• drymax_pro

Nevada desert

Öken

Jag har under veckan varit i Las Vegas på kickoff och passade så klart på att springa lite trail.
Efter tips från lokala löpare hade jag sett ut några bra områden att springa i. Tanken var att se lite olika typer av den lokala naturen och dessutom nå toppen på Mount Potosi. Med hyrbil tog jag mig en morgon till den lilla byn Blue Diamond och parkerade.

Blue Diamond
Blue Diamond

Morgonen var kall och jag begav mig ut på ett MTB-spår. Märkningen var gles och på ett krön tappade jag stigen och kom ned i fel ravin. Efter lite irrande fick jag till slut använda mobilens gps för att hitta en alternativ väg tillbaka till min tänkta väg. Det fanns en del roliga tekniska berg men mellan dessa var det rätt platt öken. Med Red Rock Canyon och Spring Moutains som kulisser fanns det hela tiden fina vyer att titta på.

Red Rock
Vy mot Red Rock Canyon

Jag korsade en motorväg och sprang in i Cottonwood valley. Det blev rätt många kilometrar här innan jag nådde vägen upp mot berget. Ganska snart kom jag upp på gamla guldgruvestigar och jag såg på spåren att det inte varit någon människa där på länge. Jag kom högre och högre upp och fick nu springa i snö. Tiden rann iväg och jag fick vända vid Ninetynine Spring på ca 2000 meters höjd.

Vinterkaktus
Kaktus som tål svensk vinter?

Toppen
Toppen. Den tar vi en annan gång.

På vägen tillbaka valde jag en annan väg genom Red valley, ett bra val med fina stigar på röd jord. Sedan via ett roligt berg och några vackra dalgångar med “Western”-atmosfär innan jag var tillbaka vid motorvägen.

Red Valley
Red Valley

Avslutningen var ganska teknisk och då jag tagit med nästan odrickbart klorvatten från hotellet var jag rätt mör här. Jag hittade rätt över de sista bergen men det var segt och jag ramlade och slog mig blodig på händerna. Tillbaka i byn efter drygt 52 km satt det fint med lite dricka från den lilla lanthandeln.
Totalt sätt var den en fin dag i ny spännande natur, hade jag gjort om det hade jag kanske valt en annan startpunkt närmare toppen för att slippa lite transportlöpning men samtidigt fick jag många coola partier längs vägen.

* Under vintern sover skallerormarna, kanske tur det även om det varit tufft att se en på håll. Jag såg nu bara några kaniner och jordekorrar.
* Många av bergsstigarna var småkuperade med några meters upp och ned hela tiden. Dessa höjdmeter hinner aldrig registreras på klockan men de känns i benen efter ett tag.
* Direkt från en lång resdag med sömnbrist och jetlag var kanske inte uppladdningen perfekt men ibland måste man bara ta tillfället.
* Amerikanarna är betydligt bättre än oss på att namnge sina stigar, jag sprang t ex på Dead Horse loop, Black Velvet road, Hurl, Landmine loop, Rubber Ducky trail, Satan´s escalator, Badger pass m fl.

Kaktusben
Varning: kaktusar och andra ökenväxter är lite vassare än svenska buskar.

/Erik

Gott Nytt År!

DSC_0014
Hemmaplan

Året avslutades med några bra träningsveckor och nu är det dags att blicka fram mot 2016 års utmaningar. För tillfället är jag bara anmäld till Verbier-St Bernard i juli men några fler lopp lär det bli. Antalet lopp att välja på ökar enormt, både i Sverige och utomlands.

Totalt för 2015 blev det ca 260 mil och 86500 höjdmeter.

Gott Nytt År och träna hårt!

/Erik

Mörka månader

Delsjön
Delsjöarna är redo för lite kyla

Tiden sedan Kullamannen har inte varit bra träningsmässigt. Ett flertal förkylningar och dessutom en liten bristning i vaden har medfört få tillfällen som alla varit av karaktären “kom-i-gång”-pass. Att försöka ta igen träning när man är frisk är ingen bra idé men jag hoppas i alla fall att resten av året kan innebära en normal träningsmängd med några extra pass under juldagarna. Längtan efter riktiga kvalitetspass är stor och det finns som vanligt många områden att ta tag i.

Pannlampan är med på nästan alla pass men nu är det bara 9 dagar kvar tills det vänder och blir ljusare igen, skönt.

