Category Archives: Race reports

Kullamannen Ultra 2015

Kullamannen
Starten av Dödens zon, en timme efter vår start. Foto: Fredrik Ölmqvist

I fredags bar det av till Mölle för årets upplaga av Kullamannen. Med fem olika sträckor är tävlingen nu ett stort arrangemang med mycket folk och rörelse i start- och målområdet. Vi checkade in på Kullagården och åkte sedan till Grand Hotell för en energirik pastabuffé. Mätta kom vi sedan tillbaka till vårt hotell för lite utrustningscheck och tidigt sänggående. Vi skulle alla springa ultraklassen (vad annars?) så det blev en kort med utsökt frukost vid 6-tiden. Sedan ner och parkera i Mölle och vänta in starten vid 7. Vägledda av en hästburen Kullaman begav vi oss iväg i gryningsljuset. Martin H var rätt hostig men chansade ändå på start. Det höll ett varv innan han fick kliva av. Vi andra hade ytterligare två varv på den drygt 20km långa banan att klara av. Första delen gick på kuperade men ändå rätt lättsprungna stigar österut mot Himmelstorp. Sedan vek det av ner mot klippstranden som följdes västerut mot Nimis/Arx. Denna bit var tung och tog lång tid då det var omöjligt att få någon rytm när man hoppade och balanserade mellan stenarna. Uppgången var sedan brant och teknisk och vi kom upp till första toppen. Nästa anhalt var Håkullsmal nere vid havet. Härifrån var det mycket brant och man fick ta hjälp av rep för att dra sig upp. Tyvärr rasade det en del sten och jord här så på varv 2 och 3 var denna passage borttagen. Målet med denna stigning var Kullabergs högsta topp Håkull på 187m. Det var skönt att passera här på varje varv då man visste att resten av varvet inte innehöll några större svårigheter. Stigen är visserligen kuperad och ibland teknisk men det enda som drar ned tempot rejält på denna sträckan är en brant nedstigning efter fyren.

Upp x 3
Upp från Nimis/Arx för tredje gången. Foto: Fredrik Ölmqvist

Personligen blev det ett okej lopp, första 3 timmarna stördes av magont och jag var långsam första halvan av tredje varvet men kunde ändå avsluta bra. Totalt 7,5h och en 16:e plats. Strax bakom mig hade Per, Fredrik och Andreas en tuff duell och vi var alla fyra inom 7 minuter i mål, rätt häftigt med tanke på den långa sträckan. Extra plus till Andreas som debuterade på ultradistans. Martin C jobbade på starkt och byggde på sin svit av fullföljda lopp.

Resultat finns här. Jag tror det var runt 300 som startade i ultraklassen.

* Det är alltid roligt att komma tillbaka till Kullaberg. Efter tidigare vår- och sommarbesök fick jag nu se kullen i fina höstfärger.
* Jag passerade några löpare de sista kilometrarna och uppmuntrade dem med att det inte var långt kvar till mål. Förstod senare att de hade ett varv kvar… Sorry!
* Banan var bra markerad men vätskestationen vid Himmelstorp kändes lite felplacerad. Kan inte varit många som besökte den.
* Hade det funnits en lagtävling hade vi varit svårslagna! 🙂
* Tack till Kullamännen för en utmanande bana.

/Erik

Skansloppet 2.0

Efter att ha missat premiären kunde jag ikväll vara med på den andra upplagan av detta alternativa lopp. Ingen nummerlapp, ingen officiell tidtagning och en prestigelös atmosfär är förutsättningarna men i kontrast till detta står en stentuff bana. Med dagens två varv blev det totalt fyra stigningar upp till Skansen Kronan.
Jag borde nog ha värmt upp lite innan. Lungorna blev inte så glada över att gå från vila till hård ansträngning så snabbt i den kalla luften. Annars var det okej, en del mjölksyra i trapporna men jag kunde återhämta mig i nedförsbackarna.

Det blev under 3 km totalt men med tanke på ansträngningen får det räknas som ett riktigt bra pass.

Tack Fredrik & Co.
Nästa gång blir det 4 varv!

/Erik

L’Echappée Belle – en okänd hårding

Col de la Vache
Ett av många svåra pass. (Rätt svårt att se löparna på bilden.)

Man skulle eventuellt kunna dra en svårare bana över Belledonne-massivet men det känns inte som en lätt uppgift. Tävlingssträckan går från söder till norr och binder på ett elegant och ofta elakt sätt ihop alla områdets höjdpunkter. Man passerar fantastiska ställen; massor av sjöar, vattenfall, massivets högsta topp med mera, men får också slita enormt för att ta sig där emellan.

Jämfört med de andra tävlingar jag gjort i alperna var det här något helt annat. Mycket mer single-track, fler backar, brantare backar och framför allt partier med oerhört svår terräng. Många av passen bestod av stenblockterräng där den svåra klättringen upp och ned gjorde att man fick räkna kilometertiden i timmar.  För att göra det extra besvärligt lyckades jag inte sova något natten innan loppet, de få timmarna innan klockan ringde vid 2 stördes alla försök av den väldigt närliggande tågtrafiken och det obekväma underlaget. Alltså hade jag vid starten på fredag morgon redan varit vaken nästan ett dygn. Detta överskuggades dock av det stora problemet under tävlingen; extrem hetta. 30-35 grader i dalarna och nästan vindstilla fick startfältet att svettas rejält redan från 8-tiden. De tidsmässigt långa etapperna gjorde att nästan alla stannade och fyllde på vatten så fort vi korsade vattendrag. Att blöta huvudet och kläderna var populärt men gav bara svalka några få minuter.

