Swedish Trail Running

Schemat för helgen var inte speciellt luftigt, resdag på fredag, race på lördag och sedan hemfärd på söndag. Erik, Jerry och Johan Wagner landade vid lunchtid i Zürich och efter lite inhemsk dyr snabbmat satte vi oss på tåget till Luzern. Fantastiskt fina tåg tyckte vi som gick på fel vagn och åkte 1:a klass tills vi blev tillrättavisade av konduktören. Efter byte och ytterligare 20 minuters färd var vi framme i Alpnachstad.

Här höll de på att bygga tävlingscentrum och vi tog det lugnt i väntan på att registreringen skulle öppna. Löparna strömmade till och den ena såg bättre ut än den andra. När vi fått vår “goodie bag” begav vi oss till skyddsrummet där vi skulle sova. Det var så väl skyddat att vi knappt hittade det men till slut fann vi det och kunde slänga av våra väskor. 42 bäddar i ett rätt litet rum, tala om välutnyttjad yta. Sedan blev det en tidig middag i byn, lite packande och ett försök att somna i rimlig tid.

På lördag var det uppgång 04.00, en febril aktivitet tog vid när alla slutpackade och preparerade fötter etc. Det var fortfarande mörkt när vi promenerade bort till tävlingscentrum för lite frukost och sedan avfärd med kugghjulsbanan upp till starten. Efter avstigning blev det en kuperad promenad till själva startlinjen. Vi kom fram med god marginal (2 min) och när startskottet gick 06.30 begav vi oss ut i gryningen. Vi visste att starten skulle gå på väg men det var en längre bit än vi trodde. Visst var det en liten smal väg men en del asfalt så Johan fick slita på ståldubbarna.
Till slut kom vi av vägen och in på sumpiga stigar.

Även om det nu var strålande solsken hade det regnat mycket tidigare i veckan så bitvis under loppet fick vi halka runt i en härlig lervälling. Vyerna var fantastiska och vi körde rätt lugnt de första timmarna.

Efter en lång stigning upp till Schönbüel började vi närma oss nedförslöpningen mot Brünigpass. Nu kom en av tävlingens höjdpunkter, en smal stig som ringlade sig efter berget med stup uppåt och nedåt. En fantastisk upplevelse som gav nya krafter.

Väl framme vid dalens botten så kom vi i samlad trupp. Här fanns våra drop bags så Johan och Jerry fyllde på med lite energi. Den varma, salta Himalaya-buljongen som serverades på många av stationerna smakade ljuvligt och det blev nog några liter under dagen.

Vi stannade nog bara två-tre minuter innan vi startade den 8 km långa och 1000 m höga klättringen upp mot Gibel. Vi lyckades på något sätt att springa fel på väg ut från Brünigpass och tappade ca 6-7 min och fick några höjdmeter som vi inte behövde:-). Klättringen upp mot Gibel slet hårt i den stekande solen, jag har ingen aning hur lång tid det tog men det kändes som om vi aldrig skulle nå toppen.

När vi äntligen till slut nådde krönet fick vi några kilometers utförslöpning som inte var alltför brant, här gick det att hämta lite kraft och njuta av de helt fantastiska vyerna. Att springa på sådana platser kan man leva på ett helt år, hur grymt som helst. Nere vid Käserstatt vände leden upp igen, en ganska så brant stigning, vid det här laget började benen bli lite sega och en viss matthet/illamåndekänsla hade infunnit sig, vi kämpade oss upp till Planplatten och en efterlängtad vätskekontroll.

Härifrån var det återigen underbar löpning uppe på bergseggen och ringlande stigar utmed bergssidor, vi lyckades att återfå lite kraft och höll bra fart, kom ikapp ett par löpare som pekade på toppen framför oss och sa att det var Jochpass (dvs sista toppen innan mål), Jerry tittade på klockan och konstaterade att vi skulle få en bra tid, kanske lite för bra. Erik sin vana trogen när det börjar att lukta mål drog iväg i som ett skott över berget, Jerry hängde på så gott det gick men kunde inte riktigt hålla samma tempo. Väl nere vid vad som skulle vara mål, visade det sig att vi fått desinformation. Målet låg 9 km bort och med ca 350 höjdmeter att klättra, Den mentala omställningen från “nu går jag snart i mål” till “jag har 9 km och ytterligare en topp att besegra innan jag går i mål” var inte lätt. I stigningen upp mot det riktiga Jochpass drygade Erik ut den luckan han fått till Jerry, som i det här läget var helt slut och var oförmögen att hålla bra fart. Efter några kilometer kom Johan ikapp Jerry, vilket var bra för han höll ett något högre tempo som Jerry kunde följa med i.

