Category Archives: Race reports

Salomon Trail Tour Skatås 2014

stt14_1

Förra helgen var jag i Skatås för att köra Salomon Trail Tour där för fjärde gången på fem år. Den långa banan på 21km har funnits i tre år. Första året var det en lite snabbare bana men sedan blev det en lite mer krävande sträckning. Skall man beskriva den så är det mer eller mindre tvärs över fem bergsryggar och tillbaka men en extratur över Brudarebacken på hemvägen. Mellan backarna är det fina men oftast mycket tekniska stigar som inte ger utrymme till några större fartökningar. Totalt sett är det nog bara några kilometrar där man har möjlighet att sträcka ut på steget lite.
För mig som inte är van att köra så korta och snabba lopp är största svårigheten att hitta rätt tempo i början. Hastighet och motståndare är inte så viktigt, man måste bara hitta en ansträngningsnivå som känns stabil. Hamnade rätt snart på en lagom plats i fältet och behövde inte springa om så mycket på de smala stigarna. Trappan upp på Getryggen och sedan norrut mot Blacktjärn och nästa långa backe. Fin löpning på åsen ner mot Östra Långvattnet och sedan brant nedför. Jag tog mig tid att stanna och få i mig sportdryck och det var nog viktigt för det var varmt och inte alltför tätt mellan vätskestationerna. Ungefär halvvägs bjöds det på fin fjolmusik mitt i skogen, ett roligt inslag. På vägen tillbaka västerut började banan ta ut sin rätt och jag kunde passera ett par löpare. När Brudarebacken var inom synhåll låg en liten grupp framför mig men de gick uppför backen så jag kunde trippa förbi och dra på ned mot varvningen. Den sista lilla slingan har också några tuffa backar och jag kunde passera några till som hade det tungt. Jag närmade mig löpare framför men hann inte ifatt innan vi var tillbaka i målet igen.
Tiden blev några minuter långsammare än i fjol men samtidigt kom jag fyra placeringar bättre.

+ Mycket fin och rolig bana.
+ Proffsigt arrangemang. Orienteringsklubbar har ofta bra rutin på stora tävlingar.
+ Fredrik Johansson vann lika överlägset som i fjol. Jag har svårt att se någon svensk som utmanar honom på den här typen av tävlingar just nu.
+ Roligt med mycket folk. Frågan är dock om det går att öka så mycket mer? Vissa av stigarna tål nog inte så mycket mer belastning. Boka tidigt nästa år!
+ Tack Salomon Trail Tour och IFK Göteborg Orientering för loppet!

Resultat finns här.
Bilder finns här.

/Erik

Rapport från Borås Ultra Marathon

Efter två års DNS stod jag äntligen på startlinjen till BUM i lördags morse. Efter registrering och sista-minuten-kontroll av utrustningen stack vi iväg exakt 08.00. Trots att jag inte hade någon ambition att hänga på tätgruppen så hade jag ögonkontakt med dem hela vägen bort till efter Öjersjö. Jag försökte köra på en lagom ansträngningsnivå och tittade inte så mycket på farten. Hade sällskap då och då men när det började närma sig Hindås var jag helt själv. Vildmarksleden från Skatås-Hindås hade jag lite koll på innan men den nya sträckningen i Härskogen var ett fint tillskott. Två stationer fanns på vägen till Hindås och det var verkligen inspirerande med de engagerade och hjälpsamma funktionärerna där.
Jag nådde Hindås på 3.40 och åt några mackor nedsköljt med Cola. Nu var det dags för Knalleleden till Borås, helt nya stigar för mig och lite längre än Vildmarksleden. Jag sprang på okej någon mil men sen blev det tungt. Solen stekte rätt bra emellanåt så jag fick slut på vatten och blev alltmer törstig. Ett ganska jobbigt läge på banan då man börjar mattas av men ändå har en rejäl bit kvar. Till slut kom jag fram till nästa stopp och kunde fylla på flaskorna igen. Samma sak på nästa sträcka då vattnet tog slut, 1 liter räckte inte med de delsträckorna och den värmen. Knalleleden innehöll lite mer grus- och skogsvägar än förväntat men samtidigt bjöds på en del stigpartier som var rätt tekniska och även en liten bit som nästan kan beskrivas som mosslöpning. Jag passerade några trötta löpare och även några som hade oturen att springa fel. Efter sista kontrollen var det dags att börja räkna ned, några rejäla backar och sedan över sista åsen innan Borås. De tre första i korta klassen kom förbi mig men inga från den långa klassen. Jag kunde köra på bra de sista kilometrarna i stadens utkant och kom in strax under nio timmar på en fjärde plats. Det var otroligt skönt att lägga sig i skuggan och få i sig lite återhämtningsdryck.
Efter dusch och ett försök att äta lite tog jag det lugnt i målområdet och väntade in Jerry.