Vilda berg

För mig drog hettan ned tempot, framför allt på slutet på etapperna då jag blev låg på vätska. Stoppen på supportstationerna tog betydligt längre tid än vanligt, jag var helt enkelt tvungen att sitta stilla i skuggan ett tag och dricka så mycket jag orkade, det var ingen idé att hasta iväg innan jag kände mig lite återställd. Två korta sovförsök första natten misslyckades så jag körde på med pannlampan i den sköna nattsvalkan. Col Morétan, den enligt pappret svåraste passagen, passerade jag i gryningen tillsammans med några fransmän. Brant nedför på sten och snö men jag lyckades klara mig med några skrapsår på armen bara. Lördagen blev minst lika het men nu var det inte lika många svåra partier, däremot tycktes en del av etapperna aldrig ta slut när man sprang på bergssidor som var helt exponerade mot solen. Framme i Val Pelouse på lördagkvällen lyckade jag till slut sova i 45 minuter (efter över 60 timmars vakenhet). Två etapper kvar och en vacker solnedgång gjorde det enkelt att sätta igång.

Solnedgång

Den sista biten var den enda som innehöll lite mer löpbara partier så förutom några sedvanliga downhillspecialister som alltid passerar lyckades jag ta några placeringar och gick i mål vid 04.15 på 100:e plats (totalt 46.15h). Efter dusch och en mycket efterlängtad tandborstning var det inte svårt att somna i tältet.

  • Jag hade under resan sällskap med de erfarna bergslöparna Camilla och Viktor. Även om vi inte sågs under själva loppet var det kul innan och efter när vi bekantade oss med Chambéry och Annecy. Dessutom råkade vi få en fin “scenic route” på små alpvägar. Läs gärna deras berättelser.
  • 47% av de startande på långa banan gick i mål. Förvånansvärt högt med tanke på bana/väder, men nu på tredje året är det nog en del tveksamma löpare som hört talas om svårigheterna och väljer andra lopp.
  • Kroppen känns helt bra efter tävlingen, inga skavanker alls. Tröttheten behöver nog några nätter till för att försvinna.
  • Supporten på loppet var mycket bra, lite mer personlig på sådana här mindre lopp.
  • Vilt och vackert!

/Erik

BUM 100 miles

BUM100

Kl 18.00 i fredags gick startskottet för den nya 100 miles-banan på BUM.
Att jag redan varit vaken över 12 timmar och kom direkt från en vanlig arbetsdag var kanske inte optimalt men så såg det nog ut för flertalet av deltagarna. Väderprognoserna hade varnat för konstant regnande men de första timmarna av loppet var faktiskt riktigt bra.
Efter en inledande slinga på 3km satte det av mot Skatås. Fältet splittrades snabbt och vid första kontrollen kom jag oväntat in först tätt följd av ett par andra löpare. På väg över dalgången vid Hestra kom jag lite fel och när jag väl hittat rätt igen var jag omsprungen av två andra. En av dem, Patrik Bohman, kom jag ikapp och vi kom sedan att följas åt större delen av loppet. Vi skuggade den tredje killen fram till Hindås där vi sedan lämnade först. Vi hade sedan ett bra samarbete genom hela natten mot Skatås och tillbaka igen. Vi kunde växeldra, hjälpas åt med navigeringen och få till snabba stopp vid kontrollerna. Pannlampan åkte av och på. Regnjackan åkte på men aldrig av igen då regnet tilltog.
Efter vändningen mötte vi de andra där flertalet kom rätt samlat. Ljuset kom tillbaka och vi betade av Vildmarksleden utan några större besvär. På väg ut från Hindås för andra gången kändes benen som stockar men det släppte som tur var utan att komma tillbaka. Vi började prata med en som deltog i vandringsklassen och tappade fokus för några sekunder, plötsligt var vi av leden och sprang en extra bit innan vi vände och kom rätt igen. Vi mattades av men kunde ändå hålla disciplinen och gick bara i uppförsbackarna. Vid Aborrsjön fanns det inget bröd och då jag inte hade aptit för godis och chips fick jag i mig alldeles för lite energi här. Det gjorde att Patrik gled ifrån på nästa sträcka och väl framme vid Nordtorp låg jag fem minuter efter. Jag fick höra att det var tolv kilometer kvar men det var nog ett väl optimistiskt besked. Jag följde leden bort till Ekås där jag kom fel ut från gatorna. Alldeles för långt söderut och jag fick krångla med en kraschad mobil och en klocka som inte gjorde som jag ville. Kunde till slut hitta leden och fick starta om tidtagningen.
Nu skulle jag bara över Rya åsar men även där blev det en liten omväg. Jag var rätt säker på att Patrik redan var i mål då han kände till stigarna på slutet som sin egen ficka. Jag tänkte mer på de som kom bakifrån men det visade sig senare att det var rätt bra marginal. När jag äntligen kom ner till Borås kändes allt okej igen. Även om det var en bra bit kvar längs Viskan var det bara att köra på utan att oroa sig för felspringningar. Skönt att gå i mål (20.37h) och bli omhändertagen på bästa sätt. Vätska, dusch och sedan köttbullar och mos i ett sömnigt tillstånd.
Sedan kom min snälla familj för att vara med på prisutdelningen och köra hem mig till min sköna säng.

+ Bra arrangemang. Alla är väldigt hjälpsamma och det är kul att mötas av hejarop ute i skogen mitt i natten. Bra dusch och mat vid badhuset, fast det var nog ännu bättre för de som kom in senare och inte behövde trängas med barnfamiljer i omklädningen. Tack Peter och alla andra!

+ Fina priser för min andra plats.

+ Även om banan var väldigt blöt i år är den fin och omväxlande. Partier med hala rötter och spångar som drar ned farten rejält varvas med mer lättlöpta stigar och grusvägar.

+ Mycket bra samarbete med Patrik. Efteråt hörde jag flera som trodde vi kände varandra sedan tidigare då vi körde så synkat och metodiskt.

