• drymax_pro

Hobo Hill GPS

Hobo Hill

Vi får då och då frågor om Hobo Hill och vilka stigar vi använder där.
Här kommer en kort beskrivning av vår träningsslinga för de som vill prova på. (Man kan också hänga på oss någon gång.)

Vi börjar nere vid rälsen och chockstartar med en rejäl brant uppfrån diket. Kan vara ganska halt/lerigt här ibland. Sedan över ett par stockar och upp till en MTB-stig som vi följer uppåt. Ungefär halvvägs kommer vi in på den riktiga stigen som går från parkeringen och upp på berget. Denna följer vi upp i ravinen till den lilla gläntan. Här tar vi av höger och sedan höger igen för att vända uppe på en liten häll med fin utsikt över Mölndal. Den faktiska toppen är nog några meter högre upp men det blir inte så effektivt att ta sig dit. Vänd istället och mata på runda efter runda tills du känner dig mör. Nedför kan man springa hela vägen, uppför blandas löpning med gång beroende på lutningen.

GPS-fil finns här.

Lycka till!

/Erik

PS. Hobo Hill race som vi kör ibland har en annan sträckning, men det får bli en annan gång. DS.

Livstecken

Barmark

Barmarksträningen fortsätter även om mängden inte är så imponerande för tillfället. Vill man springa i dagsljus har man bara några timmar på helgerna på sig. Idag kom jag ut väl sent, började i skogen men fick avsluta på elljusspåret då pannlampan inte kom med. Både Jerry och Per är skadade och Martin är på väg tillbaka så det har varit dåligt med gemensamma aktiviter under hösten men något backpass i Hobo får det bli snart, jag vet att ni har saknat det!

/Erik

Lerig höstlöpning

Efter mitt avbrutna UTMB vilade jag smalbenet nästan två veckor och trappade sedan upp försiktigt. Hade precis kommit upp i första långpassen när det var dags för en höstvariant av Sandsjöbacka Trail Marathon. Start i morse kl 06.30 vid Götaplatsen. Ett femtiotal var anmälda men jag vet inte riktigt hur många som dök upp. Med påslagna pannlampor begav vi oss iväg mot Näckrosdammen och vidare genom stan bort mot Änggårdsbergen. En lite annorlunda sträckning jämfört med vinterloppen väntade. Fältet drogs ut och jag befann mig snart i en liten tätgrupp. På stigen upp till Sisjön var vi bara tre och snart bara två, jag och Jens Samuelsson. Kilometrarna tickade på och vi kunde växeldra söderut. Det utlovade regnet kom aldrig men det var rejält blött på stigarna. Vid Sandsjöbacka blev min vattenpåfyllning alltför långsam så jag tappade någon minut på Jens men med lite extra fart över drumlinen kom jag ikapp. Snart var det slut på stiglöpningen och det tuffa obanade partiet började. Här varvades klättring uppför små bergsknallar med kärrlöpning och farten sänktes rejält då det oftast inte gick att springa alls. Till slut nådde vi utkanten av Kungsbacka och kunde springa på lite den sista biten. Efter 4.41h gick vi tillsammans i mål och tog emot jublet från den månghövdade publiken (säkert 4-5 stycken :). Riktigt skönt att vara igång igen.

+ Varierad bana. Allt från asfalt till myrlöpning.
+ Enkla lågprofillopp har sin charm.
+ Trevligt med sällskap hela vägen.

– Vi sprang fel tre gånger. Onödigt.