* Fantastiskt bra arrangemang! Generösa supportstationer och en personlig prägel på loppet.
* Roligt att upptäcka nya områden. Sträckan ovanför Viaredssjön var t ex väldigt fin.
* Bara tre veckor sedan Apuko Extreme men kroppen höll oväntat bra.
* PT-huset vid målet var riktigt fint, högre klass på de duscharna än många andra jag stött på kan man säga.
* Jag gillar verkligen atmosfären på sådana här tävlingar. Alla snackar med varandra, hjälps åt och det är aldrig några vassa armbågar för att ta någon placering i slutet.
* Över 1900 höjdmeter på de 87 kilometrarna, inga jätteberg direkt men många många småbackar.

Resultat 87 km finns här.
Resultat 45 km finns här.

/Erik

Apuko Igoera – några ord till

apukoextr
90 km = respekt

Jag var förkyld innan loppet och inte helt återhämtad vid start så alla planer om tid och placering var det bara att glömma. Trots detta åkte jag hem från Baskien med ett leende då så mycket var positivt.

  • Banan var otroligt kul och fin. Frodiga skogar, bergstoppar som krävde klättring för att passeras, branta leriga stigar och dessutom läcker kamlöpning som jag inte skådat sen Mountain Man 2010.
  • Ett mycket proffsigt arrangemang. Starkt startfält, bra märkning, bra support längs vägen och dessutom en välfylld goodie bag till alla tävlande.
  • Jag avslutade loppet bra och kände mig stark när jag gick i mål, hade lätt kunnat fortsätta. Inga nya skador och foten höll bra.
  • Jag sprang en stor del av banan med Jerry. Alltid roligt med sällskap, speciellt nu då få av spanjorerna kunde engelska.
  • Alla i vårt gäng stod för starka insatser. Reptiderna var hårda så det fanns verkligen inget utrymme för att promenera runt.
  • Trots att hotellet påminde lite om Fawlty Towers hade vi det trevligt och fick en del goda skratt.

Tack alla som var med, börja träna redan nu inför nästa utmaning! 🙂

/Erik

Apuko Extreme

Då var det vardag igen, men mina lår vittnar om att det varit en tuff helg jag lämnat bakom mig. Erik har varit den drivande kraften bakom vår gemensamma resa till Baskien och tävlingen Apuko Extreme, tack för ett bra jobb! Det visade sig att det skulle bli en mycket lyckad resa som har bjudit på många roliga ögonblick. Vi var ett gäng på 8 starka som flög till norra Spanien, närmare bestämt Bilbao.

Fredagen bjöd på en liten dos kultur med Guggenheim och några andra, alldeles för konstnärliga byggen för mig att förstå mig på. En lite större dos letande av stavar till Martin Clemesson och en baklampa till Zoltan Kuthy, detta slutade lyckligt med några bonusprylar. Fokus en sådan dag ligger ändå på mat, mycket och rik på fett och kolhydrater. Detta letande slutade också väl som tur var.

20140502_154452

Inte direkt Prada på shoppingturen…

På vägen hem från Bilbao passerade vi startområdet för uthämtande av nummerlappar och för att kasta ett öga på kartan och känna på stämningen. Per är den i särklass största kartnörden av oss och kartan fotades i små segment som sedan granskades i timmar. Väl tillbaka på det inte alltför exklusiva hotellet var det packning och återigen mat som gällde. Eftersom invånarna i Baskien helst inte ens vill lära sig spanska så kan ni ju gissa hur bra dom är på engelska… Hursomhelst så fixade Per och Fredrik tillgång till köket på tävlingsdagens morgon så att den obligatoriska havregrynsgröten skulle kunna kokas, återkommer till detta.

