Swedish Trail Running

Man känner sig lite udda när man glädjer sig efter att ha hittat en ny backe i närområdet. Jag och Jerry skulle köra ett långpass i söndags men kartan kom aldrig med så vi improviserade lite i Lackarebäcksskogen. Där finns fortfarande några stigar vi inte testat ännu så det brukar vara roligt även om det mest är kortare bitar som man får sätta ihop för att få lite längd.

På väg upp i en ravin såg vi en mindre stig som stack iväg brant uppför berget, vi följde så klart denna och noterade sedan att den totala stigningen blev strax över 75 meter.
Grymt bra att köra backträning här framöver.

/Erik

På semestern får man ibland tillfälle att springa på ställen som inte ingår i den vanliga träningterrängen. I veckan var jag i Stockholm; onsdag morgon blev det ett pass med min snabbe svåger Gustaf. Han tog med mig till Ursviks extremspår (15 km), en bana som jag har rätt tuffa minnen ifrån då jag endast sprungit den på Ursvik Ultra i vintras. Nu var det helt andra förutsättningar, stekhett och torra stigar. Vi började med en snabb uppvärmning på ca 20 min, sedan körde vi varvet på 1.11h för att sedan springa hem igen. Totalt 1.47h. Inte ofta jag kör så länge i högt tempo, riktigt nyttigt.
Torsdag morgon sprang jag en tur med min far på Färingsö; 45 min morgonjogg innan frukost. Dessutom blev det 10 min traillöpning med min äldste son på fredagen. Kul!

/Erik

I veckan blev det två pass med Johan Hallgren.  Det första gick utmed kusten från Fiskebäck via badplatserna Ganlet och Rörvik. Solen stekte på fint så, på tillbakavägen fick det bli en simtur från Rörvik till Ganlet.  Johan halkade och slog upp ett djupt jack under knäet, men det var inte värre än att han kunde fortsätta. Det blev dock en del undrande blickar från solbadarna som vi passerade på klipporna, när Johan kom farande med blodet rinnande utmed benet.

Det blev ett kul pass på 1,45 tim.

Andra passet utgick från Kåsjöns badplats.  Vi startade på Vildmarksleden norrut, vid sjön Maderna vek vi av från leden och följde sjön söderöver.  Tanken var att vi skulle springa utmed Maderna ner till Haketjärn och leta upp den hängbro som ska finnas där. Hängbron är sedan länge tagen ur drift, men för den viga och modiga ska det nog gå att komma över.  Att springa utmed Maderna visade sig vara mycket tufft, eller som Johan sa “No country for old men” ,det var myrmark med lårhög vegitation, täta buskage, fallna grenar och ris på en mycket ojämn terräng.  Vi fick vända på en av mossarna när Johan nästan gick igenom ett gungfly.  Efter att vi kämpat oss runt sjöarna och på något sätt missat hängbron, letade vi oss ut till den lite större vägen och raka spåret till Kåsjön.

Det blev ett pass med tung mosslöpning, buskagekamp, lite stiglöpning och på slutet lite asfalt.  Ingen hängbro, men vi återkommer.

/Jerry

Efter att ha vilat en vecka sen urladdningen i Kullaberg var det igår dags för ett pass med “Coach Jurander” dvs Erik.  Eftersom kroppen fått vila så länge tyckte coachen att ett pass med långa stygga intervaller var på sin plats.  Vi startade med ca 30 min uppvärmningslöpning, för att sedan köra intervaller på en kuperad slinga.  Vi körde ett varv (ca 6min) vilade 1 min x 10, åter igen blev jag påmind om varför jag så sällan kör intervaller.  Efter fem varv var jag säker på att jag inte skulle fixa tio, satan vad tungt det var och under den mentala kampen att fortsätta kom coachen med peppande uttalanden som “det finns ingen nödutgång”.  Vi avslutade med ca 20 min löpning på det kraftigt kuperade ridspåret.

Det blev ännu ett stenhårt pass i coach Juranders regi och imorgon bitti blir det ett pass med Johan  H i skogarna norr om Landvetter.

/Jerry

Idag var jag och kollade upp handen som jag mosade i början på Ladonia. Domen blev tyvärr inte så bra: fraktur på 5:e metakarpal-benet och gips i 3 veckor.

Efter lite tjat och konsultation med andra ortopeder lyckade jag dock slippa gipset om jag lovade att hålla handen stilla och inte klättra i några raviner på ett tag…

I övrigt känns kroppen bra, bara 5 veckor kvar nu tills alpäventyret!

