UTMB 2018

I år var det dags för ett nytt försök på UTMB efter några års uppehåll där jag kört andra tävlingar runt om i alperna. I början på sommaren kändes formen bra, det var lätt uppför och vanliga löpturer var knappt ansträngande. En förkylning i mitten på sommaren tog effektivt bort piggheten i kroppen och energin hann tyvärr aldrig komma tillbaka innan tävlingen. Dessutom har jag dragits med en ljumskkänning som hindrat mig från att köra den styrketräning som jag hade tänkt under sommaren. Tråkigt och frustrerande men ändå inget som hindrade en start. Jag kom ned till Chamonix på onsdagen och förutom byte av huvudsponsor för tävlingen var det mesta sig likt sedan sist jag var här. Johan var redan på plats och Jerry hade på morgonen startat TDS. På torsdagen var det dags för registrering men jag fick först vänta in min väska med all utrustning som hade fastnat i Frankfurt på vägen ned. Det hade varit rätt dyrt/svårt att fixa allt nytt på plats så det var skönt att få väskan och kunna hämta ut nummerlappen. På eftermiddagen följde vi Jerry de sista kilometrarna in i mål. Med tanke på de olika skador han haft under året hade han inte den mest solida träningen bakom sig men han disponerade loppet perfekt och klarade det utan att pressa sönder kroppen på något sätt. Äntligen fick han en finisher-väst på sitt tredje försök här.

Fredagen innan start är rätt seg där man bara går och väntar. Fördrev tiden med lite sista-minuten köp av energi-gels och försökte även vila lite utan någon större framgång. Tävlingsledningen skickade ut sms om att det skulle bli väldigt kallt och att extrautrustningen för kallt väder var jätteviktig. Fick till slut tag på en funktionär som bekräftade att det inte var obligatoriskt att ha med sig denna. Bra för mig som inte ens behövde ta på mig den långärmade tröjan under tävlingen. Rätt lång tid innan 18.00 då starten går samlas det löpare vid startplatsen. Det regnade så jag försökte vänta på rummet så länge som möjligt men till slut såg jag från fönstret att det blev lite väl packat med folk. Jag gick ned och trängde mig in i massan men det var mycket svårt att avancera något, stod i sista tredjedelen av fältet och fick ta det väldigt lugnt när starten gick. Blev påhejad av Jerry efter 5 minuter och sedan skulle det dröja till målgången innan jag såg någon bekant igen. De första milen gick okej, regnjackan åkte av och på ett par gånger men någon riktig kyla var det inte tal om. Jag var rädd för att sträcka mig i ljumsken så planen var helt enkelt att inte ramla under loppet. 🙂 För att klara detta tog jag det väldigt försiktigt nedför när det var lösa stenar eller lera, speciellt i mörkret. Således tappade jag en del placeringar ned till Chapieux och Lac Combal. Nära Courmayeur kom gryningen så jag kunde öka farten lite. Pauserna hade hittills varit korta och effektiva och jag körde på rätt snabbt här också. Sedan utan besvär upp till Bertone där jag hade tänkt mig att solen skulle börja värma lite men tyvärr var det fortsatt mulet och rätt kyligt, jag fick faktiskt inte en enda sekund med sol under hela loppet. Jag kunde nu springa på hela vägen bort till Arnouva innan det var dags för den kalla passagen över Grand Col de Ferret.