Vi startade på olika tider så för oss som skulle springa långa banan var det taxi från hotellet 05.00 som gällde för att hinna till starten 06.00. För egen del så känns det lika bra att starta så tidigt som möjligt, lika bra att komma igång och börja svettas, sömnen brukar ändå inte vara så mycket att ha innan tävling. För gänget som sprang 65km var det start 10.00 vilket innebar en bra möjlighet till en lugn och härlig hotellfrukost av högsta klass. Här tog Fredrik förmodligen någon form av rekord i äcklig frukost. Då den tekniska förmågan hos Fredrik (ingenjör), Per (ingenjör), Martin (fd. restaurangchef) och Zoltan (ingenjör) inte räckte hela vägen för att få igång vare sig mikro eller spis slutade det med att Fredrik åt en tallrik med en blandning av havregryn, kallt vatten, några råa ägg vilket sedan toppades med lite majonäs. Det kroppen vill ha ska ju kroppen få:)

Starten gick i mörker längs fina små stigar upp mot den första toppen på ca 1000möh där det blåste på tvären och sikten var minimal. Jag och Mattias Gärdsback höll sällskap till och från och vi höll oss till planen att försöka hålla nere tempot i början, riktigt kul att få springa delar av banan tillsammans. Vid ca 55km gjorde Mattias ett blixtsnabbt depåstopp och försvann iväg. Jag unnade mig någon minut extra för att inte gå på niten att äta och dricka för lite. Därefter kändes det som jag höll ett jämt tempo utan några djupare svackor.

20140503_104702

Sista 1/3 på en av backarna

Banan var tuff på så vis att det var branta partier såväl uppför som nedför och därmed blir det lite vila för benen och lägre tempo. Sista backen hade jag föreställt mig som en liten grön kulle på några i sammanhanget futtiga hundra höjdmeter, det visade sig att den var både brantare och längre än i tanken vilket gjorde att loppet fick en värdig avslutning (som jag i stunden gärna hade sluppit). Väl i mål hade Mattias dragit ifrån med ca 15 minuter, riktigt starkt jobbat av en väldigt ödmjuk och stark löpare.

Apuko 1

Två nöjda och trötta efter målgång

Övriga genomförde sina lopp väl och med dom mycket tuffa spärrtiderna som loppet hade var det extra bra gjort. Martin Clemesson stängde målet som siste man i mål, och då ska man veta att det var många många som inte kom så långt, riktigt bra jobbat! Zoltan fick hoppa av lite tidigare på grund av den tuffa tidsgränsen. Men med den utvecklingen han haft det senaste året har han många genomförda lopp framför sig. Då kanske med en lättare utrustning?:) Fredrik Ohlsson som genomförde sin först bergsmara gjorde detta med glans, nästan oroväckande bra inför framtida lopp…

Tack för en grymt kul resa,

Martin

Tuff start på tävlingsåret

Igår var det dags för fjärde upplagan av Sandsjöbacka Trail Marathon. Nytt för i år var den 68 km långa ultraklassen där jag och Jerry ställde upp. Med start i Gottskär 5.30 blev det inte många timmars sömn på natten trots att vi kunde sova över i närheten. Första delen på banan, vilken var ny för oss, innehöll lite fler vägpartier än vi hade trott men detta kompenserades av terrängpartier som bitvis var väldigt tekniska. Med en undermålig träningsmängd både under december och januari visste jag att det skulle bli tufft. Dock höll det längre än jag hade hoppats så jag kunde gå i mål på en sjätteplats med 7.21h. Största problemet sista timmarna var skorna som klämde rejält på tårna, det kändes som om alla naglarna skulle lossna. Helt klart skönt att komma i mål och släppa ut fötterna.
Vi får hoppas att Jerry skriver en tävlingsrapport, han hade betydligt sämre förberedelser med en höst kantad av jobbiga skador. När han dessutom sprang rejält fel blev det många timmar i skogen för honom. Mycket mental styrka bakom hans finisher-t-shirt!

Tack för ett fint lopp.

Resultat finns här.

/Erik

Lidingöloppet 2013

2013-09-28 14.13.01Bra supportrar i Abborrebacken behövdes verkligen!

Lördagens Lidingölopp bjöd på många intressanta lärdomar och en rejäl urladdning. I våras var det utan någon egentlig eftertanke som jag anmälde mig till loppet. Som vanligt snurrar veckorna på och rätt som det var så var det bara ett par veckor kvar till start. Uppladdningen veckorna innan loppet blev bra med både Risveden terräng, Solvikingarnas klubbmästerskap på 10 km samt ett par bra tempopass i benen. Med mina mått mätt är detta mer både vad gäller kvalité och mängd än vanligt och jag tror inte jag varit i bättre löpform på mycket länge om än någonsin.