/Erik

Fredag eftermiddag: Erik, Jerry, Johan Hallgren och Fredrik Ölmqvist ger sig iväg söderut för den sista upplagan av Ladonia Mountain Trophy. Efter lite proviantering i Höganäs tar vi in på Mölle camping där Johan Wagner redan väntar. Vi äter en god middag och fastnar framför en grymt bra tv-film. Stugan var het som en bastu så vi vaknade alla med mer eller mindre vätskebrist, ingen bra start på dagen.

Lördag morgon: Snabb frukost och lite pill med utrustningen innan vi promenerade bort till starten. Det var nytt deltagarrekord så det blev trångt vid kartorna. En prolog inledde tävlingen där man via ett antal kontroller skulle ta sig ner till båten i hamnen. Vi (Erik och Jerry) höll ett hyfsat tempo och kom med den första båten. Även Fredrik var med och i hög fart kördes vi mot Ransvik. En kort simtur senare var vi uppe på stranden och fick kartan för bergsetappen. Här gjorde vi ett mindre bra vägval och det var inte långt från att löparna från båt 2 kom ikapp oss. Bra orientering sedan när vi följde ravinerna västerut mot fyren.
Erik drog i ena handen i en bergvägg under en snabb klättring så resten av loppet blev rätt smärtsamt. Vid fyren fyllde vi på vatten snabbt, tog kontrollerna och sprang österut igen. Det flöt på nu och vi kom bort till hoppmomentet. Ner i havet från en hög klippa och snabbt upp igen. Vi närmade oss slutet på bergsbanan nu och visste att en epilog väntade när vi åter igen kom till Kullabergs högsta topp Håkull. Ingen hade dock anat att epilogen skulle vara så tuff. Rätt svår orientering och 500 höjdmeter till gjorde att många bröt här. De flesta hade nu slut på vatten och drömmen om en extra vattenpåfyllning förblev just en dröm. En mugg vatten per löpare fick man i alla fall och vi kom iväg snabbt för att inte frestas att sätta oss ner.

De tre första kontrollerna gick bra och vi kom tillbaka till toppen för en till runda. Mellan kontroll 6 och 7 gjorde vi ett dåligt vägval som säkert kostade oss 20 minuter. Väldigt onödigt. Istället för att gå ner i den obanade branten mot Kaprifoliegrottan tänkte vi ta oss ner till havet och följa strandlinjen bort. Det fanns dock ingen lättlöpt strandlinje (att man aldrig lär sig…), så istället för att klättra upp igen och gå runt fick det bli lite coasteering längs havet. Vi klättrade och simmade om vart annat, tiden rusade iväg och benen krampade värre än någonsin. Till slut hittade vi kontrollen och tog sedan de sista kontrollerna in mot mål.
Det var mycket skönt att komma i mål även om prestationen och resultatet var sämre än i fjol.
Fredrik och Wagner fick tyvärr bryta.
Hallgren tog en fin 4:e plats i motionsklassen.
Kvällen avslutades med den sedvanliga grillbuffén som alltid sitter fint efter tävlingen.
Stort tack till Ladonia-gänget som lagt mycket tid och kraft på att göra ett häftigt äventyr.

Totalt 7.46h och 2653 höjdmeter

+ Vi fullföljde.
+ Hur jobbigt det än är så var detta Sveriges klart roligaste tävling. Kändes som en blandning mellan en ordinär idrottstävling och ett hemligt commando-uppdrag.

- Det var nog lite kort tid med 3 veckors återhämtning efter Kristins runde, vi hade inga extrakrafter att sätta in.
- Utan tvekan för dåligt intag av elektrolyter i värmen. På slutet krampade vi så ofta så att det nästan blev komiskt.
- Stor miss på en av de sista kontrollerna.

/Erik och Jerry

Efter en krävande lördag med stekande sol och en extra hård bana gick vi i mål på en 15:e plats.
Rapport innehållandes många höjdmeter och kramper kommer senare, ni kan läsa lite om loppet här så länge.

/Erik

Bara 5 dagar kvar till Ladonia Mountain Trophy nu. Det är svårt att hitta formen igen efter Kristins runde men det är bara att köra på och hoppas att det lossnar under veckan. Igår körde vi en lugn men ganska kuperad orientering på 1.33h. Just orienteringen blir extremt viktig på lördag, med ett sånt stort och vasst startfält kommer man att tappa flera placeringar på minsta miss. En stor miss och loppet är i princip kört…

/Erik

LMT närmar sig med stormsteg så det finns egentligen ingen tid för återhämtning efter Kristins runde.
Jag körde intervaller i tisdags, en timme teknisk trail i fredags och igår blev det ett backpass i Änggårdsbergen tillsammans med Jerry. Han har rätt ont i höften efter Norge men kunde i alla fall köra igår utan att det blev värre.
Det blev 10+10+6 rundor i Grottbacken. Wagner var också i närheten men vi sprang visst om varandra.

