• drymax_pro

10 dagar kvar…

Det drar ihop sig till tävling. Ju mer jag läser om L’Echappée Belle desto mer förstår jag att stigarna skiljer sig rejält från t ex UTMB. De skriver att man här inte kan räkna med snabbare tider nedför och att en av de tuffaste sträckorna på 20 km kan ta 10-12h. Låter som att det blir rätt tekniskt men det känns bra att vara mentalt förberedd på det.

För den som vill se en överflygning av banan finns denna film:

Ser spännande ut med höga pass och många sjöar.
Jag har inte tävlat något på hela sommaren så formen är lite osäker men jag har i alla fall kunnat träna med bra kontinuitet, det viktigaste enligt mig.

/Erik

Trail running i Italien del 2: Ligurien

Loano1

Italiensemesterns andra del tillbringades i staden Loano som ligger i Ligurien. Här är kustlinjen mer platt med fina stränder men inåt landet blir det snabbt mer kuperat. Bland annat finns Monte Carmo di Loano (1389 m) som anses vara alpernas sista topp, ett givet mål för mig men efter första rekturen för att hitta en bra stig uppför berget kändes det orealistiskt att hinna dit i rimlig tid. Hettan var stark så att springa på dagen eller kvällen var uteslutet. Istället stack jag iväg 5.45 en morgon för att få några första timmar i normal värme. Stigarna var tekniska och terrängen påminde om en spagetti-western. Första stigningen gick bra men när det sedan var en transportsträcka där man inte vann så mycket höjd rann tiden iväg. Väl framme vi sista stigningen gick det dock snabbt och jag kom upp till toppen på strax under 2,5h. Ett kort stopp och sedan hann jag ned på totalt under 4h. En riktigt fin tur där jag förutom ett par hjortar var helt själv uppe i bergen. Ganska många stigförgreningar men min navigeringsplan fungerade utmärkt.
Sista dagen tog jag en morgontur upp på en liten kulle för att säga hejdå till det fina landskapet.
Jag saknar de italienska bergen och hoppas komma tillbaka för träning eller tävling.

Loano2

Loano3

/Erik

Kinnekulle

I lördags var jag och Erik och sprang en runda på Kinnekulle. Vi har haft Kinnekulle på vår “to do list” några år nu och nu fick vi äntligen till det. Vi parkerade vid Kinnekullegården som nästan ligger på toppen av kullen. Vi ska ju båda två springa tuffa lopp i alperna om tre veckor så den förhållandevis höga fallhöjden lockade, men vi bestämde oss för att ta en närmare titt på hela kullen. Kinnekulleleden är en led som ringlar sig runt hela kullen ca 45km, så den fick det bli till att börja med, men för att hinna med backpasset i slalombacken efter leden kortade vi ner den till ca 30 km.

Leden bjöd på blandad natur och underlag, allt från lättlöpta stigar/vägar till tekniska kuperade stigar. Vi passerade flera unika stenbrott, öppna brukade fält med ekon från en svunnen tid, men också flera som är i bruk idag. Vilket kan förklara det sinnessjuka antalet flugor som emellanåt gjorde oss sällskap. Flugorna till trots så var rundan riktigt nice och jag kan rekommendera den varmt.

När vi avslutat Kinnekulleleden tog vi en glasspaus innan vi satte tänderna i slalombacken med en fallhöjd på drygt hundra meter. Solen stekte för en gångs skull den här sommaren och flugorna gjorde allt för att stoppa oss. En timme blev det i backen och Erik varvade mig nästan, men bara nästan.

DSC_0332

DSC_0330

20150801_121815[1]

DSC_0336

/Jerry

Trail running i Italien del 1: Amalfi

Amalfi4

Under familjesemestern åkte vi runt i Italien och jag hann med några riktigt fina löppass emellanåt.
Första dagarna var vi i Amalfi där kusten består av branta klippor och små byar som klättrar uppför bergen. Jag körde en dag en del av tävlingsbanan för Amalfi Coast Crossing, en mix av små gränder i byarna och tekniska bergsstigar. En tävling som säkert är värd att springa.

Amalfi1

Amalfi2

En dag vandrade hela familjen den mest kända leden på Amalfikusten; Gudarnas stig. Mycket fina vyer, det övre alternativet rekommenderas där stigen delar sig efter någon kilometer.