/Erik

Kullamannen Ultra 2015

Kullamannen
Starten av Dödens zon, en timme efter vår start. Foto: Fredrik Ölmqvist

I fredags bar det av till Mölle för årets upplaga av Kullamannen. Med fem olika sträckor är tävlingen nu ett stort arrangemang med mycket folk och rörelse i start- och målområdet. Vi checkade in på Kullagården och åkte sedan till Grand Hotell för en energirik pastabuffé. Mätta kom vi sedan tillbaka till vårt hotell för lite utrustningscheck och tidigt sänggående. Vi skulle alla springa ultraklassen (vad annars?) så det blev en kort med utsökt frukost vid 6-tiden. Sedan ner och parkera i Mölle och vänta in starten vid 7. Vägledda av en hästburen Kullaman begav vi oss iväg i gryningsljuset. Martin H var rätt hostig men chansade ändå på start. Det höll ett varv innan han fick kliva av. Vi andra hade ytterligare två varv på den drygt 20km långa banan att klara av. Första delen gick på kuperade men ändå rätt lättsprungna stigar österut mot Himmelstorp. Sedan vek det av ner mot klippstranden som följdes västerut mot Nimis/Arx. Denna bit var tung och tog lång tid då det var omöjligt att få någon rytm när man hoppade och balanserade mellan stenarna. Uppgången var sedan brant och teknisk och vi kom upp till första toppen. Nästa anhalt var Håkullsmal nere vid havet. Härifrån var det mycket brant och man fick ta hjälp av rep för att dra sig upp. Tyvärr rasade det en del sten och jord här så på varv 2 och 3 var denna passage borttagen. Målet med denna stigning var Kullabergs högsta topp Håkull på 187m. Det var skönt att passera här på varje varv då man visste att resten av varvet inte innehöll några större svårigheter. Stigen är visserligen kuperad och ibland teknisk men det enda som drar ned tempot rejält på denna sträckan är en brant nedstigning efter fyren.

Upp x 3
Upp från Nimis/Arx för tredje gången. Foto: Fredrik Ölmqvist

Personligen blev det ett okej lopp, första 3 timmarna stördes av magont och jag var långsam första halvan av tredje varvet men kunde ändå avsluta bra. Totalt 7,5h och en 16:e plats. Strax bakom mig hade Per, Fredrik och Andreas en tuff duell och vi var alla fyra inom 7 minuter i mål, rätt häftigt med tanke på den långa sträckan. Extra plus till Andreas som debuterade på ultradistans. Martin C jobbade på starkt och byggde på sin svit av fullföljda lopp.

Resultat finns här. Jag tror det var runt 300 som startade i ultraklassen.

* Det är alltid roligt att komma tillbaka till Kullaberg. Efter tidigare vår- och sommarbesök fick jag nu se kullen i fina höstfärger.
* Jag passerade några löpare de sista kilometrarna och uppmuntrade dem med att det inte var långt kvar till mål. Förstod senare att de hade ett varv kvar… Sorry!
* Banan var bra markerad men vätskestationen vid Himmelstorp kändes lite felplacerad. Kan inte varit många som besökte den.
* Hade det funnits en lagtävling hade vi varit svårslagna! :)
* Tack till Kullamännen för en utmanande bana.

/Erik

Skansloppet 2.0

Efter att ha missat premiären kunde jag ikväll vara med på den andra upplagan av detta alternativa lopp. Ingen nummerlapp, ingen officiell tidtagning och en prestigelös atmosfär är förutsättningarna men i kontrast till detta står en stentuff bana. Med dagens två varv blev det totalt fyra stigningar upp till Skansen Kronan.
Jag borde nog ha värmt upp lite innan. Lungorna blev inte så glada över att gå från vila till hård ansträngning så snabbt i den kalla luften. Annars var det okej, en del mjölksyra i trapporna men jag kunde återhämta mig i nedförsbackarna.

Det blev under 3 km totalt men med tanke på ansträngningen får det räknas som ett riktigt bra pass.

Tack Fredrik & Co.
Nästa gång blir det 4 varv!

/Erik

Fin höstlöpning

Höst
Vy över Hårssjön

Det har varit en rätt torr höst så det går fortfarande att springa på småstigarna utan att bli alltför blöt och lerig. Igår blev det 20km med Fredrik Ölmqvist, vi följde Bohusleden söderut och tog sedan en sväng bort till Finnsjön och tillbaka. Fina stigar men sista biten fick vi skippa då vi mötte ett par jägare med ett nyskjutet rådjur och inte ville riskera att komma in i jaktområdet.
(Tips: ha på er färgglada kläder om ni avviker från motionsspåren.)

Idag blev det 14km i hemmaskogarna. Benen har varit rätt stumma den senaste månaden, jag får hoppas att det släpper lite inför Kullamannen nästa helg.

/Erik

2016 – planering pågår


Photo by Trail Verbier St Bernard

Mycket är oklart inför säsongen 2016 men ett lopp är i alla fall bokat nu.
Jag och Jerry kommer att ha Verbier St Bernard X-Alpine som vårt huvudmål.
Banan är 111km/8400hm och går mestadels i Schweiz med ett litet parti i Italien.
Allt jag läst och sett från loppet verkar mycket bra; höga fina pass med tekniska stigar och minimalt med väglöpning.