Väl över i Schweiz är det en lång nedförsbacke ned till La Fouly, självklart några mindre stigningar längs vägen men ändå ett av de lättaste partierna. Resten av vägen ned i dalen gick bra men det var lite segt upp till Champex-Lac där jag tog draghjälp av några andra löpare. Regnet var kallt nu så jag förstår de som fastnade här en stund. Mitt nästa mål var att hinna till Trient innan mörkret kom men det gick inte då det var rätt långa partier över berget. Trient är en fin by med sin rosa kyrka men nu var det kallt och blåsigt här. Vägen upp på nästa berg var lite annorlunda än sist jag var här men det gick okej även om farten var låg. Fick åter igen ta det försiktigt nedför när vi kom in i Frankrike igen och närmade oss Vallorcine. Det var nu efter midnatt och jag hade varit ute i över 30 timmar. “Bara” två mil kvar men nu kom min största svacka på tävlingen. I vanliga fall brukar jag se små tecken på sömnbrist och kan vila en stund men på väg ut från stationen började tankarna att vandra iväg snabbt. Det var så snurriga saker så att det inte går att komma ihåg nu men återkommande var att jag på något sätt hade missat något och inte var 100% säker att jag var på rätt väg. Ni som har orienterat vet känslan när man tappar bort sig och ser tiden rusa iväg på klockan. Den näst sista etappen var omgjord efter en dödsolycka dagarna innan loppet och jag hade efter en titt på kartan lurat mig själv att den nya sträckan skulle vara mycket lättare. Detta stämde nog inte och jag hörde flera som förbannade sig över alla rötter och stenar som drog ned tempot. Trots min zombie-hjärna höll jag mig på något sätt på banan och tog mig till Flégère och ned mot Chamonix. Den sista biten går genom stan men det var nog först när jag passerade mållinjen som jag förstod att jag hade klarat det. 5.20 på morgonen är nog en av de sämsta tiderna att gå i mål på om man vill ha publik men efter någon minut kom Jerry ned och mötte mig. Skönt att kunna prata med någon även om jag just då fortfarande var lite grinig över mitt dåliga fokus över det sista berget. I efterhand såg jag att jag visserligen tappade en del tid men inte alls så mycket som det kändes som.
Ett par timmars sömn var välkommet och sedan blev det frukost när Johan kom i mål. Att han lyckades så bra är en riktig bedrift. Efter förra årets tuffa cellgiftsbehandling skulle ett vanligt marathon vara en prestation men han körde igenom UTMB som om ingenting hade hänt. Känns som ett lite hårdare “Fuck cancer” än ett plastarmband.

Nu några veckor senare är jag både nöjd och missnöjd. Med lite dålig form och en störande skada var det fullt godkänt men samtidigt finns det många timmar att kapa om man är hel och toppad. Nu får det dock bli ett par år med andra lopp, det finns så många fina berg att upptäcka och jag har bara sett en bråkdel.

Totalt blev det plats 347/2561 med 35.21h på 171km.

Tack till Jerry och Johan för sällskapet och till min familj som stöttade på hemmaplan.

/Erik

Bergen kallar (igen)

Foto: Neuchatel Tourisme

Bara två dagar kvar nu till Swiss Canyon Trail. Det skall bli kul att se lite andra delar av Schweiz än alperna. Nu blir det mer gröna berg och landskap som skall föra tankarna till Sagan om ringen. Dessutom är Schweiz motsvarighet till Grand Canyon en del av banan. Det regnar för tillfället nästan varje dag i Couvet där start och mål är men har vi tur blir det lite uppehåll på lördag så att vi får se den fina naturen. Jag har inte tävlat på mycket länge så formen är högst osäker. Ett backträningspass i lördags gav lite mer träningsvärk än jag hade hoppats på. Det får bli bättring med den träningen i sommar men nu är det för sent att finslipa något. Detta blir ett bra test och framför allt ett rejält “träningspass” inför UTMB.

Tävlingen kan följas här.

/Erik

Tävlingar 2018

Hög tid att berätta om årets tävlingar.

Huvudtävlingen blir än en gång UTMB. Det ingick egentligen inte i planerna men när mina vänner Jerry och Johan siktade på olika tävlingar under UTMB-veckan slängde jag in en anmälan på ren chans. Helt otippat hade jag tur i lottningen så det blir en 4:e start för mig. Har inte satt upp några konkreta mål ännu men jag kommer inte att träna på som vanligt för att sedan åka ned och prestera som jag brukar. Det blir en del förändringar i förberedelserna som jag hoppas ger resultat som jag kan vara stolt över. Jag får återkomma mer till detta i sommar.

Som förtävling blir det i år Swiss Canyon Trail, ett nytt lopp på 105km i Jurabergen den 9:e juni. Arrangörerna har kört det 75km långa Trail de L’Absinthe (som är en delsträcka av loppet) i många år så jag tror att det blir en fin upplevelse med bra support. Inga högalpina pass men det ser ändå ut att bli helt okej backträning. 🙂

Som vanligt hoppas jag kunna köra någon kortare tävling på hemmaplan också om det passar i planeringen.