Jerry och Johan lyckades dock “springa” fel en andra gång och tappade ca 10 min och 50 höjdmeter, som om vi behövde det. Stigningen upp mot Jochpass var bland det tuffaste som Jerry varit med om, varje steg var en liten seger. Vid Jochpass blev det ett mycket kort vätskestopp och sedan full fart utför ner mot mål, tvärbrant utför i ca 2 km med trötta och värkande ben efter 13 tim i bergen är ingen picknick. Johan som visat sig vara en urstark utförslöpare satte av i ett dödsföraktande tempo som Jerry nog inte skulle kunna följa med i ens om han varit pigg i benen. Han höll ändå ett bra tempo utför och passerade flera löpare på väg in mot mål. Jerry klockade in 4 min efter Johan och ca 30 min efter Erik, men det viktiga var att alla klarade maxtiden (med råge) och fick våra UTMB poäng. Att springa i Alperna på det här sättet var en fantastisk upplevelse som vi måste göra igen.

+ Vi klarade tidsgränsen och har därmed klarat av årets stora mål: att samla kvalificeringspoängen som behövs till UTMB.
+ Ett otroligt fint och tufft lopp.
+ Mycket välorganiserat
+ Inspirerande och roligt när ALLA man möter på stigarna hejar och ropar. Bravo! Super! Hop!
+ Fötterna klarade sig bra. Igen.

- Onödigt att springa fel
- En Finisher t-shirt hade kommit till mer användning än den keps vi nu fick
- Rejält ont i vristerna efter loppet.

Stort tack till våra fantastiska fruar och barn som låter oss förverkliga våra drömprojekt!

/Erik och Jerry

Foto: Johan Wagner

Här kommer våra resultat:

För komplett resultatlista, se här.

Kroppen känns rätt bra men ena vristen är fortfarande öm så att springa Göteborg Trailrunning på lördag känns uteslutet just nu. Riktigt synd då det inte direkt vimlar av trail-lopp i Göteborgstrakten.

/Erik

Nu är vi hemma igen efter ett fantastiskt lopp i centrala Schweiz.
Vi återkommer med en riktig rapport när vi fått ordning på bilder och tankar. Det var ett hårt lopp som slet duktigt på benen i den stekande solen. I och med att vi klarade detta lopp har vi nu möjlighet att anmäla oss till UTMB nästa år.

Några bilder från lokaltidningen finns här.
Klicka på ‘Die Bilder des Rennens’.

/Erik

Fredag eftermiddag: Erik, Jerry, Johan Hallgren och Fredrik Ölmqvist ger sig iväg söderut för den sista upplagan av Ladonia Mountain Trophy. Efter lite proviantering i Höganäs tar vi in på Mölle camping där Johan Wagner redan väntar. Vi äter en god middag och fastnar framför en grymt bra tv-film. Stugan var het som en bastu så vi vaknade alla med mer eller mindre vätskebrist, ingen bra start på dagen.

Lördag morgon: Snabb frukost och lite pill med utrustningen innan vi promenerade bort till starten. Det var nytt deltagarrekord så det blev trångt vid kartorna. En prolog inledde tävlingen där man via ett antal kontroller skulle ta sig ner till båten i hamnen. Vi (Erik och Jerry) höll ett hyfsat tempo och kom med den första båten. Även Fredrik var med och i hög fart kördes vi mot Ransvik. En kort simtur senare var vi uppe på stranden och fick kartan för bergsetappen. Här gjorde vi ett mindre bra vägval och det var inte långt från att löparna från båt 2 kom ikapp oss. Bra orientering sedan när vi följde ravinerna västerut mot fyren.
Erik drog i ena handen i en bergvägg under en snabb klättring så resten av loppet blev rätt smärtsamt. Vid fyren fyllde vi på vatten snabbt, tog kontrollerna och sprang österut igen. Det flöt på nu och vi kom bort till hoppmomentet. Ner i havet från en hög klippa och snabbt upp igen. Vi närmade oss slutet på bergsbanan nu och visste att en epilog väntade när vi åter igen kom till Kullabergs högsta topp Håkull. Ingen hade dock anat att epilogen skulle vara så tuff. Rätt svår orientering och 500 höjdmeter till gjorde att många bröt här. De flesta hade nu slut på vatten och drömmen om en extra vattenpåfyllning förblev just en dröm. En mugg vatten per löpare fick man i alla fall och vi kom iväg snabbt för att inte frestas att sätta oss ner.

