Fin höstlöpning

Höst
Vy över Hårssjön

Det har varit en rätt torr höst så det går fortfarande att springa på småstigarna utan att bli alltför blöt och lerig. Igår blev det 20km med Fredrik Ölmqvist, vi följde Bohusleden söderut och tog sedan en sväng bort till Finnsjön och tillbaka. Fina stigar men sista biten fick vi skippa då vi mötte ett par jägare med ett nyskjutet rådjur och inte ville riskera att komma in i jaktområdet.
(Tips: ha på er färgglada kläder om ni avviker från motionsspåren.)

Idag blev det 14km i hemmaskogarna. Benen har varit rätt stumma den senaste månaden, jag får hoppas att det släpper lite inför Kullamannen nästa helg.

/Erik

2016 – planering pågår


Photo by Trail Verbier St Bernard

Mycket är oklart inför säsongen 2016 men ett lopp är i alla fall bokat nu.
Jag och Jerry kommer att ha Verbier St Bernard X-Alpine som vårt huvudmål.
Banan är 111km/8400hm och går mestadels i Schweiz med ett litet parti i Italien.
Allt jag läst och sett från loppet verkar mycket bra; höga fina pass med tekniska stigar och minimalt med väglöpning.

Läs mer om loppet här.
Det finns så klart kortare sträckor och även en stafettklass att välja för de som föredrar.
Är det någon mer som är intresserad (varför skulle man inte vara det?), hör av er till oss. Alltid roligt om man kan samordna resa och boende.

Det skall verkligen bli kul att springa i lite nya berg även om några korta partier tangerar UTMB-banan. Roligt också att Johan Wagner hänger med, det var vi tre som gjorde första tävlingen i alperna tillsammans 2010.

Det blir såklart fler tävlingar under året men det får vi återkomma till när det är spikat.

/Erik

På nya stigar vid Kungälv

Aleklätten
Vy från toppen

Igår fick jag tillfälle att springa lite med Kungälv som utgångspunkt. Jag letade mig upp till Fontins motionscentral och sprang sedan på Bohusleden bort till Aleklättens topp och tillbaka. Riktigt fina stigar och väl värt att ta sig upp på den 134 meter höga toppen även om det blev en del obanat från det hållet jag kom ifrån.

Tänk vad kul det kan vara att lämna hemmastigarna ibland.

/Erik

L’Echappée Belle – en okänd hårding

Col de la Vache
Ett av många svåra pass. (Rätt svårt att se löparna på bilden.)

Man skulle eventuellt kunna dra en svårare bana över Belledonne-massivet men det känns inte som en lätt uppgift. Tävlingssträckan går från söder till norr och binder på ett elegant och ofta elakt sätt ihop alla områdets höjdpunkter. Man passerar fantastiska ställen; massor av sjöar, vattenfall, massivets högsta topp med mera, men får också slita enormt för att ta sig där emellan.

Jämfört med de andra tävlingar jag gjort i alperna var det här något helt annat. Mycket mer single-track, fler backar, brantare backar och framför allt partier med oerhört svår terräng. Många av passen bestod av stenblockterräng där den svåra klättringen upp och ned gjorde att man fick räkna kilometertiden i timmar.  För att göra det extra besvärligt lyckades jag inte sova något natten innan loppet, de få timmarna innan klockan ringde vid 2 stördes alla försök av den väldigt närliggande tågtrafiken och det obekväma underlaget. Alltså hade jag vid starten på fredag morgon redan varit vaken nästan ett dygn. Detta överskuggades dock av det stora problemet under tävlingen; extrem hetta. 30-35 grader i dalarna och nästan vindstilla fick startfältet att svettas rejält redan från 8-tiden. De tidsmässigt långa etapperna gjorde att nästan alla stannade och fyllde på vatten så fort vi korsade vattendrag. Att blöta huvudet och kläderna var populärt men gav bara svalka några få minuter.

Vilda berg

För mig drog hettan ned tempot, framför allt på slutet på etapperna då jag blev låg på vätska. Stoppen på supportstationerna tog betydligt längre tid än vanligt, jag var helt enkelt tvungen att sitta stilla i skuggan ett tag och dricka så mycket jag orkade, det var ingen idé att hasta iväg innan jag kände mig lite återställd. Två korta sovförsök första natten misslyckades så jag körde på med pannlampan i den sköna nattsvalkan. Col Morétan, den enligt pappret svåraste passagen, passerade jag i gryningen tillsammans med några fransmän. Brant nedför på sten och snö men jag lyckades klara mig med några skrapsår på armen bara. Lördagen blev minst lika het men nu var det inte lika många svåra partier, däremot tycktes en del av etapperna aldrig ta slut när man sprang på bergssidor som var helt exponerade mot solen. Framme i Val Pelouse på lördagkvällen lyckade jag till slut sova i 45 minuter (efter över 60 timmars vakenhet). Två etapper kvar och en vacker solnedgång gjorde det enkelt att sätta igång.