/Erik

UTMR – ett äventyr bland jättarna


Foto: Jerry

Det har nu gått rätt många månader sedan jag i höstas deltog i den första upplagan av UTMR (Ultra Tour Monte Rosa) där man sprang hela sträckan runt berget utan etapper. Samma distans (170km) som UTMB men fler höjdmeter och framför allt på betydligt högre höjd. Jag var sjuk i början på augusti och kände aldrig att energin kom tillbaka innan tävlingen, även om jag kunde träna en del veckorna innan så blev det bara lugna och försiktiga pass. Vi kom ned på tisdag kväll och efter en övernattning i Zürich åkte jag tillsammans med Jerry och Johan mot Grächen nära Zermatt. Det var kul att se detta för mig nya område i Schweiz. Efter registrering och mat var det dags att packa och sova. Johan, som var i slutskedet på sin cellgiftsbehandling var där för rekreation och tyvärr fick även Jerry kasta in handduken p g a skador. Mycket tråkigt, sådana här äventyr är det alltid roligare att dela med vänner men förhoppningsvis är alla på banan i sommar för nya utmaningar. Starten gick på torsdag morgon kl 4 och vi skulle direkt upp till över 2600m. Med minimal anpassning till den höga höjden var det tufft och pulsen stack iväg flera gånger vilket tvingade mig till ett par minipauser. Det var rått och dimmigt så när jag passerade över världens längsta hängbro av stålwire så såg jag varken upp eller ned, synd men ändå spännande. Vädret lättade sedan och det var mycket fin löpning bort mot Zermatt och Matterhorns välbekanta profil. Stoppet i Zermatt var kort och det jag mest kommer ihåg var getingen som stack mig i läppen när jag inte ville dela med mig av sötsakerna.
Det var nu dags för tävlingen största utmaning med en passage på 3300m. I efterhand jobbigt men inte så utmanande då detta gjordes i fint väder mitt på dagen. Det var ett imponerande liftsystem där uppe bland de höga topparna och jag mötte till och med ett par stycken som testade lite alpin åkning. Det gick tyngre på kvällen och målet att hinna till Gressoney innan mörkret missade jag.
Här låg många och sov men jag kunde fortsätta efter en kort matpaus. På väg upp till 3000m slog vädret om rejält. Det började med åska inom en kilometers avstånd och sedan började det regna och blåsa kallt. Jag var redan över 2000m och då jag visste att det fanns en varm stuga på toppen beslöt jag mig för att fortsätta framåt och inte vända ner igen. Denna stigning blev det absolut tuffaste på hela tävlingen. Ovanför trädgränsen var man helt exponerad och det gick inte att få skydd någonstans. Iskallt regn blåste in överallt så händer och fötter började bli frusna. Som grädde på moset sjönk temperaturen under noll den sista biten. Jag kom upp samtidigt som några andra och vi stapplade alla in och satte oss skakandes av köld. Funktionärerna här var mycket hjälpsamma och fixade varm dryck m.m. Några hade varit här en stund och det trillade in ett par till medans jag satt där. De som var lite snabbare än oss hade passerat berget utan något oväder och de som var en bit efter stoppades en stund nere i dalen för att slippa det värsta. Jag satt lutad över ett bord och det tog en bra stund innan skakningarna slutade. Passade på att nicka till några minuter när jag ändå inte kunde lämna stugan. Efter över en timme hade jag fått upp värmen och kunde fortsätta ned för berget igen. Det var iskallt att gå ut men regnet hade slutat och jag visste att det skulle bli varmare för varje höjdmeter jag kom ner. Ett steg i taget.
Jag passerade nästa station och det följande passet bestod till stora delar av en stenblocksväg på berget. Rätt segt och enformigt men inte så svårt. Nu var det dags för den sista rejäla väggen, Monte Moro. Försökte äta så mycket jag kunde och bytte tröja innan jag jag mig i väg i rätt soligt väder. En ganska brant stigning och tyvärr blev det kall dimma och sedan regn på toppen så jag kunde tyvärr inte se den mäktiga statyn som finns där. Jag var mycket mer känslig för kylan nu efter nattens nedfrysning så det var tufft att hålla i de kalla stålvajrarna man hade till hjälp för att klättra över. Efter en brant nedstigning bar det av längs en damm, ett återkommande tema de senaste åren då jag passerat flera på Verbier-St Bernard och Grossglockner. Inget favoritparti men till slut var jag framme vid själva fördämningen och kunde börja löpa nedför. Kvällen närmade sig och det var en seg sträcka fram till Saas-Fee som var den sista stora stationen. Det var nästan helt tomt här så jag tog en kort paus innan sista kraftansträngningen. Tyvärr hade batteriet tagit slut på klockan så jag hade inte längre någon kolla på distans och höjd. I kombination med mörkrets infallande blev det ett problem. Sträckan längs berget var väldigt repetetiv och när man inte kunde se längre en pannlampans sken och inte hade någon hjälp av klockan kändes som om jag sprang i en oändlig loop. Trötthet förstärkte denna känsla men små nya detaljer i omgivningen då och då höll ändå hoppet uppe om att jag kom framåt. Stationen ovanför Grächen var oerhört välkommen, nu var det bara några kilometrar nedför kvar. Jerry och Johan var uppe och hejade på in i mål.
Efter lite välbehövlig sömn kunde vi under lördagen välkomna Zoltan i mål på etapploppet och sedan äta lite tävlingsmiddag i det kalla vädret. På vägen hem på söndagen blev jag mer och mer hostig och väl hemma tvingades jag till över två veckors vila innan jag kände mig helt frisk igen.