Amalfi3

Coolast var dock att följa vattendraget upp från Amalfi. Här passerade man snart fina igenväxta ruiner och vattenfall. En brant stigning upp runt ravinen gav en otroligt fin tur tillbaka till kusten längs med bergssidan.

/Erik

Nytt fokus

hemmaplan
Hemmaterräng

Nu när årets andra-race är avklarat är det dags att helt fokusera på huvudracet för 2015; L’Echappee Belle.
Lite kortare än BUM men betydligt längre tävlingstid då många höjdmeter skall avverkas, en stor del av dessutom på hög höjd med snö- och stenblockspartier.


Kommande tävlingsterräng

Förutom det självklara med att hålla sig frisk och hel så att kontinuiteten behålls gäller det att lägga in mer backträning framöver. Avsaknaden av berg är ett ständigt bekymmer, det lär bli många timmar i Hobo Hill men jag hoppas också på några utflykter till andra kullar i närheten. På slutet av BUM passerade vi Rya åsar vid Borås och det kändes som om det var rätt många höjdmeter i de backarna, kanske kan bli en halvdag där snart.
Det är möjligt att det blir någon kortare tävling under sommaren men det blir i så fall bara som träning och för att det är kul.

/Erik

BUM 100 miles

BUM100

Kl 18.00 i fredags gick startskottet för den nya 100 miles-banan på BUM.
Att jag redan varit vaken över 12 timmar och kom direkt från en vanlig arbetsdag var kanske inte optimalt men så såg det nog ut för flertalet av deltagarna. Väderprognoserna hade varnat för konstant regnande men de första timmarna av loppet var faktiskt riktigt bra.
Efter en inledande slinga på 3km satte det av mot Skatås. Fältet splittrades snabbt och vid första kontrollen kom jag oväntat in först tätt följd av ett par andra löpare. På väg över dalgången vid Hestra kom jag lite fel och när jag väl hittat rätt igen var jag omsprungen av två andra. En av dem, Patrik Bohman, kom jag ikapp och vi kom sedan att följas åt större delen av loppet. Vi skuggade den tredje killen fram till Hindås där vi sedan lämnade först. Vi hade sedan ett bra samarbete genom hela natten mot Skatås och tillbaka igen. Vi kunde växeldra, hjälpas åt med navigeringen och få till snabba stopp vid kontrollerna. Pannlampan åkte av och på. Regnjackan åkte på men aldrig av igen då regnet tilltog.
Efter vändningen mötte vi de andra där flertalet kom rätt samlat. Ljuset kom tillbaka och vi betade av Vildmarksleden utan några större besvär. På väg ut från Hindås för andra gången kändes benen som stockar men det släppte som tur var utan att komma tillbaka. Vi började prata med en som deltog i vandringsklassen och tappade fokus för några sekunder, plötsligt var vi av leden och sprang en extra bit innan vi vände och kom rätt igen. Vi mattades av men kunde ändå hålla disciplinen och gick bara i uppförsbackarna. Vid Aborrsjön fanns det inget bröd och då jag inte hade aptit för godis och chips fick jag i mig alldeles för lite energi här. Det gjorde att Patrik gled ifrån på nästa sträcka och väl framme vid Nordtorp låg jag fem minuter efter. Jag fick höra att det var tolv kilometer kvar men det var nog ett väl optimistiskt besked. Jag följde leden bort till Ekås där jag kom fel ut från gatorna. Alldeles för långt söderut och jag fick krångla med en kraschad mobil och en klocka som inte gjorde som jag ville. Kunde till slut hitta leden och fick starta om tidtagningen.
Nu skulle jag bara över Rya åsar men även där blev det en liten omväg. Jag var rätt säker på att Patrik redan var i mål då han kände till stigarna på slutet som sin egen ficka. Jag tänkte mer på de som kom bakifrån men det visade sig senare att det var rätt bra marginal. När jag äntligen kom ner till Borås kändes allt okej igen. Även om det var en bra bit kvar längs Viskan var det bara att köra på utan att oroa sig för felspringningar. Skönt att gå i mål (20.37h) och bli omhändertagen på bästa sätt. Vätska, dusch och sedan köttbullar och mos i ett sömnigt tillstånd.
Sedan kom min snälla familj för att vara med på prisutdelningen och köra hem mig till min sköna säng.