De tre första kontrollerna gick bra och vi kom tillbaka till toppen för en till runda. Mellan kontroll 6 och 7 gjorde vi ett dåligt vägval som säkert kostade oss 20 minuter. Väldigt onödigt. Istället för att gå ner i den obanade branten mot Kaprifoliegrottan tänkte vi ta oss ner till havet och följa strandlinjen bort. Det fanns dock ingen lättlöpt strandlinje (att man aldrig lär sig…), så istället för att klättra upp igen och gå runt fick det bli lite coasteering längs havet. Vi klättrade och simmade om vart annat, tiden rusade iväg och benen krampade värre än någonsin. Till slut hittade vi kontrollen och tog sedan de sista kontrollerna in mot mål.
Det var mycket skönt att komma i mål även om prestationen och resultatet var sämre än i fjol.
Fredrik och Wagner fick tyvärr bryta.
Hallgren tog en fin 4:e plats i motionsklassen.
Kvällen avslutades med den sedvanliga grillbuffén som alltid sitter fint efter tävlingen.
Stort tack till Ladonia-gänget som lagt mycket tid och kraft på att göra ett häftigt äventyr.

Totalt 7.46h och 2653 höjdmeter

+ Vi fullföljde.
+ Hur jobbigt det än är så var detta Sveriges klart roligaste tävling. Kändes som en blandning mellan en ordinär idrottstävling och ett hemligt commando-uppdrag.

- Det var nog lite kort tid med 3 veckors återhämtning efter Kristins runde, vi hade inga extrakrafter att sätta in.
- Utan tvekan för dåligt intag av elektrolyter i värmen. På slutet krampade vi så ofta så att det nästan blev komiskt.
- Stor miss på en av de sista kontrollerna.

/Erik och Jerry

Efter en krävande lördag med stekande sol och en extra hård bana gick vi i mål på en 15:e plats.
Rapport innehållandes många höjdmeter och kramper kommer senare, ni kan läsa lite om loppet här så länge.

/Erik

Efter en natt på ett typiskt flygplatshotell vid Gardermoen var det uppgång klockan 4.15 på lördag morgon. Då det inte fanns någon omklädning/toalett etc vid start/mål fick vi förbereda det mesta på hotellrummet. Vi var framme vid sjön Mylla i god tid, hälsade på de andra och fixade det sista. Det var kallt och regnigt så vi väntade i bilen så länge det gick. Strax efter klockan 7 begav sig 51 tappra löpare iväg. Storfavoriten Jon Harald Berge satte av i ett makalöst tempo. Han sprang dock fel 2 gånger under loppet och fick därför nöja sig med en andra plats. Även Andreas Falk hamnade fel och missade troligtvis en pallplats på detta. Vi har också gjort våra tabbar i tidigare lopp så vi vet hur surt det är att tappa placeringar på detta sätt. Den här gången gjorde vi bara 2 mindre fel och förlorade kanske några minuter på dessa. Det ingår lite i trailultralopp att man kan springa fel. Att hela tiden följa med på kartan och vara extra noggrann i alla vägkorsningar tar en del kraft och sänker farten en aning men det lönar sig ofta i slutändan.

Kristins runde består av en lång grusvägsslinga med 5 stycken avstickare som ringlar sig brant upp till de högsta topparna i Nordmarka.

Erik väntar på start

Jerry visar upp EMIT-systemet för stämpling.