/Erik

En avbruten tävling är också en tävling

cham14
Morgon i Chamonix

Efter att ha varit mer eller mindre skadefri under året fick jag en kraftig känning i ena benhinnan en vecka innan UTMB-starten. Det blev löpvila och en massa olika rehab-övningar i ett desperat försök att bli redo för tävlingen. Tiden var dock för knapp så när jag stod på startlinjen i fredags tillsammans med Martin och Per visste jag att det var en rätt stor chansning. Dagens solsken hade ersatts av regn när vi startade kl 17.30. Per och Martin som skulle ta det så lugnt sprang på rätt bra och jag hängde på ned till Les Houches. I stigningen upp efter detta första stopp lät jag dem gå och kunde istället köra i min egna takt. För att spara på smalbenet tog jag det försiktigt så fort det var brant nedför (något som det ofta är på UTMB). Regnet gjorde stigarna leriga och snart var skorna helt genomblöta. Fukten gjorde också att det blev tät dimma på de högsta passagerna så jag hade några gånger lite svårt att se markeringarna. Efter ett tag kom jag ikapp Per och vi hade sällskap en kort stund innan han släppte. Tyvärr bröt han sedan under natten.
Jag kom in i Italien och fortsatte mot Courmayeur och min drop bag. Att skadan hämmade mig nedför gjorde att mina tidsplaner rök tidigt, något som var rätt frustrerande. Sista backen ned innan stoppet är brutalt brant och jag fick ta mycket vikt på stavarna. Väl nere bytte jag strumpor och tröja samt tog bort lite jord som kommit in i kläderna och skavde. Sedan var det dags att klättra upp till Bertone i morgonljuset. Där börjar en relativt plan mil vilket gjorde att jag kunde springa på okej ett tag. Jonas Westling från IKSU Multisport sprang också loppet och jag träffade på honom och hans support här några gånger. Supportkillarna var roliga och muntrade upp mig innan det var dags för klättringen upp till Grand Col de Ferret och den schweiziska gränsen. Därifrån är det mycket nedför mot Fouly och vidare ner i dalen. Då jag under hela försökt avlasta smalbenet fick andra muskler jobba extra mycket. Jag började nu känna av denna snedbelastning och det gjorde ont på flera ställen i benet. På väg ut från Fouly var jag än mer hämmad i min löpning och jag kände att riskerna började bli lite väl stora. Till slut blev oron för en eventuell stressfraktur eller någon annan långvarig skada alltför stor och jag beslöt att hoppa av i Champex. Jag slutade forcera och tog en lugn promenad dit. Med tårar i ögonen släppte jag förbi mig deltagare efter deltagare.
Några timmars bussresa senare var jag tillbaka i Chamonix där Per väntade på rummet. Martin gjorde en strålande insats och kom i mål under natten. Dagen efter haltade vi runt och fick oss en fin avslutningsmiddag.

Gåsen är fortfarande oplockad, jag kommer tillbaka…

Lite plus och minus:

+ Stämningen i Chamonix och längs tävlingen är fantastisk.
+ Efter första nattens regn blev det en fin och solig dag.
+ Mycket proffsig organisation. All logistik fungerar och funktionärerna på supportstationerna är mycket hjälpsamma.
+ Utrustningen fungerade som den skulle.
+ Vi flög hem från Geneve med samma plan som Kilian Jornet och Emelie Forsberg. De skulle förbereda sitt nya spännande lopp; Tromsö Skyrace.

– Min skada. SÅ olägligt!
– Buljongen som jag uppskattat så mycket tidigare år var nu ersatt av en nudelsoppa som inte alls gick ned lika lätt.
– Det fanns några stunder då jag var lite för låg på energi vilket påverkade hastigheten, framför allt uppför, så jag är inte riktigt nöjd med energiintaget. (Kan bero på den saknade buljongen.)

Återkommer med lite tankar om utrustningen jag använde.

(I tisdags var jag och undersökte mitt svullna ben. Ingen infektion och ingen propp. Däremot fanns det en blödning i en av musklerna. Benhinnornas status gick tyvärr inte att se på ultraljudet men det blir hur som helst en period med vila nu så att allt förhoppningsvis blir bra igen.)

/Erik

Upp och ner i Chamonix

Ett äventyr är nu till ända och här kommer en liten summering av tankarna.