+ Bra arrangemang. Alla är väldigt hjälpsamma och det är kul att mötas av hejarop ute i skogen mitt i natten. Bra dusch och mat vid badhuset, fast det var nog ännu bättre för de som kom in senare och inte behövde trängas med barnfamiljer i omklädningen. Tack Peter och alla andra!

+ Fina priser för min andra plats.

+ Även om banan var väldigt blöt i år är den fin och omväxlande. Partier med hala rötter och spångar som drar ned farten rejält varvas med mer lättlöpta stigar och grusvägar.

+ Mycket bra samarbete med Patrik. Efteråt hörde jag flera som trodde vi kände varandra sedan tidigare då vi körde så synkat och metodiskt.

+ Patrik fick en fin debut på 100 miles med seger direkt. I 87-kilometersklassen tog Patrik Brants en ohotad seger. Han är verkligen tillbaka efter skadeperioden. Linus Wirén tog segern på 45 km.

– Jag hade satt om GPS-intervallet till 60s på min Ambit för att batteriet skulle räcka hela vägen. Det fungerar kanske på raka sträckor eller när man går men för löpning på sådana här trixiga stigar blir missvisningen snart alltför stor för att man skall ha någon nytta av den.

– Jag hade lagt in rutten på min mobil för att kunna hitta rätt när jag var osäker. På något sätt lyckade telefonen nollställa sig helt på natten så när jag verkligen behövde hjälp möttes jag istället av ett välkomstmeddelande där jag skulle ange namn, önskat språk etc. Lagom kul.

– Lite för många felspringningar, det blev några kilometrar extra.

Totalt sett är jag nöjd, visserligen lite för dålig navigation, teknikstrul och saknad av bra reservenergi när det behövdes, men det absolut viktigaste var att kroppen höll bra hela vägen. Även om farten sänktes efter hand kunde jag springa där jag ville på en ganska tuff bana (nästan 3000 höjdmeter).
Sådana här lopp ger ovärderlig rutin som man inte kan lära av andra.

/Erik

BUM: En vecka kvar

Maderna
Maderna vid Öjersjö

Om en vecka är det dags för 100 miles på blöta skogsstigar. Som vanligt har man inte tränat nog mycket men så känner nog 98% av de som står på startlinjen. De bitar jag har provsprungit har varit rejält översvämmade på vissa ställen vilket gjort det lite svårt att följa leden ibland. Hinner det inte torka upp fram tills start kommer det nog att bli lite knepigt att hitta rätt spår under natten. Markeringen, som är rätt gles och består av oranga färgpunkter på vissa träd, syns anatgligen inte så jättebra när solen gått ned.

Banan går från Nordtorp utanför Borås till Skatås och sedan tillbaka till Borås. Lite tråkigt med vändbana men ändå kul att man kommer att möta sina kompisar någonstans på vägen. Vi kommer alla att få slita hårt för att ta oss i mål!

/Erik

Den årliga vårrundan

DSC_0067

Igår körde jag och Jerry en fin runda som utgår från Herkulesgården. Kort sammanfattning av sträckan: först Bohusleden ner till Tulebosjön, sedan genom skogen till Finnsjön och vidare till Benareby. Därefter gäller det att hitta på sällan besökta skogsvägar bort till södra Landvetter. Efter det är det bara via Långenäs och Mölnlycke hem igen. Lite för mycket asfalt sista milen men annars en bra och omväxlande slinga. Totalt 34 km. Precis sådana här pass som behövs nu inför Borås Ultra.

/Erik

Bra start på maj

langevattnet
Norra Långevattnet

Hobo
Fin vårgrönska i bokskogen

Ultra 270
Inov-8 Ultra 270, lätta och sköna nykomlingar i skosamlingen

Ett långpass i fredags och idag en vertikal kilometer i Hobo Hill. Bättre är det svårt att börja en månad. Formen börjar sakta komma tillbaka efter skadan men Borås Ultra kommer lite väl snart för att det skall kännas bekvämt. Erfarenhet och pannben kommer man långt på, bara hoppas att man hinner en bra bit in på tävlingen innan man går över i kampläge.

/Erik