+ Patrik fick en fin debut på 100 miles med seger direkt. I 87-kilometersklassen tog Patrik Brants en ohotad seger. Han är verkligen tillbaka efter skadeperioden. Linus Wirén tog segern på 45 km.

– Jag hade satt om GPS-intervallet till 60s på min Ambit för att batteriet skulle räcka hela vägen. Det fungerar kanske på raka sträckor eller när man går men för löpning på sådana här trixiga stigar blir missvisningen snart alltför stor för att man skall ha någon nytta av den.

– Jag hade lagt in rutten på min mobil för att kunna hitta rätt när jag var osäker. På något sätt lyckade telefonen nollställa sig helt på natten så när jag verkligen behövde hjälp möttes jag istället av ett välkomstmeddelande där jag skulle ange namn, önskat språk etc. Lagom kul.

– Lite för många felspringningar, det blev några kilometrar extra.

Totalt sett är jag nöjd, visserligen lite för dålig navigation, teknikstrul och saknad av bra reservenergi när det behövdes, men det absolut viktigaste var att kroppen höll bra hela vägen. Även om farten sänktes efter hand kunde jag springa där jag ville på en ganska tuff bana (nästan 3000 höjdmeter).
Sådana här lopp ger ovärderlig rutin som man inte kan lära av andra.

/Erik

Sandsjöbacka Trail 50 miles

wrongturn
Varför gör man fortfarande så här?

I söndags sprang jag Sandsjöbacka Trail för 5:e året i rad. Jag har alltid kört den längsta distansen så i år blev det den nya 50 miles-sträckan från Tjolöholms slott. Väckarklockan ringde 3.40 efter några timmars sömn. Snabb frukost och fixande av utrustningen innan taxin tog med till Slottsskogsvallen där en buss skulle köra oss till starten. Där var det rätt kallt då en fuktig vind låg på från havet. 10 minuter för sent kom vi iväg och det var skönt att komma igång och få upp värmen. Först en sväng runt udden där slottet ligger. Ett pärlband av pannlampor strök genom skogen. Vi vände sedan österut och kunde efter en lerig skogsväg springa på landsvägar mot Fjärås. Här kom vi in på Hallandsleden som vi följde hela vägen upp till Lindome. Sällskapet växlade lite under sträckan men till slut blev det att jag sprang tillsammans med Fredrik Ohlsson. Tyvärr var det ett par ställen där andra löpare missade markeringen och fick små genvägar. Säkert omedvetet men det gjorde att vi ibland tappade placeringar trots att vi inte blev omsprungna. Vi gjorde själva en miss men det resulterade istället i 5 minuters tapp och lite extra distans.
I stora drag var Hallandsleden fin med några få blöta partier då och då. Efter kontrollen i Lindome, där Per och Martin supportade bra, blev det desto lerigare. Det var nu mindre stigar och dessutom hade flera av de andra tävlingarna passerat här. Farten sjönk och man fick anstränga sig mer för att hitta fotfästet. Vi tuggade ändå på okej men när vi passerat 6 mil fick Fredrik magkramp och släppte lite. Jag slet för att ta mig upp till Oxsjön där jag visste att ett lättare parti kom. Sista stationen vid Sisjön passerades och det var dags att räkna ned. Min skrala träningsmängd under hösten tog nu ut sin rätt så jag orkade inte svara när två löpare sprang om mig sista milen utan joggade metodiskt på för att komma in på en 10:e plats av de 60 som tog sig i mål. Det är jag nöjd med, 50 miles i Januari är rätt tidigt men nu är 2015 i alla fall i gång på riktigt!

  • En tuff och rolig bana trots leran. Alltid kul att springa på lite nya stigar.
  • Det kom lite regn och hagel under dagen men det låg i alla fall över nollan så att inte vätskan frös till is.
  • Att nu ha fem olika tävlingar under tre dagar ger alla en chans att hitta en passande distans men för oss som kom i mål på söndag eftermiddag var det inte samma känsla som det varit tidigare år. Det kändes lite som om festen redan var över när vi kom in på ett tomt Slottskogsvallen.
  • Fredrik sprang betydligt längre än vad han gjort tidigare. Starkt.
  • Zoltan körde alla tre dagarna, en bragdinsats.
  • Mattias sprang in på en fin andraplats. Han visade oss sydlänningar att kortbyxor räcker väl i vårt milda klimat.
  • Tack till Anne Mari, Robert och gänget för allt slit!

Resultat från alla loppen finns här.

/Erik

Lerig höstlöpning

Efter mitt avbrutna UTMB vilade jag smalbenet nästan två veckor och trappade sedan upp försiktigt. Hade precis kommit upp i första långpassen när det var dags för en höstvariant av Sandsjöbacka Trail Marathon. Start i morse kl 06.30 vid Götaplatsen. Ett femtiotal var anmälda men jag vet inte riktigt hur många som dök upp. Med påslagna pannlampor begav vi oss iväg mot Näckrosdammen och vidare genom stan bort mot Änggårdsbergen. En lite annorlunda sträckning jämfört med vinterloppen väntade. Fältet drogs ut och jag befann mig snart i en liten tätgrupp. På stigen upp till Sisjön var vi bara tre och snart bara två, jag och Jens Samuelsson. Kilometrarna tickade på och vi kunde växeldra söderut. Det utlovade regnet kom aldrig men det var rejält blött på stigarna. Vid Sandsjöbacka blev min vattenpåfyllning alltför långsam så jag tappade någon minut på Jens men med lite extra fart över drumlinen kom jag ikapp. Snart var det slut på stiglöpningen och det tuffa obanade partiet började. Här varvades klättring uppför små bergsknallar med kärrlöpning och farten sänktes rejält då det oftast inte gick att springa alls. Till slut nådde vi utkanten av Kungsbacka och kunde springa på lite den sista biten. Efter 4.41h gick vi tillsammans i mål och tog emot jublet från den månghövdade publiken (säkert 4-5 stycken :). Riktigt skönt att vara igång igen.