Jag, Erik och Per lämnade Göteborg för resa till Chamonix i onsdags förra veckan. Starten av UTMB gick på fredagen 17.30, detta gav oss gott om tid för att äta, vila, packa och shoppa. På torsdagen åkte jag och Per linbana upp till 2500 möh för att få några extra röda blodkroppar, utsikt som heter duga och en glass. Har man tragglat upp och ner i små pluttiga backar i göteborgsområdet så fick vi här en härlig och spännande inblick i vad som skulle komma!

image

Vindstilla och 20 grader på 2500 möh

Fredagen blev en dag i väntans tecken och vi var alla överens om att starten gärna hade fått gå vid lunchtid istället. Men timmarna gick och efter drygt en timmes väntande i startfållan med träsmak var det äntligen dags för start i ett ösregn som började minuterna innan. Erik hade utlovat gåshud när de traditionsenligt spelar Vangelis Conquest of paradise minuten innan start, Erik hade rätt. Både jag och Per kunde båda erkänna både klump i halsen och gåshud.

image

Bara några minuter kvar till start.

Jag och Per hade sedan långt tidigare kommit överens om att köra första natten tillsammans för att hålla ett lugnt och stabilt tempo, Erik anslöt sig även han till detta upplägg. Första berget gick av bara farten, tempo och kropp kändes helt okej. Regnjackan åkte av och på några gånger men det var egentligen aldrig kallt, bara väldigt väldigt blött. På en station efter några timmars löpning var Erik några minuter bakom oss andra och på något konstigt sätt så slarvade jag och Per bort varandra. Känslan när jag insåg att jag skulle få tuffa på genom natten ensam var verkligen tung, så mycket roligare att ha någon att byta några ord med i misären!

Jag var helt övertygad om att det aldrig skulle bli ljust igen men till min stora förvåning kom faktiskt gryningen efter ca 13 timmars löpning, underbar känsla! Vilken ju dämpades något av vetskapen att jag inte ens var halvvägs.

image

På toppen efter matpaus i Courmayeur

Det kan vara lite svårt att beskriva hur tankegångarna under ett sånt här lopp går. Men för min del var det en ständig kamp mot att inte tänka på målet i Chamonix utan dela in det i mindre etapper och koncentrera mig på nästa station för att inte bli helt knäckt av antalet timmar som återstod. Men timmarna gick och helt plötsligt var det dags att motsträvigt plocka fram pannlampan igen.

Natt nummer två är mest ett töcken av oändliga uppförsbackar och smärtande ben, mina sista 8 km nedför tog ca 1h och 20 min, vilket ju inte är något hastighetsrekord direkt:)

Bästa belöningen fick jag 500m från mål där Per stod och skrek “fan va du är grym Martin, njut nu det sista”. Per hade inte haft någon bra dag och kände ganska tidigt att det inte stämde och bröt därför efter några timmar, ett klokt beslut i mina ögon. Erik hade problem med benhinnorna och klev av efter lång tids kämpande. Av detta kan man dra slutsatsen att detta loppet skiljer sig på så sätt att det kräver att allt stämmer för att man ska komma i mål.

Mest upp av det som hände under UTMB var helt klart att komma i mål och mest ner var utan tvekan att Per och Erik tvingades bryta. En upplevelse av detta slaget gör sig helt klart bäst delad.

En annan sak på plussidan är våra sockar. 31 timmars löpning med ett strumpbyte halvvägs och utan tecken till minsta skav känns riktigt bra!

//Martin

Det närmar sig

I morgon åker vi! Nu är en lång väntan snart över och känslan jag tror att vi som ska springa har är att vi bara vill komma igång och börja beta av km! Innan dess vore det ju toppen att slippa förskolebakterier och annat som störa:)

Det som ska ske på fredag kl 17.30 är att vi ska springa UTMB, Ultra – Trail du Mont Blanc, 100 miles. Jag vet att vi har familj och vänner som kommer följa oss på nätet och för er (och för alla andra som vill) finns länken för detta här. Och för er som är lite extra intresserade kommer bana och höjdprofil här:

image

image

Våra startnummer är: Erik 1062, Per 2031 och Martin 708. Nu återstår bara att bestämma sig för hur och vad som ska packas, vilket ju alltid medför viss ångest.