Sådana här fina får fanns det på slutet. I mörkret reflekterade ögonen ljuset från pannlampan så att de såg stora och vita ut. Det kändes som om jag var med i Fåret Shaun. Foto: Jerry

+ Oj, vilken fin bana! Och då missade jag ändå den sista fina biten på grund av mörkret.
+ Trots att jag inte var i form kändes det som om jag kunde köra på rutin och genomföra loppet. Bra med tanke på vilket tufft och långt lopp det ändå var. 🙂
+ Bra och engagerad support. Det blir alltid mycket bättre när det inte är så många löpare.

– Slut på experiment med klockan. Nu kör jag sämsta GPS-precisionen framöver, bättre dålig hjälp än ingen hjälp alls.
– Med facit i hand skulle jag haft med mig tjockare regnjacka och varmare handskar.
– Att Jerry och Johan inte kunde starta.

/Erik

Snart är det dags!


Photo by UTMR

Imorgon flyger vi till Schweiz för att på torsdag morgon starta turen runt Monte Rosa (UTMR). Det kommer att bli en riktig tuff utmaning med många höjdmeter och dessutom en högsta passage på 3300m. Det blir tråkigt nog bara jag och Jerry som startar då Johan går igenom en tuff cellgiftsbehandling. Som tur är orkar han i alla fall följa med på resan så vi får bra sällskap.

Att följa UTMB-loppen förra veckan var mycket inspirerande, nu hoppas vi bara att vi får lite bättre väder än de hade så att vi ser alla 4000-meters topparna och framför allt Matterhorn.

Loppet går att följa här:

GPS tracking
Race timing

/Erik

Scenic Trail – trubbel i paradiset

Den andra helgen i juni var det äntligen dags för tävling igen. Då det inte ens blivit några kortare tävlingar på hemmaplan var det över ett halvår sedan jag stod på startlinjen sist.
Start och mål var i Tesserete, en liten by utanför Lugano i södra Schweiz. Jag reste dit under fredagen men med bara några timmars sömn under natten och en varm lång resdag med huvudvärk var jag rätt sliten redan vid ankomsten.
Starten var vid midnatt så jag försökte bara ta det lugnt och äta lite innan det var dags, även om jag var rejält trött var jag inte sjuk eller skadad vilket är huvudsaken.

