Förra helgen gick Markusloppet av stapeln och jag stod på startlinjen, för att springa 50km på skåneleden. Loppet startade med ett varv på motionsanläggningens trekilometersslinga, för att sedan fortsätta på skåneleden ner mot Genarp. Jag tog rygg på Erik och hängde på utan problem första milen, plötsligt kom vi ikapp ett gäng som hade navigationsproblem och jag tvekade och stannade ett ögonblick men Erik tuffade på som om inget hänt. Jag låg nu ca 300meter efter Erik i en liten klunga löpare som höll ett behagligt Jerrytempo. Den lilla klungan flöt fram över rötter och stenar, över åsar och genom hagar och det kändes riktigt bra. Dessutom så var delar av klungan trevliga att prata med, för trevliga som det skulle visa sig. På en av grusvägarna viker leden tvärt av in till höger, inte allt för välmarkerat men tillräckligt för att man inte ska missa det om man inte springer och småpratar. Efter 600meter upptäckte vi att markeringarna upphört och att vi sprungit fel, mycket frustrerat vände vi helt om och sprang tillbaka och letade förbrilt var leden hade vikit av från grusvägen. Plötsligt dök ytterligare ett gäng löpare upp på grusvägen framför oss som vek av in i skogen och mycket riktigt där var ju leden. Det kändes sådär att ha lagt till ytterligare 1,2 kilometer på en redan lång bana men det var bara att bita ihop och sluta småsnacka med medtävlande. När vi närmade oss vändpunkten märkte jag att en av löparna i den nu lite större klungan hade bra fart under fötterna och jag bestämde mig för att försöka ta rygg på honom efter vändningen i Genarp. Det blev ett ganska kort stopp innan han drog iväg och jag hakade på, efter någon kilometer ropade han till mig att inte lita på hans vägval då han ofta springer fel, typiskt jag som tänkt mig en säker rygg att hänga på. Men han höll bra fart och i några backarna var det på gränsen att jag kunde följa med och några större missar blev det inte, tills han plötsligt stannade framför en grind för betesdjur som han inte mindes från utvägen, efter en stunds diskuterande bestämde vi oss för att vända och springa tillbaka till sista markeringen som vi kände igen, efter några hundra meter mötte vi två löpare som var säkra på sin sak vi var rätt, det var bara att vända igen och försöka att inte bli för frustrerad, utan bara fokusera på att snart var jag i mål. När det var ca två kilometer kvar ökade jag tempot något för att se om någon av de tre andra löparna skulle svara men jag fick en liten lucka som jag kunde dryga ut ytterligare in till mål.
Det blev en sjunde plats på tiden 4.53 , kul att jag lyckades komma under fem timmar trots felspringningarna. Erik blev 4:a , grymt bra jobbat!
Markusloppet var ett riktigt kul lopp med en utmanande och varierande bana som jag garanterat springer igen nästa år, och då ska jag väll inte behöva springa fel eller?
/jerry