Rätt snart efter starten kom vi fram till den första toppen. Regnet hade gjort det halkigt i branterna så när man väl stämplat på toppen var det svårt att ha någon högre fart nedför. Naturen var riktigt häftig, massiv granskog, sjöar, älvar och berg som påminde om Alaska. Överallt gick det får med bjällror runt halsen, idylliskt var ordet. Efter två toppar var det många som missade en stig och fortsatte på grusvägen. Vi var själva nära men fick hjälp av en dansk veteran som vi hade kontakt med större delen av loppet. Upp mot toppen kunde man räkna de man mötte och se hur man låg till. Vi var nu typ 6:a-7:a och hade ett rätt bra tempo som vi kunde hålla fram till första servicestället vid 30 km. Här lade vi ryggsäckarna och sprang upp till 4:e toppen. Tillbaka igen åt vi en Risifrutti från våra dropbags. Vattenpåfyllning gjorde ryggsäcken tung igen men det kändes bra i kropparna och vi fortsatte mot sista toppen. Regnet hade nu slutat och solen värmde gott. Vi passerade en seg uppförsbacke som varade i flera kilometer, var man inte mör innan så blev man det nu. Upp på toppen och en snabb banan på vägen ner. Ingen vätska fanns här så vi fick fylla på i bäckar efter hand. Nu blev det mycket nedför ett tag och vi blev omsprungna av några som orkade släppa på lite bättre.

Nere vid banans lägsta punkt började den stora prövningen, nu var det flera mil med böljande grusvägar. De branta uppförsbackarna var okej då man fick gå lite, men de långa flacka där man kände sig tvungen att jogga tog på krafterna. Erik åt lite dåligt här men en itvingad gel gjorde susen. Det gjorde ont lite varstans och vi hade till och från sällskap av dansken och några andra. Någon mil innan mål kom damernas vinnare Sandra Lundqvist och en norrman och sprang om oss. Strax efter kom dock ett sista stigparti. Stigar passar oss betydligt bättre än grusvägar så vi kunde gå ikapp och förbi. Avslutningen är inte snäll, vi passerade en liten sjö och jag noterade att den låg hundra höjdmeter under målet! Några sega backar senare såg vi målet och sprang in på en delad 16:e plats av 51 startande.
Tid: 9.24h.
Endast de som sprungit en kuperad ultra vet hur skönt det var att sätta sig ned efter målgång.
När vi återhämtat oss lite körde vi tillbaka till hotellet och åt en 3-rätters.
En natts sömn senare kunde vi nästan gå normalt igen.

+ Jättefin natur
+ Trevliga arrangörer och löpare
+ Fin forcering sista milen
+ I stort sett bra navigering
+ Mer värdefull ultrarutin som man bara kan få den hårda vägen
+ Salomon-skorna, över 9 timmar i blöta skor och inte det minsta skavsår

- Lite för stor andel grusvägar för oss som älskar trail
- Synd att man inte hinner stanna på topparna och beundra vyerna
- Dåligt energiintag efter sista toppen.

/Erik och Jerry

I väntan på rapporten kan man läsa lite om loppet här.

Det var många duktiga “ultrarävar” med och lite för lite trail för att passa oss optimalt så vi är riktigt nöjda, bästa svenskar efter Andreas Falk!

/Erik

En tuff dag är över. Uppgång 4.15 och sedan 9.24h i den norska vildmarken. Rapport kommer, nu ska vi sova med våra fina Kristins runde-bältesspännen bredvid sängarna.

Erik och Jerry

I söndags firade jag och Erik nationaldagen genom att springa det tuffa terrängloppet Skatås X-Trail, 12 km smala stigar,obanad terräng, branta stigningar och lite mosslöpning.  12km är inte direkt en optimal sträcka för oss (vi springer helst längre) men Erik har varit duktig och kört sina intervallpass hela våren  

Starten var vid foten av Brudarebacken i Skatås, jag tog en något defensiv position en bit bak i startfältet medan Erik valde en offensiv startposition.  Starten gick och hela löparflocken på ca 140 löpare drog iväg mot toppen av Brudrebacken,  farten var inte så hög så jag fick springa om några direkt i backen för att inta tappa för mycket i början.  Efter någon kilometer var fältet ganska utspritt och jag tog rygg på Magdalena Trumstedt som höll bra tempo för mig att följa med i.  Solen stekte på ganska så bra men det var tätt mellan vätskekontrollerna för att vara en så kort tävling och markeringen var excellent, så det var bara att dricka så mycket som möjligt och försöka hålla uppe farten.

Vid varvningen kände jag mig ganska sliten och tog mig lite extratid att dricka, så jag tappade några placeringar men jag tror att det var ett bra beslut för en bit in på andra varvet kändes det bättre och jag kunde höja farten lite.  Nu hade jag rygg på Mattias Johansson från IK Ymer och han drog på bra men jag kunde hänga med.  Efter någon kilometer fick vi kontakt med ytterligare två löpare, så nu var vi fyra som jobbade på i ganska högt tempo (för mig).  Vid Getryggen var jag så fokuserad på den kommande stigningen att jag nästan glömde att stämpla, jag lyckades gå ifrån de andra i stigningen upp på Getryggen och fick några meters lucka.  På utförslöpningen från Geten passerade jag ytterligare en löpare.