Cirka 200 löpare startade i den långa klassen (113km) och vi kom iväg på planerad tid.
Jag började rätt lugnt men försökte ändå att springa i de lätta backarna. Det var varmt redan nu och värre skulle det bli under lördagen med en prognos på 27 grader i skuggan. Jag försökte dricka och ta salttabletter men det är nästan omöjligt att hålla jämn vätskebalans under sådana omständigheter. Förmiddagen kom och det flöt på rätt bra med ca 2h per mil. Vi passerade ett militärt övningsområde och närmade oss halva sträckan. Vi den nästföljande stationen skulle våra drop bags finnas och jag tror att alla fanns utom min. Letade en bra stund utan att hitta den så det var bara att acceptera läget. Jag kunde inte byta några kläder eller fylla på med min energi men som tur var lyckades jag låna lite solkräm av andra löpare, ett måste i den brännande solen. En stund efter detta stopp kom vi in på 54 kilometersbanan som var permanent uppmärkt, lite ovant efter att sprungit längs flaggor den första biten. Vi skulle nu upp på högsta toppen och värmen var extrem, så fort man kom i lä kändes det som om man stod i en torrbastu och andades. Förutom de vanliga stoppen fick jag också fylla på vatten i olika källor. På väg ut från nästa station lyckades jag greppa fel stavar och gick uppför med dessa ett tag innan jag insåg mitt misstag. Bara att vända ner igen men som tur var kom stavarnas ägare med mina stavar efter ett tag, missade bara 8 minuter men lite viktig energi. Det var segt att ta sig över toppen och huvudet började bli rejält sömntrött. De sista tre milen innehöll många mindre stigningar, något som ser lätt ut på höjdprofilen men sällan är det i verkligheten. Nära mål tappade jag markeringen och irrade runt lite innan en annan grupp löpare kom så att vi tillsammans kunde komma på rätt spår igen. Efter lite upp och ner genom småbyar kom jag äntligen i mål sent på natten. Mycket långsammare än tänkt men 50% bröt tävlingen så jag får vara nöjd ändå.

+ Fin bana med gröna berg och palmer i dalarna.
+ Nu har jag tävlat i alla de fyra språkområdena i Schweiz.
+ Träffade på svenska Oskar och Freya som försvarade de svenska färgerna bättre än mig.
+ Scenic Trail växer mycket och trots några missar var det ett bra arrangemang med hjälpsamma funktionärer.
+ Rätt enkelt att ta sig dit och med sovplats i gympasal är detta en tävling som kan genomföras med liten budget.
+ Bra och välfylld goodie bag.
+ Första deltagandet i ett Skyrunner-lopp.

– Fel gps-läge på klockan gav urdålig distansangivelse
– Dåligt med mat för oss som kom i mål sent.
– Missade den fina utsikten över Luganosjön eftersom det redan hade blivit mörkt när jag kom dit.
– Nästa tävling skall jag hitta något alternativ till att svälja hela salttabletter. Det blir svårare och svårare att få ned dem när timmarna går, vid sista kontrollen tog det stopp och jag kräktes upp allt jag precis hade ätit och druckit.

Resultat finns här.

/Erik

Fin träningshelg

Som vanligt stod jag över Göteborgsvarvet för att köra egna träningspass under helgen.
På lördagen blev det den årliga rundan Tulebo-Finnsjön-Landvetter-Mölnlycke och sedan hem igen.
Det var mycket varmt i början så mitt vatten räckte inte så långt men nästan 34 nyttiga kilometrar blev det till slut.

Idag tog jag och Jerry med oss amerikanen Andrew på en fin kuperad runda i närheten.
De gröna skogsstigarna var nog en upplevelse för Andrew som annars springer i Arizonas skallerormsfyllda öknar.

/Erik

Scenic Trail


Nice ridges, photo by Scenic Trail

First time I heard of the Ticino area in southern Switzerland was when some friends told me about the Trail Ticino race, a very tough race with low finisher rate. I put the race on my bucket list but it was later discontinued and a new race, Scenic Trail, was created. This year when a new ultra distance of 113km was added to the 54km alternative I will finally participate. I got some words with the race director, Aaron Rezzonico, where he told more about the Scenic Trail which was awarded best ultra race of both 2015 and 2016 in Switzerland.

Tell me about the background. How come that the extremely tough Ticino Trail race was replaced with Scenic Trail?
Well I grew up in this Valley and I did train hard on these ridges. To organize a race here was just a matter of time. After my cooperation with Fabio Bernasconi on Trail Ticino, I got a good experience and knowledge to organize my own race. Trail Ticino was a very tough race and its only problem was that the weather in that region, in close proximity of the Alps, was terrible. And when you do not see a stable growth, well nothing to do but cancelling the race and offer people something different! Scenic Trail is very tough as well but on nicer trails and with possibly a better weather.

What are the highlights of the course?
Scenic Trail organization is trying to offer the best possible experience in terms of any aspects related to the race. From warm and clean showers, to refurnishing points along the track, from quality in our prize giving to the choice of best trails. We do not leave anything behind.