+ Varierad bana. Allt från asfalt till myrlöpning.
+ Enkla lågprofillopp har sin charm.
+ Trevligt med sällskap hela vägen.

– Vi sprang fel tre gånger. Onödigt.

/Erik

En avbruten tävling är också en tävling

cham14
Morgon i Chamonix

Efter att ha varit mer eller mindre skadefri under året fick jag en kraftig känning i ena benhinnan en vecka innan UTMB-starten. Det blev löpvila och en massa olika rehab-övningar i ett desperat försök att bli redo för tävlingen. Tiden var dock för knapp så när jag stod på startlinjen i fredags tillsammans med Martin och Per visste jag att det var en rätt stor chansning. Dagens solsken hade ersatts av regn när vi startade kl 17.30. Per och Martin som skulle ta det så lugnt sprang på rätt bra och jag hängde på ned till Les Houches. I stigningen upp efter detta första stopp lät jag dem gå och kunde istället köra i min egna takt. För att spara på smalbenet tog jag det försiktigt så fort det var brant nedför (något som det ofta är på UTMB). Regnet gjorde stigarna leriga och snart var skorna helt genomblöta. Fukten gjorde också att det blev tät dimma på de högsta passagerna så jag hade några gånger lite svårt att se markeringarna. Efter ett tag kom jag ikapp Per och vi hade sällskap en kort stund innan han släppte. Tyvärr bröt han sedan under natten.
Jag kom in i Italien och fortsatte mot Courmayeur och min drop bag. Att skadan hämmade mig nedför gjorde att mina tidsplaner rök tidigt, något som var rätt frustrerande. Sista backen ned innan stoppet är brutalt brant och jag fick ta mycket vikt på stavarna. Väl nere bytte jag strumpor och tröja samt tog bort lite jord som kommit in i kläderna och skavde. Sedan var det dags att klättra upp till Bertone i morgonljuset. Där börjar en relativt plan mil vilket gjorde att jag kunde springa på okej ett tag. Jonas Westling från IKSU Multisport sprang också loppet och jag träffade på honom och hans support här några gånger. Supportkillarna var roliga och muntrade upp mig innan det var dags för klättringen upp till Grand Col de Ferret och den schweiziska gränsen. Därifrån är det mycket nedför mot Fouly och vidare ner i dalen. Då jag under hela försökt avlasta smalbenet fick andra muskler jobba extra mycket. Jag började nu känna av denna snedbelastning och det gjorde ont på flera ställen i benet. På väg ut från Fouly var jag än mer hämmad i min löpning och jag kände att riskerna började bli lite väl stora. Till slut blev oron för en eventuell stressfraktur eller någon annan långvarig skada alltför stor och jag beslöt att hoppa av i Champex. Jag slutade forcera och tog en lugn promenad dit. Med tårar i ögonen släppte jag förbi mig deltagare efter deltagare.
Några timmars bussresa senare var jag tillbaka i Chamonix där Per väntade på rummet. Martin gjorde en strålande insats och kom i mål under natten. Dagen efter haltade vi runt och fick oss en fin avslutningsmiddag.

Gåsen är fortfarande oplockad, jag kommer tillbaka…

Lite plus och minus:

+ Stämningen i Chamonix och längs tävlingen är fantastisk.
+ Efter första nattens regn blev det en fin och solig dag.
+ Mycket proffsig organisation. All logistik fungerar och funktionärerna på supportstationerna är mycket hjälpsamma.
+ Utrustningen fungerade som den skulle.
+ Vi flög hem från Geneve med samma plan som Kilian Jornet och Emelie Forsberg. De skulle förbereda sitt nya spännande lopp; Tromsö Skyrace.

– Min skada. SÅ olägligt!
– Buljongen som jag uppskattat så mycket tidigare år var nu ersatt av en nudelsoppa som inte alls gick ned lika lätt.
– Det fanns några stunder då jag var lite för låg på energi vilket påverkade hastigheten, framför allt uppför, så jag är inte riktigt nöjd med energiintaget. (Kan bero på den saknade buljongen.)

Återkommer med lite tankar om utrustningen jag använde.

(I tisdags var jag och undersökte mitt svullna ben. Ingen infektion och ingen propp. Däremot fanns det en blödning i en av musklerna. Benhinnornas status gick tyvärr inte att se på ultraljudet men det blir hur som helst en period med vila nu så att allt förhoppningsvis blir bra igen.)

/Erik

Hornindal Rundt

 

Med sina 75km och 5600m ser Hornindal Rundt ut som ett ganska vanligt och lagom svårt ultralopp. Fast 2013 när jag gjorde mitt första entre i Grodås Sentrum har även det varit bortom alla rimliga gränser för vad jag har presterat dittills. Som mest har jag sprungit maraton och det för jättelängesen –  då kommit i mål och sen svimmat. Göteborgsvarvet var det enda egentliga återkommande inslaget i min löpning. Några träningsrundor inför det, sen sämre resultat än året innan och sen glömma allt vad löpskor heter fram tills nästa vårkant.