Läs mer om loppet här.
Det finns så klart kortare sträckor och även en stafettklass att välja för de som föredrar.
Är det någon mer som är intresserad (varför skulle man inte vara det?), hör av er till oss. Alltid roligt om man kan samordna resa och boende.

Det skall verkligen bli kul att springa i lite nya berg även om några korta partier tangerar UTMB-banan. Roligt också att Johan Wagner hänger med, det var vi tre som gjorde första tävlingen i alperna tillsammans 2010.

Det blir såklart fler tävlingar under året men det får vi återkomma till när det är spikat.

/Erik

På nya stigar vid Kungälv

Aleklätten
Vy från toppen

Igår fick jag tillfälle att springa lite med Kungälv som utgångspunkt. Jag letade mig upp till Fontins motionscentral och sprang sedan på Bohusleden bort till Aleklättens topp och tillbaka. Riktigt fina stigar och väl värt att ta sig upp på den 134 meter höga toppen även om det blev en del obanat från det hållet jag kom ifrån.

Tänk vad kul det kan vara att lämna hemmastigarna ibland.

/Erik

L’Echappée Belle – en okänd hårding

Col de la Vache
Ett av många svåra pass. (Rätt svårt att se löparna på bilden.)

Man skulle eventuellt kunna dra en svårare bana över Belledonne-massivet men det känns inte som en lätt uppgift. Tävlingssträckan går från söder till norr och binder på ett elegant och ofta elakt sätt ihop alla områdets höjdpunkter. Man passerar fantastiska ställen; massor av sjöar, vattenfall, massivets högsta topp med mera, men får också slita enormt för att ta sig där emellan.

Jämfört med de andra tävlingar jag gjort i alperna var det här något helt annat. Mycket mer single-track, fler backar, brantare backar och framför allt partier med oerhört svår terräng. Många av passen bestod av stenblockterräng där den svåra klättringen upp och ned gjorde att man fick räkna kilometertiden i timmar.  För att göra det extra besvärligt lyckades jag inte sova något natten innan loppet, de få timmarna innan klockan ringde vid 2 stördes alla försök av den väldigt närliggande tågtrafiken och det obekväma underlaget. Alltså hade jag vid starten på fredag morgon redan varit vaken nästan ett dygn. Detta överskuggades dock av det stora problemet under tävlingen; extrem hetta. 30-35 grader i dalarna och nästan vindstilla fick startfältet att svettas rejält redan från 8-tiden. De tidsmässigt långa etapperna gjorde att nästan alla stannade och fyllde på vatten så fort vi korsade vattendrag. Att blöta huvudet och kläderna var populärt men gav bara svalka några få minuter.

Vilda berg

För mig drog hettan ned tempot, framför allt på slutet på etapperna då jag blev låg på vätska. Stoppen på supportstationerna tog betydligt längre tid än vanligt, jag var helt enkelt tvungen att sitta stilla i skuggan ett tag och dricka så mycket jag orkade, det var ingen idé att hasta iväg innan jag kände mig lite återställd. Två korta sovförsök första natten misslyckades så jag körde på med pannlampan i den sköna nattsvalkan. Col Morétan, den enligt pappret svåraste passagen, passerade jag i gryningen tillsammans med några fransmän. Brant nedför på sten och snö men jag lyckades klara mig med några skrapsår på armen bara. Lördagen blev minst lika het men nu var det inte lika många svåra partier, däremot tycktes en del av etapperna aldrig ta slut när man sprang på bergssidor som var helt exponerade mot solen. Framme i Val Pelouse på lördagkvällen lyckade jag till slut sova i 45 minuter (efter över 60 timmars vakenhet). Två etapper kvar och en vacker solnedgång gjorde det enkelt att sätta igång.

Solnedgång

Den sista biten var den enda som innehöll lite mer löpbara partier så förutom några sedvanliga downhillspecialister som alltid passerar lyckades jag ta några placeringar och gick i mål vid 04.15 på 100:e plats (totalt 46.15h). Efter dusch och en mycket efterlängtad tandborstning var det inte svårt att somna i tältet.

  • Jag hade under resan sällskap med de erfarna bergslöparna Camilla och Viktor. Även om vi inte sågs under själva loppet var det kul innan och efter när vi bekantade oss med Chambéry och Annecy. Dessutom råkade vi få en fin “scenic route” på små alpvägar. Läs gärna deras berättelser.
  • 47% av de startande på långa banan gick i mål. Förvånansvärt högt med tanke på bana/väder, men nu på tredje året är det nog en del tveksamma löpare som hört talas om svårigheterna och väljer andra lopp.
  • Kroppen känns helt bra efter tävlingen, inga skavanker alls. Tröttheten behöver nog några nätter till för att försvinna.
  • Supporten på loppet var mycket bra, lite mer personlig på sådana här mindre lopp.
  • Vilt och vackert!

/Erik