Någonstans i bakhuvudet fanns tanken att om allt stämde så skulle kanske tvåtimmarsgränsen vara inom räckhåll. Detta innebär en snittid på 4min/km. Min plan var enkel i tanken men något lurigare i verkligheten skulle det visa sig. Den gick ut på att lägga mig i 3.55 min/km för att bygga upp en lite buffert så länge benen var pigga och sen se hur länge det höll. Det visade sig vara en briljant plan om loppet varit 24km istället för 30km. De sista 6 km blev en riktig plåga med trötta, tomma ben och där klockan gick som en elvisp. Väl i mål stod det 2.02.23 på klockan vilket jag såhär i efterhand är väldigt nöjd med. Hade jag disponerat loppet annorlunda hade det förmodligen inte gjort många sekunders skillnad i slutändan. Det som hade kunnat göra skillnad däremot tror jag hade varit några fler och framförallt längre tröskelpass för att orka hålla tempot distansen ut.

Loppet var i sin helhet en positiv upplevelse med ett välsmort arrangemang à la Vasaloppet vilket jag är mer bekant med förutom att man här slapp stå och huttra i -15 grader innan start..:) Kul att se några bekanta ansikten som t.ex. Mattias Gärdsback, väldigt trevlig och ödmjuk kille, som återigen klämde sig före mig i resultatlistan, en trend som behöver brytas:) Bra kört och lycka till på nästa ultra!

För er som är sugna på ett gemensamt pass på fina stigar påminner jag om träningen nästa söndag, välkomna!

//Martin

 

Swiss Irontrail 2013

Den 9:e augusti var det äntligen dags för årets stora tävling.
Jag varnar redan nu, lång tävling ger lång rapport. 🙂
Vi anlände till Pontresina på onsdag eftermiddag men att ladda upp i lugn och ro blev det dåligt med. Jerrys väska kom bort under flygbytet i Frankfurt så han började desperat planera för vilken utrustning han kunde låna och vilken han var tvungen att köpa om väskan inte skulle hinna fram. Regn under hela torsdagen höll oss kvar i byn men under dagen kom det glädjande beskedet att väskan var på väg och skulle dyka upp under kvällen. (Nu får vi nog aldrig se Jerry springa ett ultralopp med en gammal Haglöfs Tight-ryggsäck…)
Vi hämtade nummerlappar, kartor och drop bags och började packa det sista. Jag skulle starta T201 på fredag morgon i Pontresina och Jerry skulle starta T141 kl 20.00 från Samedan så medans han tog “sovmorgon” gick jag upp vid 06.00 för frukost. Lätt regn i luften men okej tävlingsväder. Jag tänker dela in tävlingar i dess olika pass.

Diavolezza 3004m
Det första passet var också det högsta på hela tävlingen. Den första milen var dock lättsprungen så att fältet skulle kunna sprida ut sig lite. Med några kortare undantag följde man järnvägsspåret upp till tills man såg kabinstationen, då var det dags att vika av brant uppför. Stigar blandat med steniga pistvägar för avsluta med lite snöpulsning den sista biten. Det regnade en del och vart inte alltför behagligt på toppen men ändå skönt att ha klarat av första hindret. Nedför var det stenigt värre så det var först på sista biten av backen som man kunde börja springa. Mina gamla skor var tyvärr så slitna så att de släppte in stenar och grus, något som skavde på tårna trots att jag tömde ofta.

Crasta Languard 2927m
Vädret började bli bättre när jag påbörjade klättringen upp till Crasta Languard. Det var mycket brant men väl värt mödan då ett fantastiskt bergslandskap mötte mig när jag kom upp. Här såg man inga gröna dalar utan sprang i en mäktig stenöken. Några snöfält men annars fina smala stenstigar. Det roliga tog dock slut och jag fick bege mig nedåt igen mot Pontresina. Här fanns första större stationen och jag pratade lite med Jerry som väntade på mig innan han begav sig till Samedan.

Energi
Energibuffé

Fuorcla Surlej 2755m
Detta pass gjorde jag förra året så det mesta kände jag igen. Dock kunde man inte vika ned direkt efter passet utan skulle ta sig bort till en kabinstation. Ett uppehåll i regnet gjorde att jag kunde se ner mot sjöarna vid St Moritz, otroligt vackert och en fin energikick. Biten förbi St Moritz och uppför sluttningana bakom staden var kanske inte den roligaste i regnet men till slut vände det ned mot Samedan. Jag hann dit 10 minuter innan Jerrys start men då jag stannade och försökte äta lite kom jag iväg ca en kvart efter honom.