Hur som helst Hornindal Rundt 2013 blev första loppet som var ett riktigt bergslopp där höjdmetrar staplades på höjdmetrar i hundratal efter hundratal i en oändlighet innan man började första nedstigningen. Jag var ivrig och satte allt kraft i första backe, på vägen ner rusade jag ända tills mina ben stelnade till lyktstolpar i betong. Då var bara första toppen avverkad. Stavarna blev till kryckor och framåt kvart i tio på kvällen haltade jag grimaserandes av hemska kramper in till matstationen vid Hornindal Bru, halvt lopp. Solen gömdes av moln som kom från ingenstans. Det  blåste till och tältduken började fladra i vinden. Nu var bara hälften kvar. Det var riktigt skönt att få lite varm soppa, man var ju bra trött på allt som smakade sött. Sen kom velandet om man ska fortsätta eller inte. Jag hade sex timmar på mig för återstående två mil vid kontroll femton som skulle passeras senast kl 04:00.  Det tog mig knappt tretton timmar att avverka de knappa fyra milen hit så jag vågade inte räkna med snabbare takt, och då räcker inte tiden till. Det blev stopp, latheten tog över, jag lyckades övertyga mig själv om att jag inte hinner. Efteråt blev jag riktigt sur på mig själv och bestämde mig för att jag ska ha min revansch nästa år.

Det var en hel del förbättringspotential som jag fick ta itu med efter det smärtsamma nederlaget.  Min egen vikt. Packningen. Fotograferandet. Filmandet. Allt det kunde man minska ner för att snabba upp processen mot målet nästa år.

Min egen vikt var en riktig luring, hur mycket än jag sprang, cycklade eller på annat sätt gjorde mig svettig verkade inte hjälpa, jag blev varken lättare eller snabbare, träningsvärk och trötthet var det enda påtagliga…

STR Challenge 2014 blev inte Hornindal. Så nu fick jag klara det på egen hand. Jag ensam mot berget. Lite sån känsla. En riktig duell. Jag laddade ordentligt. Först kom ett lopp i Spanien som jag var inte snabb nog för att fixa, sen Borås Ultra (BUM). Den gick hela vägen, med sina 87km blev det längsta jag har sprungit. Min självförtroende behövde den målgången – verkligen. Efter det var Kullamannen en baggis. Jo, jag blev lite svettig och magen krånglade men nu var jag inte sist i mål längre. STT Skatås 21K var ett fint nerjogg veckan efter och 50 minuters förbättring mot året innan Så nu började livet leka igen. Vågen visade allt mindre av mig, jag blev 15kg lättare. Puh! Vilken skillnad!  Det kändes i löpstegen, plötsligt kunde jag hålla en avsevärt högre tempo och det bra länge. Hornindal nu kommer jag!

Lyckades att få tag i samma stuga som förra året tack vare ett återbud. Till min glädje har även min fru, Anna, valt att följa med. Det är härligt att få dela med sig av det stora äventyret. Anna fick mig ursprungligen ut på fjälltur, så nu är det dags för mig att locka med henne på löpäventyr.

Hornindal är en liten ort i Stryns kommun. Vi körde E6 från Göteborg till Otta, med en övernattning i Gardemoen. I Otta tog vi väg 15 mot Stryn. Dalgången mot Grotli är fantastiskt vacker. Efter ett glasstopp i Lom, föll sig naturligt att även stanna vid Grotli Hoyfjellshotell för att äta och fundera på om man ska ta tunneln eller den gamla vägen (väg 258). Det blev gamla vägen, vi hade gott om tid, solen tittade fram och ljuset blev bedårande. Fantastiskt vackert! Den gamla 258 är till en början en grusväg, och börjar på 1100möh  på  kalfjället. Runt om snöklädda toppar, smältvatten forsar. Små sjöar med grönblå vatten mellan klippor och grus. Körde 50m – ut och fota, sen körde 100m och ut igen och ta nästa bildserie – så höll det på i någon mil. Det var otroligt vackert, som att köra på Kungsleden i norr. Vi körde direkt till stugan.

Informationen hölls i Hornindalshallen. Loppet växte från förra årets ca 250 till årets dryga 300 deltagare. Alla skulle få plats, kommunhuset var för litet. Nytt för i år var också att man kunde få sova i hallen om man inte fixade något annat själv.

Starten har flyttats till kl 08:00, det är skönt att få den extra timmen av dagsljus för oss som inte tar pallplats. Banan är det samma som innan. Snöläget är helt ok, lite mindre än förra året enligt visa.

image

Trevligt med lite sällskap längs vägen

Resten av kvällen gick åt att gå igenom packningen gång på gång och göra de slutliga valen.

Jag bestämde mig för att starta med Icebug DTS, det är ett par långdistansskor med dubbar i karbidstål. Skon är lite väl mjuk för det steniga underlaget, men dubbarna biter på allt. Jag blir öm i fötterna av dessa skor på så hårt underlag så som backup stoppade jag in min Hoka skor i dropbagen. Systemkameran har jag lämnat hemma, jag bestämde mig för en Gopro kamera och mobiltelefonen, den kombon får duga för dokumentation. Pannlampan slapp man att ha med från början, men jag stoppade in en Silva Minox i alla fall, tänk om dropbagen saknas när jag kommer fram. Black Diamond Ultra Distance är ett par stavar jag fick hem precis innan avfärd, ett par minimalistiska saker, imponerande om de klarar testet, så jag startar med de, så får vi se. Nytt för mig var även ett par salttabletter från S!caps och gel från GU. På mat och dryckfronten var planen enkel – så lite som möjligt och invänta matstationen. Dropbagen har jag däremot laddat med smothies, mackor, gel, snickers, salta/chili nötter, coca cola, lax mm. Det skulle bli fest vid halvt lopp, rejäl vila och sen ta återstående sträcka. Utöver ombytesskor hade jag ombyte av allt inklusive reservstavar. GPS-en var laddad med karta och rutt, trippel uppsättning av extra batterier.