Solnedgång

Den sista biten var den enda som innehöll lite mer löpbara partier så förutom några sedvanliga downhillspecialister som alltid passerar lyckades jag ta några placeringar och gick i mål vid 04.15 på 100:e plats (totalt 46.15h). Efter dusch och en mycket efterlängtad tandborstning var det inte svårt att somna i tältet.

  • Jag hade under resan sällskap med de erfarna bergslöparna Camilla och Viktor. Även om vi inte sågs under själva loppet var det kul innan och efter när vi bekantade oss med Chambéry och Annecy. Dessutom råkade vi få en fin “scenic route” på små alpvägar. Läs gärna deras berättelser.
  • 47% av de startande på långa banan gick i mål. Förvånansvärt högt med tanke på bana/väder, men nu på tredje året är det nog en del tveksamma löpare som hört talas om svårigheterna och väljer andra lopp.
  • Kroppen känns helt bra efter tävlingen, inga skavanker alls. Tröttheten behöver nog några nätter till för att försvinna.
  • Supporten på loppet var mycket bra, lite mer personlig på sådana här mindre lopp.
  • Vilt och vackert!

/Erik

10 dagar kvar…

Det drar ihop sig till tävling. Ju mer jag läser om L’Echappée Belle desto mer förstår jag att stigarna skiljer sig rejält från t ex UTMB. De skriver att man här inte kan räkna med snabbare tider nedför och att en av de tuffaste sträckorna på 20 km kan ta 10-12h. Låter som att det blir rätt tekniskt men det känns bra att vara mentalt förberedd på det.

För den som vill se en överflygning av banan finns denna film:

Ser spännande ut med höga pass och många sjöar.
Jag har inte tävlat något på hela sommaren så formen är lite osäker men jag har i alla fall kunnat träna med bra kontinuitet, det viktigaste enligt mig.

/Erik

Trail running i Italien del 2: Ligurien

Loano1

Italiensemesterns andra del tillbringades i staden Loano som ligger i Ligurien. Här är kustlinjen mer platt med fina stränder men inåt landet blir det snabbt mer kuperat. Bland annat finns Monte Carmo di Loano (1389 m) som anses vara alpernas sista topp, ett givet mål för mig men efter första rekturen för att hitta en bra stig uppför berget kändes det orealistiskt att hinna dit i rimlig tid. Hettan var stark så att springa på dagen eller kvällen var uteslutet. Istället stack jag iväg 5.45 en morgon för att få några första timmar i normal värme. Stigarna var tekniska och terrängen påminde om en spagetti-western. Första stigningen gick bra men när det sedan var en transportsträcka där man inte vann så mycket höjd rann tiden iväg. Väl framme vi sista stigningen gick det dock snabbt och jag kom upp till toppen på strax under 2,5h. Ett kort stopp och sedan hann jag ned på totalt under 4h. En riktigt fin tur där jag förutom ett par hjortar var helt själv uppe i bergen. Ganska många stigförgreningar men min navigeringsplan fungerade utmärkt.
Sista dagen tog jag en morgontur upp på en liten kulle för att säga hejdå till det fina landskapet.
Jag saknar de italienska bergen och hoppas komma tillbaka för träning eller tävling.

Loano2

Loano3

/Erik

Kinnekulle

I lördags var jag och Erik och sprang en runda på Kinnekulle. Vi har haft Kinnekulle på vår “to do list” några år nu och nu fick vi äntligen till det. Vi parkerade vid Kinnekullegården som nästan ligger på toppen av kullen. Vi ska ju båda två springa tuffa lopp i alperna om tre veckor så den förhållandevis höga fallhöjden lockade, men vi bestämde oss för att ta en närmare titt på hela kullen. Kinnekulleleden är en led som ringlar sig runt hela kullen ca 45km, så den fick det bli till att börja med, men för att hinna med backpasset i slalombacken efter leden kortade vi ner den till ca 30 km.

Leden bjöd på blandad natur och underlag, allt från lättlöpta stigar/vägar till tekniska kuperade stigar. Vi passerade flera unika stenbrott, öppna brukade fält med ekon från en svunnen tid, men också flera som är i bruk idag. Vilket kan förklara det sinnessjuka antalet flugor som emellanåt gjorde oss sällskap. Flugorna till trots så var rundan riktigt nice och jag kan rekommendera den varmt.

När vi avslutat Kinnekulleleden tog vi en glasspaus innan vi satte tänderna i slalombacken med en fallhöjd på drygt hundra meter. Solen stekte för en gångs skull den här sommaren och flugorna gjorde allt för att stoppa oss. En timme blev det i backen och Erik varvade mig nästan, men bara nästan.

DSC_0332

DSC_0330

20150801_121815[1]

DSC_0336

/Jerry