Fuorcla Crap Alv 2466m
Nu var det dags att ta sig an “väggen” igen, den sista stigningen vi gjorde i fjol innan loppet bröts. Jag orkade springa hela vägen upp till berget i svagt motlut, en skön känsla. Själva väggen är inget man springer, bara att kämpa steg för steg medans man avundsvärt ser pannlampsken långt där upp från de som ligger före. Väl över krönet kom en obehaglig överraskning, vi trodde att man skulle springa längs järnvägen ner till Bergün men det visade sig vara riktigt tuffa och jobbiga stigar hela vägen. Någonstans här blev jag illamående och det jag fick i mig i Samedan kom upp igen. Tom på vätska och energi men när jag väl kom till nästa vätskestopp lyckades jag dricka lite utan att må illa. Jag kunde fortsätta och passerade Bergün och vidare ned mot Filisur, det sista stoppet innan tävlingens värsta stigning, 1700m på en gång.

Pass digls Orgels 2699m
Det var fortfarande kolsvart ute när jag började plocka höjdmetrar, den först biten uppför berget visade sig betydligt lättare än vad jag trodde, mycket serpentinväg upp till ca 2000 meters höjd innan det övergick i mer stenig terräng. Den allra sista biten blev det mest klättrande över stenar. Ca 100 meter upp och ned på båda sidor av passet hade det satts ut pannlampor som visade vägen. Såg mäktigt ut i mörkret. Gryningen kom smygande när jag gick över krönet, det absolut häftigaste partiet på hela banan. Nedför berget var det sagolikt vackert med solljus på de högsta topparna på andra sidan den molntäckta dalen. Jag började bli lite stel i låren och så fram emot en liten paus i Savergnin. När jag kom ner till asfalten med bara några kilometrar kvar händer det som inte får hända, jag känner att det brister i främre lårmuskelfästet, inte bra. Jag kunde i alla fall gå rätt snabbt och var snart framme. Som tur var satt Jerry och åt här och vi kunde efter lite paus fortsätta tillsammans.

Stenigt
Tekniskt

Vy
Snyggt

Ziteil 2429m
Jerry hade inga direkta skador, det var mer lite värk här och var. Han var schysst och följde med på mitt tempo. Vi började stigningen upp till Ziteil i fint och soligt väder. Strax kom ledarna i T81-klassen förbi oss. De startade från Sovergnin 10 minuter efter att vi lämnade. Jag försökte linda låret och provspringa men det höll inte. Uppför var det inga problem att hålla farten men när vi passerade stationen och skulle ned 1800 höjdmeter i ett svep tappade vi mycket tid på mitt haltande.

soligt
På väg upp

downhill
På väg ned

Joch 2020m
Den här biten var den minst tekniska på hela banan, ganska mycket väg upp till Zorten och sedan vidare till Lenzerheide. Solen höll på att gå ner men vi hann upp till Joch innan pannlamporna behövdes. Därifrån var det mer småstigar ner till Tcshiertschen där vi åt och fick instruktioner om passagen över Weisshorn.

Weisshorn 2653m
Det här blev ett av de svåraste passen. Markeringen fungerade säkert bra på dagen men i mörkret var den inte helt perfekt. Jag och Jerry blev tveksamma 3-4 gånger och fick leta runt lite innan vi kunde hitta rätt. Efter långa stigar i skog kom vi till sist upp till stenigare höjder, temperaturen sjönk under nollan så det var skönt att komma upp till toppstationen och påbörja nedstigningen till plusgraderna i Arosa. Väl där i gryningen tog vi lite energi och 10-minuters sovpaus.

Strelapass 2346m
Nu var det dags för sista etappen, en småkuperad mil följt av en klättring över Strelapasset. Solen var på väg upp så vi fick en fin men lång sträcka bort till passet. Passerade ytterligare en idyllisk by och kom sedan ned till en sista vätskestation. Passet såg värre ut än det var, “bara” 500 höjdmeter innan vi skulle ned till Davos. Inga problem uppför men det hade varit fint om vi kunnat springa ned till målet, nu blev det en seg vandring där höjden sjönk alltför långsamt. Till slut var vi framme i stan och kunde nöjda passera mållinjen.

dag3
Söndag morgon

Davos
“Bara” backen ned till Davos kvar.