Totalt 2.16h/876 höjdmeter

/Erik

Efter en natt på ett typiskt flygplatshotell vid Gardermoen var det uppgång klockan 4.15 på lördag morgon. Då det inte fanns någon omklädning/toalett etc vid start/mål fick vi förbereda det mesta på hotellrummet. Vi var framme vid sjön Mylla i god tid, hälsade på de andra och fixade det sista. Det var kallt och regnigt så vi väntade i bilen så länge det gick. Strax efter klockan 7 begav sig 51 tappra löpare iväg. Storfavoriten Jon Harald Berge satte av i ett makalöst tempo. Han sprang dock fel 2 gånger under loppet och fick därför nöja sig med en andra plats. Även Andreas Falk hamnade fel och missade troligtvis en pallplats på detta. Vi har också gjort våra tabbar i tidigare lopp så vi vet hur surt det är att tappa placeringar på detta sätt. Den här gången gjorde vi bara 2 mindre fel och förlorade kanske några minuter på dessa. Det ingår lite i trailultralopp att man kan springa fel. Att hela tiden följa med på kartan och vara extra noggrann i alla vägkorsningar tar en del kraft och sänker farten en aning men det lönar sig ofta i slutändan.

Kristins runde består av en lång grusvägsslinga med 5 stycken avstickare som ringlar sig brant upp till de högsta topparna i Nordmarka.

Erik väntar på start

Jerry visar upp EMIT-systemet för stämpling.

Rätt snart efter starten kom vi fram till den första toppen. Regnet hade gjort det halkigt i branterna så när man väl stämplat på toppen var det svårt att ha någon högre fart nedför. Naturen var riktigt häftig, massiv granskog, sjöar, älvar och berg som påminde om Alaska. Överallt gick det får med bjällror runt halsen, idylliskt var ordet. Efter två toppar var det många som missade en stig och fortsatte på grusvägen. Vi var själva nära men fick hjälp av en dansk veteran som vi hade kontakt med större delen av loppet. Upp mot toppen kunde man räkna de man mötte och se hur man låg till. Vi var nu typ 6:a-7:a och hade ett rätt bra tempo som vi kunde hålla fram till första servicestället vid 30 km. Här lade vi ryggsäckarna och sprang upp till 4:e toppen. Tillbaka igen åt vi en Risifrutti från våra dropbags. Vattenpåfyllning gjorde ryggsäcken tung igen men det kändes bra i kropparna och vi fortsatte mot sista toppen. Regnet hade nu slutat och solen värmde gott. Vi passerade en seg uppförsbacke som varade i flera kilometer, var man inte mör innan så blev man det nu. Upp på toppen och en snabb banan på vägen ner. Ingen vätska fanns här så vi fick fylla på i bäckar efter hand. Nu blev det mycket nedför ett tag och vi blev omsprungna av några som orkade släppa på lite bättre.

Nere vid banans lägsta punkt började den stora prövningen, nu var det flera mil med böljande grusvägar. De branta uppförsbackarna var okej då man fick gå lite, men de långa flacka där man kände sig tvungen att jogga tog på krafterna. Erik åt lite dåligt här men en itvingad gel gjorde susen. Det gjorde ont lite varstans och vi hade till och från sällskap av dansken och några andra. Någon mil innan mål kom damernas vinnare Sandra Lundqvist och en norrman och sprang om oss. Strax efter kom dock ett sista stigparti. Stigar passar oss betydligt bättre än grusvägar så vi kunde gå ikapp och förbi. Avslutningen är inte snäll, vi passerade en liten sjö och jag noterade att den låg hundra höjdmeter under målet! Några sega backar senare såg vi målet och sprang in på en delad 16:e plats av 51 startande.
Tid: 9.24h.
Endast de som sprungit en kuperad ultra vet hur skönt det var att sätta sig ned efter målgång.
När vi återhämtat oss lite körde vi tillbaka till hotellet och åt en 3-rätters.
En natts sömn senare kunde vi nästan gå normalt igen.

+ Jättefin natur
+ Trevliga arrangörer och löpare
+ Fin forcering sista milen
+ I stort sett bra navigering
+ Mer värdefull ultrarutin som man bara kan få den hårda vägen
+ Salomon-skorna, över 9 timmar i blöta skor och inte det minsta skavsår

- Lite för stor andel grusvägar för oss som älskar trail
- Synd att man inte hinner stanna på topparna och beundra vyerna
- Dåligt energiintag efter sista toppen.

/Erik och Jerry