Kl 08:00 gick starten. Med gopro-kameran i högsta hugg filmade jag lämmeltåget på väg ut ur samhället. Jag glömde naturligtvis att starta min egen tidtagning, inte förrän vi kom en bit ut från Grodås som jag upptäckte missen, så jag har missat logga de första tre minuterna…

Dubbarna slår mot asfalten i några minuter, sen tar vi skogsvägen uppåt mot första kontrollpost. Det är mulet och det tackar jag för. Efter första kontrollpost kommer den första tuffare stigningen. Svetten rinner och jag stoppar undan kameran. Av med kepsen, raskare steg. Jag har otroligt grep, känns som om det var sugkroppar på skon. Jag är lika ivrig som förra året, men nu har jag stavarna igång redan från första höjdmetern. Snart är man över trädgränsen och bortom trängsel. Plötsligt så en fotograf och nu vet man att första toppen är nära. Tittar runt filmar lite, tar några kort och ytterligare selfies. Man har ju blivit egenkär. Selfies här selfies där…  Ok, det är inte samma dokumentationslusta som första gången, så jag fortsätter, och snart har jag stämplat kontrollpost 2. Härifrån är det brant nerför. Jag fixar till utrusningen, knyter om skorna, nu är det dags att hämta in tid på vägen ner. Jag skuttar ner som en kanin som försöker skaka av sina förföljare, tvära kast, hopp och skutt, skitkul, jag flyger fram – nej  jag menar neråt. Det blir en del sik-sackande sen är man ute på grusvägen mot trean och banan är äntligen löpbar på riktigt. Vänder tillbaka från kontrollposten och sätter farten mot fyran. En del hejjanden på mötande folk igen, ser en barfotalöpare (inga skor), tassa förbi i den gräsbevuxna kanten till den steniga grusvägen. Aj-aj tänker jag – det ser riktigt smärtsamt ut. Uppför backen får jag sällskap av en tjej från Halmstad. Snart passerar vi fyran, och nu börjar man lämna björkarna bakom sig igen. Kontrollpost fem och sex är längst med ryggen som leder till loppets absoluta höjdpunkt Gullekoppen på 1309 möh, en stigning på ca 1000 höjdmeter efter kontrollpost tre. Fyller på vatten för snart kommer vi för högt för att göra det. Passerar några snöpassage, sen är det dags att ta sikte på självaste toppen. Norra sidan av Gulekoppen är snöklädd, och där är det en längre snöpassage brant uppför. I år håller snön mycket bättre, varje steg tar fäste utan att rasa. Det är överraskande lätt match mot förra året. Det blåser rejält på toppen. Det elektroniska stämpelmaskineriet fungerar inte här. Inte för mig och inte för någon annan heller. Tar snabbt en selfie med kontrollposten i bakgrunden, utifall att någon tvivlar tänker jag. Skokontroll sen dags att hämta in tid på vägen ner. Jag hoppar och skuttar, men numera som en ganska trött och stel kanin. Det gör ont i knät. Glider nerför några snöpassage sen hoppar jag ner över några nivåskillnader… Kommer äntligen fram till den stora bäcken mot åttan.

image

Drickapaus på bästa sätt!

Fyller vatten, sen ska jag ta stigen lätt nerför. Springer om några killar och inte många steg efter fastnar jag med foten mellan två stenar i högsta fart sen slår jag i marken med en hård duns. Staven i höger hand har brutits av konstaterar jag när jag återigen får luft ner i lungorna. Foten gör vansinnigt ont men jag kan ställa mig på den. Lättnad! Efter några haltande steg så blir den hela staven min krycka att stödja mig på. Det blir lite lugnare tempo och inga omkörningar. Efter stämpling är det åter dags att ta sig uppåt. Vägen till kontrollpost nio är en seg bit. Jag känner mig matt och konstig. Orkeslös. Försöker att dricka lite till trots att det känns ganska fullt i magen. Det går inget vidare efter ett par försök att ignorera och fortsätta stannar jag. Det är bom stopp. Jag inväntar att magen lugnar sig och kräkkänslan övergår. Efter ca tio-femton minuter och en massa folk som passerar, kan jag resa mig och fortsätta. Jag haltar mig fram till kontrollpost nio, stämplar som en robot och sätter kursen mot dalen. Aj för varje steg. Jag letar febrilt efter vägen med minst ojämnheter. Även mitt knä gör sig påmind för varje steg jag tar nerför. Kontrollpost tio är vid en sjö vid en liten stuga. Vägen dit går genom stora stenblock. Jag ballanserar mig dit och stämplar. När jag vänder mig om har smärtan försvunnit. Det är bara mitt onda knä som spökar, men jag har ju sprungit så nu i en månad så jag vet att att jag klarar några mil med den i alla fall. Jag rusar ner mot dalen. Springer om några av de som passerade mig nyligen. Efter passering av den våta ängen möter grusvägen och gården. Svänger upp mot första  helvetesbacken. Den här backen är tuff. Förra året tog den en evighet. Även i år fick jag stanna några gånger för att hämta andan, men det gick ändå betydligt fortare än sist.

Det har gått nio timmar och en kvart när jag lyckligen spurtade in till halvt lopp och en tallrik soppa! Svalde soppan sen var det dags att ladda GPS-klocka och smaska på godsakerna i dropbagen. Skorna och strumpor åkte av. Dags att pyssla om fötterna. Bortsett från att de var genomblöta så såg de hela och fina ut. Lite slitage men inga blåsor eller andra otrevligheter. När de har torkat såg de ut som på morgonen innan loppet. Det tog en timme och tjugo minuter innan det blev dags att fortsätta. Jag lämnade kamera, bytte stavar och tog på mig torrt ombyte. Med humöret på topp i ett par Hokaskor satte jag kursen mot tolvan. Det var en lång väg som var lagom löpbar. På vägen mötte jag en del får som fick ströva fritt. Det blev en del hejjande i regnet på andra medtävlande till och från tolvan som är en återvändskontroll. Åter punkten där man tar av mot tretton.