Efter lite dryck och energi kunde vi duscha (mycket välbehövligt) och packa ihop våra saker. Vi var tvungna att ta tåget mot Zürich direkt, riktigt kämpigt att släpa på tunga baggar och försöka hålla sig vaken. Väl på tåget var det nog komiskt att se oss, vi somnade så fort vi blinkade och var helt borta samtidigt som vi skulle försöka hålla koll på tågbyten och ankomst. På något sätt lyckades vi till slut komma på ett lokaltåg i Zürich som tog oss till hotellet nära flygplatsen. Upp med den tunga packningen på rummet och snabbt ner till restaurangen. Nu fick vi äntligen en mycket välförtjänt middag innan vi stupade i säng.

* Det är stora avstånd på ett sådant här lopp. Ett par gånger spekulerade vi över vilket berg vi egentligen skulle gå över. När vi sedan frågade visade det sig att vi oftast var fel ute, det var alltid berget långt borta vid horisonten som gällde.

* Ny utrustning för mig i år:
Black Diamond Ultra Distance-stavar – Mycket bra även om man får hantera dem varligt.
The North Face Stormy Trail-jacka – Lätt och skön med bra skydd mot regn och vind. Åkte av och på 7-8 gånger första dygnet.
Salomon Hydro Pack 12L – Smidig ryggsäck men jag borde ha ställt in remmarna lite bättre innan tävlingen.
Suunto Ambit – Mycket bra så länge batteriet orkade. Långt ifrån den utlovade batteritiden på 50 timmar. Skall jag köra så här långt igen får det bli en portabel USB-laddare i drop-bagen.

* Swiss Irontrail siktar på ett betydligt större deltagarantal så det var roligt att vara med nu i början när vi inte var så många. Supporten var mycket bra och man hann prata med de som bemannade stationerna på ett helt annat sätt jämfört med t ex UTMB.

* Att banan gick på så hög höjd gjorde den tuff för kroppen, de två första bergen tog på krafterna, särskilt om man kommit ner bara några dagar före start och inte hunnit anpassa kroppen.

* Bitvis var det betydligt mer teknisk stig jämfört med t ex UTMB men det fanns också ett par mer lättsprungna partier.

* Totalt sätt en otroligt fin bana i mäktiga bergsmassiv. Ett utmärkt alternativ till UTMB, Hardrock och liknande lopp.

* Som alltid, stort tack till familjen på hemmaplan för stöd och möjlighet att åka på sådana här äventyr.

/Erik

UT4M – Long 90

malgangGo känsla.

Det har nu gått några veckor sedan jag var i Grenoble och sprang ”UT4M – Le Long 90”, så jag tänkte att det kunde vara på tiden att dela med mig lite av mina upplevelser. Loppet var inte som namnet antyder 90 km utan istället strax över 80 km med +4700 höjdmeter, dvs. knappt halva sträckan av det riktiga 100 miles loppet UT4M.

Lördag morgon, 02:30, var det samling i centrala Grenoble för busstransport ut till starten som gick 05:00. Sjukt tidigt, men med tanke på att det dagarna innan hade varit riktigt varmt så var jag mest tacksam över att få springa de första timmarna utan sol och jag var väldigt sugen på att få komma igång. Sugen, men också lite nervös. Efter att ha följt Martin som startade UT4M dagen innan och sett hans ögon efter 50km i +32 C med strejkande mage så blir man ödmjuk inför uppgiften. Under så här långa lopp så kan det hända saker som ligger utom ens kontroll.

Starten gick i byn Livet-et-Gavet som ligger i en mycket smal dal (för er cykelintresserade: inte så långt från Alp de Huez ). Det var en mäktig och kuslig stämning som vilade över byn när vi promenerade mot starten. I mörkret så såg bergssidorna som reste sig över dalen lodräta ut och jag kände mig hyffsat liten. Långt upp på branten kunde man se en pannlampa från en UT4M löpare och från mitt perspektiv nere i dalen så såg det ut som den knappt rörde sig. Det här kom dock inte som någon överraskning, jag hade ju givetvis tittat på banans höjdprofil innan och visste att de första 10 km skulle gå rakt upp i himlen. Egentligen bara positivt att få ta en så stor del av den totala stigningen med fräscha ben och jag hade bestämt mig för att starta kontrollerat för att undvika att köra slut på för mycket av musklerna tidigt i loppet.livetetgavet

Ganska brant start, Livet-et-Gavet i dagsljus.

