Ett av många svåra pass. (Rätt svårt att se löparna på bilden.)

Man skulle eventuellt kunna dra en svårare bana över Belledonne-massivet men det känns inte som en lätt uppgift. Tävlingssträckan går från söder till norr och binder på ett elegant och ofta elakt sätt ihop alla områdets höjdpunkter. Man passerar fantastiska ställen; massor av sjöar, vattenfall, massivets högsta topp med mera, men får också slita enormt för att ta sig där emellan.

Jämfört med de andra tävlingar jag gjort i alperna var det här något helt annat. Mycket mer single-track, fler backar, brantare backar och framför allt partier med oerhört svår terräng. Många av passen bestod av stenblockterräng där den svåra klättringen upp och ned gjorde att man fick räkna kilometertiden i timmar.  För att göra det extra besvärligt lyckades jag inte sova något natten innan loppet, de få timmarna innan klockan ringde vid 2 stördes alla försök av den väldigt närliggande tågtrafiken och det obekväma underlaget. Alltså hade jag vid starten på fredag morgon redan varit vaken nästan ett dygn. Detta överskuggades dock av det stora problemet under tävlingen; extrem hetta. 30-35 grader i dalarna och nästan vindstilla fick startfältet att svettas rejält redan från 8-tiden. De tidsmässigt långa etapperna gjorde att nästan alla stannade och fyllde på vatten så fort vi korsade vattendrag. Att blöta huvudet och kläderna var populärt men gav bara svalka några få minuter.

För mig drog hettan ned tempot, framför allt på slutet på etapperna då jag blev låg på vätska. Stoppen på supportstationerna tog betydligt längre tid än vanligt, jag var helt enkelt tvungen att sitta stilla i skuggan ett tag och dricka så mycket jag orkade, det var ingen idé att hasta iväg innan jag kände mig lite återställd. Två korta sovförsök första natten misslyckades så jag körde på med pannlampan i den sköna nattsvalkan. Col Morétan, den enligt pappret svåraste passagen, passerade jag i gryningen tillsammans med några fransmän. Brant nedför på sten och snö men jag lyckades klara mig med några skrapsår på armen bara. Lördagen blev minst lika het men nu var det inte lika många svåra partier, däremot tycktes en del av etapperna aldrig ta slut när man sprang på bergssidor som var helt exponerade mot solen. Framme i Val Pelouse på lördagkvällen lyckade jag till slut sova i 45 minuter (efter över 60 timmars vakenhet). Två etapper kvar och en vacker solnedgång gjorde det enkelt att sätta igång.

Den sista biten var den enda som innehöll lite mer löpbara partier så förutom några sedvanliga downhillspecialister som alltid passerar lyckades jag ta några placeringar och gick i mål vid 04.15 på 100:e plats (totalt 46.15h). Efter dusch och en mycket efterlängtad tandborstning var det inte svårt att somna i tältet.

• Jag hade under resan sällskap med de erfarna bergslöparna Camilla och Viktor. Även om vi inte sågs under själva loppet var det kul innan och efter när vi bekantade oss med Chambéry och Annecy. Dessutom råkade vi få en fin “scenic route” på små alpvägar. Läs gärna deras berättelser.
• 47% av de startande på långa banan gick i mål. Förvånansvärt högt med tanke på bana/väder, men nu på tredje året är det nog en del tveksamma löpare som hört talas om svårigheterna och väljer andra lopp.
• Kroppen känns helt bra efter tävlingen, inga skavanker alls. Tröttheten behöver nog några nätter till för att försvinna.
• Supporten på loppet var mycket bra, lite mer personlig på sådana här mindre lopp.
• Vilt och vackert!

/Erik