Lush mountains, photo by Scenic Trail

Is the course entering Italy at any time or is it just following the border?
The path is following in some part the historical Swiss-Italian border. Actually no need to enter Italian territory as it would cost us months of bureaucracy…..

It looks like the course has a lot of nice ridge running?
Scenic Trail is probably a unique case of running almost entirely along ridges. The view is amazing all the time. It is a logical track, not built artificially to get more km or altitude gain. This is very appreciated by our runners. We avoid zig-zag or circles… That’s why we won in 2015 and 2016 the gold Swiss Ultra Trail Award as best race.

Are you planning to grow the race in the coming years or are you happy with the size?
Scenic Trail has an exponential rate of growth. We started with 170 participants in 2014, to be 570 in 2015 and 1000 in 2016. What can we expect is an additional growth of about 30% this year. We are planning to get in 2018 a 100 mile race or even longer to be one of the nicest path ever. This will complete the wide choice of Scenic Trail.

The new 113 km distance is part of the Skyrunning ultra series. Is this something the runners will notice? Any extra requirements on you as an organisation?
To be part of the MIGU RUN SKYRUNNER WORLD SERIES is a serious issue. The contract with the federation is quite tough and we are working hard to make this race a “must do” in the trail running scene. The ceremony awards will comprise 5000.- Euro to be distributed and we added a very special prize. Winners will definitely not be disappointed.

What makes the Ticino canton stand out from the rest of Switzerland?
How does it compare to Verbier, St Moritz and other famous destinations?
Ticino is not relying its touristic environment on just one attraction. If you think at Zermatt you think Matterhorn. If you are there and Matterhorn is in the cloud, well, you are just in a mountain village, with nothing special around. Same is for Eiger…. Ticino offers a beautiful territory, wherever you are. We rely our success on perfect trail, amazing landscapes made of lakes, mountains, grassy ridges and, last but not least, our legendary hospitality. Moreover, Ticino is meteorological a mild and Mediterranean weather, with palms in the gardens and a sunny day percentage that makes Northern Switzerland in comparison a place like Avalon.

What races are you running this year?
Personally, I run races when I am invited. This year I had some planning but have do to an unexpected surgery so I will miss some of them.


Aaron and some mountain goats, photo by Scenic Trail

Thank you Aaron, I hope you are 100% recovered soon.
I really look forward to racing the ridges in Ticino.

For more info see Scenic Trail.

/Erik

Utlandsschemat spikat


Foto: Scenic Trail

Kilian Jornet släppte i veckan sitt program för året och man vill ju inte vara sämre så här kommer mina planer. Det är svårt att bräcka Kilians schema som bl a innefattar UTMB, Hardrock och en sprint uppför Everest men jag är mycket nöjd med att det blir det två riktiga bergslopp för mig. Förutom tidigare nämnda Ultra Tour Monte Rosa (UTMR) i september som blir mitt huvudmål har jag också anmält mig till Scenic Trail i juni. Det är en tävling på 113km i närheten av Lugano i Schweiz. Det blir en mycket bra förberedelse inför UTMR och dessutom ett bra delmål då det trots allt är över fem månader kvar till september.
Jag återkommer med ett reportage om Scenic Trail men är det någon som är sugen på en fin tävling tidigt på sommaren är det bara att höra av sig (finns också kortare klasser). Det finns bra flyg till Milano och då deltagarna kan få övernatta i sovsalar räknar jag inte med att någon större budget krävs.

/Erik

Fin vårlöpning

Det har inte varit många dagar under vintern med snötäckta stigar och nu när våren är på gång är det lika bra att vi fortsätter på det spåret, snöpulsning kan vi vänta med till nästa vinter.
Igår hängde jag med Fredrik på fina stigar runt Mölnlycke, några bekanta stråk men också ett par nya riktigt fina bitar. Med stark vårsol och nästan vindstilla var det väldigt behagligt att springa.

Efter mycket velande fram och tillbaka är äntligen årets stora mål klart. Jag och Jerry hänger med Johan Wagner till Ultra Tour Monte Rosa. Det kommer att bli en otrolig resa, en tuff utmaning i nya berg runt Matterhorn och Monte Rosa.

/Erik