Kontrollerat… tur att man har ett hjärta som sätter stopp när inte hjärnan gör det… Som vanligt så rycktes jag med i starten och den första delen av den inledande backen gick i på tok för högt tempo. Jag skriver ”gick”, för det är precis vad man gör. För er som läser och inte har erfarenhet av den här typen av lopp så kanske det låter konstigt, men jag lovar att det är inga som helt problem att promenera sig upp till i närheten av maxpuls. Att försöka hålla sig springande i så långa och branta stigningar är i princip omöjligt och väldigt energiineffektiv. Det som gäller om man skall hålla ett högt tempo är istället att försöka vara aktiv och beroende på lutning snabbt switcha mellan gång och löpning. Detta är en strategi som är relativt enkel i början av loppet, men som när tröttheten kommer smygande är väldigt svår att följa.

På grund av en väderprognos som viskade om åskoväder så tvingades arrangörerna att använda en alternativ bansträckning. Detta innebar att den första klättringen stannade vid ca 1900 möh. mot planerade 2200 och att vi därefter fick springa på skrå i skogen istället för uppe på toppen av det första höjdmassivet. Så här i efterhand känns det lite trist då jag i och med detta missade den absolut finaste sträckningen av banan. Jag skulle dock ljuga om jag sa att detta var något som bekymrade mig under loppet. Om någon säger till dig efter +1500 höjdmeter att du skall ta vänster och springa nerför istället för höger och upp ytterligare +300 så är i varje fall jag skapt sådan att jag tycker det låter som ett mkt bra förslag.profilUT4Mlong

Efter första stigningen så följde en enklare och snabbare del av banan ner mot en större dal och utkanterna av Grenoble. Jag kände mig ganska stark under utförslöpningen, men vågade inte riktigt släppa på då jag var rädd att köra slut musklerna. Det är imponerande att se de mer vana bergslöparna springa utför, speciellt då det är riktigt brant blir skillnaden i teknik som mest slående. Det är en ganska frustrerande att känna att man springer betydligt långsammare, men samtidigt förmodligen sliter dubbelt så hårt på musklerna jämfört med de som har tekniken och muskler som är vana vid långa utförslöpor.

Efter det att man passerat dalen så började stigning nummer två och det var här som jag gjorde ett riktigt dumt misstag. Eftersom vätske-/energistationerna låg relativt tätt så hade jag så långt in i loppet struntat i att fylla på vatten i min 1.5 L camelbak och istället nöjt mig med att fylla på en 700 ml flaska (ville spara vikt). Problemet var bara att det nu hade börjat bli varmt på allvar och jag hade en lång stigning innan nästa station. Med facit i hand visade sig stigningen mellan 40 km och 53 km ta nästan 3 timmar och min vätska var slutet efter ca 90 min. Fick ett helt obeskrivligt sug efter vatten, och konstigt nog, framförallt kolsyrat vatten. Jag hade sett att de serverade kolsyrat mineralvatten vid stationerna, men mest förundrats över vilka stollar som dricker det under en tävling. Nu, i mitten av en tillsynes oändlig stigning fastnade det där mineralvattnet på hjärnan och det var det enda jag kunde tänka på. Ironiskt nog så övergick solskenet i en ångbastu i och med att det förväntade åskovädret med tillhörande störtskurar drog in. Kändes ganska absurt att det var vatten precis överallt utom i min vattenflaska.

16995023Jag tappade givetvis en del i tempo under den här delen av banan och tvingades också till ett lite längre stopp när jag äntligen kom fram till nästa energidepå. Alla löpare var tvungna att ha med sig en egen mugg att dricka ur vid stationerna och jag hade en hopfällbar som rymder 30 cl. Drog på stående fot 3 muggar mineralvatten följt av 2 muggar Coca Cola och avrundade sen med 1 mineralvatten till. En grotesk mängd vätska för mig som annars har svårt att dricka några större mängder under ett lopp.