//Martin

En vecka kvar…

UTMB - mot mål

Tiden går fort, nu är det bara en vecka kvar tills UTMB. Lite känningar i vaden stör men jag hoppas att det skall bli bättre nu när jag lättar lite på träningen. Efter två UTMB som drabbats av oväder och banomläggningar hoppas jag på bra väder och orginalbana i år. Det skall bli roligt att se vad Per och Martin tycker om stämningen runt loppet. Det finns många fina och tuffa tävlingar i alperna men jag vet ingen som lyckats få sådan otrolig publik som UTMB-loppen har.

/Erik

Skånelöpning

hakull

Veckoslutet tillbringades i Helsingborg då äldsta grabben var på fotbollscup. Förutom att se många matcher med duktiga ungdomar som kämpade i värmen hann jag med några egna löppass också.
På fredagen parkerade jag bilen vid Sofiero slott och sprang i skogarna där och bort mot Pålsjö slott. Ett ganska platt område men skogarna var mycket fina.
Nästa dag stack jag iväg till Kullaberg för lite mer kuperad löpning. Jag började vid Himmelstorp och tog mig sedan ut till fyren och tillbaka. Passerade nästan alla toppar och grottor längs vägen, otroligt fint med små paradisvikar emellanåt. Vid en uppgång gjorde jag det stora misstaget att försöka ta en obanad väg. Kullamannen drog mig dock vänligt men bestämt ned igen med antal jordiga skrapsår som följd. Jag fick också se det nya fiket i fyren, där hade jag gärna stannat om jag inte varit mitt i passet.

/Erik

Chamonix – Le Brévent

cham_br_1
På väg upp från Planpraz

Veckans bästa pass blev på onsdagen då jag efter middag i Chamonix hade tänkt springa hem till hotellet i Les Bossons. Jag började strax efter sju då liftarna hade stängt för dagen. Först uppför den vertikala kilometern till Planpraz. Jag såg efteråt att jag startade på fel plats och sprang lite annorlunda fram till liftstationen men sen var det bara att mata på uppför. Korta serpentinstigar under kabinerna i början och sedan lite halvklättring den sista biten med hjälp av stegar och vajrar. Mycket kul att prova på men jag fick spara på krafterna då jag skulle vidare upp på berget. Väl uppe på platån var jag helt ensam och började stigningen upp till Le Brévent (2525 m). Jag följde leden förbi Bréventpasset och sedan på kammen bort mot toppen. Solen var på väg ned och jag fick den nu västerifrån när Chamonix-dalen i övrigt låg i skugga, mycket fint. Några steniga och tekniska partier med lite klättring men till slut var jag uppe och kunde påbörja nedstigningen. Jag njöt av varje sekund men var samtidigt lite stressad av det kommande mörkret. Vid Bel-Lachat, efter ytterligare underbar kamlöpning var det dags att vända ned mot dalen. Fint flyt tills jag kom till trädgränsen och fick ta fram pannlampan för att kunna se något. Alla stigförgreningar är bra skyltade men stenar och rötter gjorde ändå att farten sänktes rejält i mörkret. Till slut var jag nere vid floden och fick en kilometer på UTMB-banan innan jag tog av upp mot hotellet.

En av mina bästa träningsturer, tack till min familj (som sov gott när jag kom tillbaka) för egentiden.

cham_br_2
Col du Brévent

cham_br_3
På toppen

cham_br_4
Fin kvällssol

/Erik

Chamonix – Glacier des Bossons

cham_bo_2
Massiva isblock

Årets familjesemester “råkade” hamna i Chamonix så förutom fina vandringar, liftturer upp på topparna och poolbad på hotellet hann jag med några egna rundor. Vi bodde nära Bossons-glaciären så två kortare pass blev det där, ett upp 1000 höjdmeter söder om glaciären med fina vyer ut över isen, det andra upp 400 höjdmeter genom granskogen norr om glaciären. Inget av dessa pass nådde upp över trädgränsen men bjöd ändå på mycket fina vyer när det dök upp små luckor mellan träden. Härligt att få lite längd på backarna jämfört med de hemmavid.

cham_bo_1
På väg upp

cham_bo_3
Chamonix

cham_bo_4
Varning för stup

cham_bo_5
Glaciären från andra sidan

/Erik