image

En av många fina vyer

In i björkskogen. Skogen blev allt glesare för varje steg. Efter en stund var man åter över trädgränsen. Regnet slutade för ett tag sen. Stigen svängde ner mot den provisoriska bron gjord av stegar. Nedanför forsade vattnet. De tidigare åren fick man passera här utan någon bro. Det måste ha varit riktigt jobbigt. Nu var det återigen dags att ge sig brant uppåt. Så långt jag kunde se såg jag ingen framför eller bakom mig. Jag var alldeles ensam bland alla stora stenar, det grönskande gräset, solen och snötopparna. Nedanför syntes Hornindal Bru. Solen lyste igenom molnen långt borta och gav ett kusligt sken. Jag var riktigt varm, vattnet forsade nerför klippor och stenar från snöfläckarna ovanför. Jag var inte ensam längre, långt nedanför såg jag en vit prick närma sig. Det var en del klättring på alla fyra ibland, fick dra mig upp både med stavar och händer. Uppe på toppen blåste kallt. Klockan närmade sig elva. Solen var bland molnen norrut. Efter stämpling var det dags att återigen sänka sig ner i en dal. I början var det en lätt nerförslöpning men sen övergick den till allt svårare nedstigningar där man verkligen fick leta för att hitta grep. Det var halt och mina Hokaskor hade ganska slitna sulor så jag halkade och slog i några gånger dock utan några större problem. Det var otroligt vackert hela vägen, man fick verkligen se mycket under dessa 5 avverkade mil. Äntligen kom jag ut på grusvägen, och nu var bara några kilometer kvar till post femton som stänger kl 03:00 19 timmar in på loppet.

image

Pigg och fräsch med några timmar i benen.

Jag har perfekta skor för grusvägen så jag gungar mig fram till toner av Billy Idol ”in the midnight hour” nynnades i huvudet…. Lagom till midnatt hinner jag fram till kontrollpost 15, där en stor skara människor väntar. Barnen ropar och vinkar, det blir en hel del hejjande så jag sprutar in till kontrollposten till allas förtjusning. Jag känner mig hyfsat pigg och glad. Härifrån får jag sällskap av en norrman som har vilat en stund tills jag kom. Vi sätter av mot fjället, härifrån går den sista stora backen. Den är jobbig. Jag börjar återigen må ganska dåligt. Fyller på med vatten vid en bäck. Vi kommer över trädgränsen. Passerar det jag trodde var toppen, sen blir det stop igen. Magen revolterar igen, vill att jag stannar. Det blåser riktigt kallt. Vi drar på oss vindtäta kläder och tänder pannlamporna. Klockan är nu runt två på natten. Vi räknar fram att vi kommer i mål någon gång på morgonen mellan sex och åtta. Stora stenar vippar. Vatten forsar genom skorna. Pannlampan lyser men jag ser ändå inte vattnet som jag trampar i. Lerigt, halt. Halkar igen och igen och igen. Så småningom är vi uppe på toppen, kontroll 16 stämplad. Vinden blåser öronbedövande. Regnet slår i ansiktet. Det finns inga torra stenar att trampa på. Det är brant neråt. Leriga stenar piskas av regnet. De tippar. Jag haltar. Glider en bit. Plötsligt flyger mina ben rakt ut. Jag landar på en sten, pannlampan träffar mig i huvudet -AJ! Får luft efter en stund. Har mycket ont i underarmen. I övrigt verkar jag har klarat mig. En av stavarna är krokig. Jag har knäckt ett par stavar till mumlar jag för mig själv. Norrmannen är orolig för hur det har gått. Jag reser mig och visar att det går bra genom att fortsätta med stapplande steg att skruva mig nerför backen. Det är riktigt brant och djävligt. Stora nivåskillnader som blir riktigt svåra att ta sig nerför i regn och mörker. Hur ska vi ta oss ner? En del tid går åt att känna sig fram neråt. Stämpling vid kontrollpost sjutton. Nu är det dags att följa berget en bit innan nästa klättring tar vid. Det är en kortare ”vägg” att ta sig uppför, men det är ändå tufft. Klockan är någonstans mellan tre och fyra. Illamåendet har försvunnit. Det blåser och regnet piskar. Lite kvar uppåt. Nu är det återigen dags för nedstigning. Jag känner mig mör. Några kom ikapp oss. Nu försvann norrmannen också. Ljuset är tillbaka, jag släcker lampan som har varit onödigt sen ett tag. Jag stämplar på arton och nu blir det lättare terräng hela vägen mot nitton. Vi några som går om varandra om vartannat. Det snackas lite. Dags att fylla vatten i bäcken. Det är en grönskande dal och vinden har lämnat oss. Regnet också. Längre bort ser jag ett hus. Det visar sig vara kontrollpost nitton. Jag får lite nötter och det smakar riktigt gott. Jag har tryckt i mig en GU Roctaine som verkar som raketbränsle. Nu är ca 7km kvar en sista backe  och sen en brant nedstigning. Jag börjar klättringen uppåt, passerar några, och sen ytterligare några. Jag ökar farten och benen känns som helt nya. Hela jag känns som utvilad och fräsch. Vad hände egentligen? Jag går uppför berget i en rasande tempo, när jag når ryggen, så släpper jag loss ordentligt. Stigen är stenig och hal, men jag kan hålla maxfart trots allt. Terrängen känns som en bit av Bohuslän. Jag flyger fram till kontrollpost tjugo och sen tar jag nedförsbacken som en som inte vet vad knäproblem är. Det känns som nedstigningen aldrig tar slut.

image

Äntligen asfalt! Nu är det max fart till målet. Jag håller bra tempo in till målet. Det blir 23:12 total tid, kl 07:12 på söndag morgon. Jag kommer i mål, får en flaska vatten och blir av med chipet. Hornindal – Aldrig mer! – nu är vi färdiga med varann, säger jag till mig själv.