Efter vätskan och lite energipåfyllning så återvände energin succesivt och jag fick en fantastisk avslutning på loppet. Under mina tidigare ultramaraton i bergsmiljö (Hornindal rundt) så har jag mot slutet blivit så totalt slut i lårmuskelaturen och låg på energi att all tävlingsinstinkt försvunnit. Nu fick jag istället energin åter och hade ett par lår som fortfarande bar mig. På väg ner mot sista stationen mötte Martin upp mig och vi sprang några km tillsammans i ösregnet. Att få springa med honom ett tag gav mycket positiv energi och jag blev allt mer taggad inför avslutningen, blev inte mindre taggad av att Martin försiktigt antydde att jag hade några killar inom räckhåll framför mig. Det blev ett snabbt sista stopp och jag gick sen ut med inställningen att kräma ur det sista ur kroppen under de återstående 11 km. Jag insåg efter ett tag att jag hade en liten möjlighet att ta mig in under 12 timmar och detta gjorde att jag fick ytterligare motivation att hålla uppe tempot. Även om det var riktigt plågsamt sista biten så var det ändå med en väldigt positiv känsla som jag körde mitt race mot klockan och det blev inte sämre av att jag tillslut med 46 sekunders marginal lyckades klämma mig in under 12 timmar. Slutade på en 11 plats och jag avancerade 4 placeringar sista 15 km.

Innan det här loppet så hade jag kommit fram till att 100 miles i alperna inte skulle vara möjligt för mig att genomföra och samtidigt behålla någon form av glädje till löpningen, men nu känner jag att det faktiskt kan gå. Har därför bestämt mig för att ställa in siktet på 100 miles och UTMB 2014.

// Per

Gott och blandat

I helgen sprang jag Risveden terräng, ett roligt lopp och ett proffsigt arrangemang. Banan bjöd på en blandning av stig, grusväg och en hel del backar. Jag blev glatt överraskad av att träffa Martin Clemensson som också var där och sprang i vårt namn. Bra jobbat Martin!

Målet var att få en genomkörare inför min Lidingöpremiär om två veckor. Kan ju inte direkt påstå att jag var sugen på att fortsätta ytterligare 12,5 km efter målgång men det är väl så det ska vara. Har precis shoppat ett par nya (ännu lättare skor) Sauconys Kinvara 4 som jag hoppas ska göra någon halvminut eller så per kilometer:) Resultatlistan finns här.

Det verkar som om löpning i alla former blir mer och mer poppis. Idag var det 12 personer på Måndagslöpningen, en grupp som delvis drivs av en kompis till mig och Per. Det var några som sträckte ut ordentligt på grus-8an medan några jagade en gryende form i ett lugnare tempo. Kan vi kanske lura med några fler nästa måndag och ge oss ut på stigarna?

Som sagt så händer det mycket och på torsdag så har Solvikingarna ett öppet klubbmästerskap på milen i Skatås. Jag tänkte ge mig på den relativt tuffa banan, dyk gärna upp om du inte har något bättre för dig.

//Martin

Löpning på flera fronter – Chamonix och Kåsjön


Rory Bosio i mål, årets UTMB-kort? Foto från The North Face

Sedan fredag eftermiddag har jag följt utvecklingen på årets UTMB. Med tidigarelagd start och fint väder var det upplagt för snabba tider. Det växlade i tätgruppen men till slut kunde fransmannen Xavier Thevenard dra ifrån och vinna på nya rekordtiden 20.34. Årets prestation stod Rory Bosio för som dominerade i damklassen, nytt rekord med 22.37 och en 7:e plats totalt!

* Jonas Buud bröt i Champex-Lac. Tråkigt men han var inte ensam, många av de stora namnen fick gå av. UTMB är en brutal tävling, särskilt om man pressar kroppen för en tätplacering.

* Johan Johansson tog en mycket fin 15:e plats. Bästa svenska placering någonsin på hela distansen!

Själv medverkade jag på Salomon Trail Tour i Kåsjön, inte riktigt samma uppmärksamhet men ett fint lopp på hemmaplan. Jag var rejält snuvig på morgonen så jag bytte klass, 11 km kändes mer lagom. Min grabb Joel gjorde en efteranmälan till ungdomsklassen så jag hann se hans start innan det var min tur. Det var lite segt i början men efterhand kom kroppen igång, på mittpartiet låg jag i hälarna på en liten klunga utan att försöka gå om. När det på slutet öppnade upp sig kunde jag öka och gå om rätt många innan mål. Trots allt blev det plats 9 av 260 deltagare, helt okej. Banan var teknisk och rolig, en del mosslöpning och några riktigt hala spångar gjorde det lite ryckigt. Det som skiljde sig mest från tävlingen i Skatås var den stora andelen obanat som påverkade tempot mycket. Nästa gång blir det så klart 21 km!
Stort plus för ett mycket bra arrangemang.

Salomon Trail Tour Kåsjön
Målkram

/Erik