I skogspartiet innan spurtrakan sprang jag om Magdalena som jag tvingats släppa vid varvningen, väl nere på grusvägen som lutade svagt upp mot målfållan drog jag på lite extra för att inte bli omsprungen på slutet, men 50m från mål kommer Mattias Johansson som en raket och blåser om mig. Jag svarar givetvis med allt jag har men det går inte att ta hem de metrarna han fick med överaskningsmomentet.  Om jag inte sprungit med mp3-spelare så hade jag nog hört honom komma

Kul och tufft lopp som jag gärna springer igen. Stort + till IFK Göteborg för en mycket välarrangerad tävling!

Av dom 75 herrarna som startade 12km klassen slutade jag på 36 plats på 72.01 medan Erik fixade 22 plats på 65.05. Jakob Lööf  från Pan-Kristianstad vann på grymma 55.12. Tjejernas 12km klass vanns av Jenny Johansson från Ulricehamns OK på fina 65.36.

/Jerry

Vad är det som får tre killar att sätta sig på tåget till Stockholm en lördag eftermiddag för att sedan åka hem söndag lunch? En häftig konsert? En helkväll på någon innekrog? Nej, vårt mål var så klart att bekanta oss med det kraftigt kuperade extremspåret vid Ursvik. 5 varv blir 75 km och ger 2 kvalificeringspoäng till UTMB.
Efter lite stekätande i Stockholm begav vi oss (jag, Jerry och Johan Wagner) mot Hallonbergen.

Där var vi inne och provianterade innan vi gick ut till Ursviks motionsgård för lite vila innan loppet. Jag kunde inte sova så det var rätt stressande att ligga och höra på alla andra som snarkade och samlade välbehövlig kraft inför natten. Runt tio gick vi upp, käkade och fixade med utrustningen.

Innan starten var det lite kyligt att stå och vänta men när vi väl kom igång kl 00.00 kändes det snabbt bra igen. Jag och Jerry hade planerat att köra ihop så länge så att det kändes säkert att vi båda två skulle klara det. Poängen var viktigare än tid/placering. Två varv flöt på rätt bra, vi lärde oss var de härliga vattenhålen och backarna fanns utmed banan. Underlaget var till 95% lös grov snö som gjorde att man aldrig fick något bra fäste. Det var inte så att man halkade omkull men mycket kraft gick till att parera små glidningar i varje steg. Efterhand kom ett snöblandat regn in över Ursvik, det påverkade inte så mycket när man sprang men vid varvningarna blev man snabbt nedkyld. Jerry hade lite problem med magen men kämpade bort detta. Tredje och fjärde varven var de tyngsta, kroppen började värka lite varstans och natten började ta ut sin rätt även om man inte kände sig direkt sovtrött.

Johan smög på bakom och kom ikapp oss vid varvningarna, när vi gick ut på sista varvet hade vi sällskap alla tre. Tempot var lågt och när det var ungefär en mil kvar fick jag oväntade krafter och ökade lite, jag blev snabbt själv och solosprang resten av loppet. Många var trötta nu så även om jag inte hade någon hög fart kändes det som om jag flög förbi de jag passerade. Känslan när jag kom upp över sista krönet och såg målfållan var helt underbar. Det var verkligen värt allt slit för att få uppleva det ögonblicket. En snabb spurt senare var jag i mål på 9.58. Betydligt sämre tid än det var tänkt men så gjorde också underlaget att vinnartiden låg mer än 2 timmar över banrekordet.
Jerry och Johan dök upp efter en stund och vi fick ta en snabbdusch innan taxin skulle ta oss till centralen. Det var tre stela, trötta och nöjda killar som satt och slumrade på tåget hem.

Det var en tuff natt, att över hälften bröt säger en del då det inte är vem som helst som ställer upp i en sådan här tävling. Måste också ge beröm till arrangemanget. Fin support och en mycket bra banmärkning.

7 Erik 9.58.44
12 Jerry 10.13.50
13 Johan 10.14.52

/Erik