Jag är hemkommen, har precis hämtat ut ett par nya stavar, och väntar på ytterligare paket med stavar och dubbar. Hornindal – se upp – det är dags att putsa tid!

//Zoltan

Salomon Trail Tour Skatås 2014

stt14_1

Förra helgen var jag i Skatås för att köra Salomon Trail Tour där för fjärde gången på fem år. Den långa banan på 21km har funnits i tre år. Första året var det en lite snabbare bana men sedan blev det en lite mer krävande sträckning. Skall man beskriva den så är det mer eller mindre tvärs över fem bergsryggar och tillbaka men en extratur över Brudarebacken på hemvägen. Mellan backarna är det fina men oftast mycket tekniska stigar som inte ger utrymme till några större fartökningar. Totalt sett är det nog bara några kilometrar där man har möjlighet att sträcka ut på steget lite.
För mig som inte är van att köra så korta och snabba lopp är största svårigheten att hitta rätt tempo i början. Hastighet och motståndare är inte så viktigt, man måste bara hitta en ansträngningsnivå som känns stabil. Hamnade rätt snart på en lagom plats i fältet och behövde inte springa om så mycket på de smala stigarna. Trappan upp på Getryggen och sedan norrut mot Blacktjärn och nästa långa backe. Fin löpning på åsen ner mot Östra Långvattnet och sedan brant nedför. Jag tog mig tid att stanna och få i mig sportdryck och det var nog viktigt för det var varmt och inte alltför tätt mellan vätskestationerna. Ungefär halvvägs bjöds det på fin fjolmusik mitt i skogen, ett roligt inslag. På vägen tillbaka västerut började banan ta ut sin rätt och jag kunde passera ett par löpare. När Brudarebacken var inom synhåll låg en liten grupp framför mig men de gick uppför backen så jag kunde trippa förbi och dra på ned mot varvningen. Den sista lilla slingan har också några tuffa backar och jag kunde passera några till som hade det tungt. Jag närmade mig löpare framför men hann inte ifatt innan vi var tillbaka i målet igen.
Tiden blev några minuter långsammare än i fjol men samtidigt kom jag fyra placeringar bättre.

+ Mycket fin och rolig bana.
+ Proffsigt arrangemang. Orienteringsklubbar har ofta bra rutin på stora tävlingar.
+ Fredrik Johansson vann lika överlägset som i fjol. Jag har svårt att se någon svensk som utmanar honom på den här typen av tävlingar just nu.
+ Roligt med mycket folk. Frågan är dock om det går att öka så mycket mer? Vissa av stigarna tål nog inte så mycket mer belastning. Boka tidigt nästa år!
+ Tack Salomon Trail Tour och IFK Göteborg Orientering för loppet!

Resultat finns här.
Bilder finns här.

/Erik

Rapport från Borås Ultra Marathon

Efter två års DNS stod jag äntligen på startlinjen till BUM i lördags morse. Efter registrering och sista-minuten-kontroll av utrustningen stack vi iväg exakt 08.00. Trots att jag inte hade någon ambition att hänga på tätgruppen så hade jag ögonkontakt med dem hela vägen bort till efter Öjersjö. Jag försökte köra på en lagom ansträngningsnivå och tittade inte så mycket på farten. Hade sällskap då och då men när det började närma sig Hindås var jag helt själv. Vildmarksleden från Skatås-Hindås hade jag lite koll på innan men den nya sträckningen i Härskogen var ett fint tillskott. Två stationer fanns på vägen till Hindås och det var verkligen inspirerande med de engagerade och hjälpsamma funktionärerna där.
Jag nådde Hindås på 3.40 och åt några mackor nedsköljt med Cola. Nu var det dags för Knalleleden till Borås, helt nya stigar för mig och lite längre än Vildmarksleden. Jag sprang på okej någon mil men sen blev det tungt. Solen stekte rätt bra emellanåt så jag fick slut på vatten och blev alltmer törstig. Ett ganska jobbigt läge på banan då man börjar mattas av men ändå har en rejäl bit kvar. Till slut kom jag fram till nästa stopp och kunde fylla på flaskorna igen. Samma sak på nästa sträcka då vattnet tog slut, 1 liter räckte inte med de delsträckorna och den värmen. Knalleleden innehöll lite mer grus- och skogsvägar än förväntat men samtidigt bjöds på en del stigpartier som var rätt tekniska och även en liten bit som nästan kan beskrivas som mosslöpning. Jag passerade några trötta löpare och även några som hade oturen att springa fel. Efter sista kontrollen var det dags att börja räkna ned, några rejäla backar och sedan över sista åsen innan Borås. De tre första i korta klassen kom förbi mig men inga från den långa klassen. Jag kunde köra på bra de sista kilometrarna i stadens utkant och kom in strax under nio timmar på en fjärde plats. Det var otroligt skönt att lägga sig i skuggan och få i sig lite återhämtningsdryck.
Efter dusch och ett försök att äta lite tog jag det lugnt i målområdet och väntade in Jerry.

* Fantastiskt bra arrangemang! Generösa supportstationer och en personlig prägel på loppet.
* Roligt att upptäcka nya områden. Sträckan ovanför Viaredssjön var t ex väldigt fin.
* Bara tre veckor sedan Apuko Extreme men kroppen höll oväntat bra.
* PT-huset vid målet var riktigt fint, högre klass på de duscharna än många andra jag stött på kan man säga.
* Jag gillar verkligen atmosfären på sådana här tävlingar. Alla snackar med varandra, hjälps åt och det är aldrig några vassa armbågar för att ta någon placering i slutet.
* Över 1900 höjdmeter på de 87 kilometrarna, inga jätteberg direkt men många många småbackar.

Resultat 87 km finns här.
Resultat 45 km finns här.

/Erik