Eiger Ultra, panorama deluxe

Gryning över Eiger.

Sommarens andra lopp var Eiger Ultra på 101km. Att få en startplats här är nästan svårare än att genomföra själva tävlingen så att jag lyckades på första försöket var en vinst i sig. För första gången hade jag med mig familjen och min mamma till ett alplopp så det blev lite annorlunda jämfört med tidigare resor. Dagen innan start var vi och gick i Lauterbrunnen, en unik dal med dess lodräta bergssidor och massor av fina vattenfall. Registrering och pastaparty hanns också med och jag gick till sängs tidigt då starttiden var 04.00 på lördagen. Efter en nattlig frukost och en kort promenad till Grindelwalds centrum var jag redo att börja, det var varmt och stämningen var förväntansfull. Pannlampan behövdes uppför första berget och jag kunde ta av den en liten bit efter första stationen. Att se Eiger i soluppgången var mäktigt men det var bara början på alla fina vyer under loppet. Banan följde berget västerut och efter en lång brant nedförsbacke på asfaltsväg klättrade vi upp till stationen First som kantades av coola gångvägar hängandes längs bergssidorna. Det började bli riktigt varmt så jag försökte dricka mycket. Faulhorn på nära 2700m var banans högsta punkt och här uppe såg man ner mot de vackra, djupblåa sjöarna vid Interlaken. Några kilometer efter toppen låg en elak sten och väntade mitt på stigen. Jag föll, lyckades klara benen men slog upp ett jack i högertummen. Tänkte först bara springa vidare men staven blev nedblodad och det droppade ner på låret så jag stannade och gjorde ett tillfälligt förband. Inte så lätt med bara vänsterhanden. Vid nästa stora station, Schwand, gjorde sjukvårdare rent såret och satte på ett riktigt förband som skulle hålla hela loppet. Familjen väntade redan vid Burglaeunen så jag försökte köra på ned till dalen så fort det gick men värmen tog hårt på krafterna. Väl framme kändes det nästan som om jag gick i mål när jag såg alla, men hälften av loppet var ju kvar. Nu fick jag för omväxlings skull uppleva lyxen av att ha support, jag satte mig och vilade medans de andra hämtade det jag ville ha och lite till. Det var svårt att äta men jag tvingade i mig lite grann i alla fall.

Support från nästa generations bergslöpare.

I skogarna upp mot Wengen kom krafterna tillbaka och jag hade en bra period. Efter Wengen var det brant upp till Männlichen där man åter kunde se Grindelwald igen. Nu hade vädret slagit om och det regnade en stund. En amerikan som jag käkade frukost med hade som mål att hinna med passagen under Eiger innan det blev mörkt och som jag låg till nu blev detta ett bra mål även för mig. Skymningen kom men jag hann förbi Eiger och en bit ner i dalen nära Grindelwald innan pannlampan behövdes igen. Musik från målområdet hördes men vi som sprang långa klassen hade en stigning kvar upp till Pfingstegg. Det var inte så många höjdmeter så snart var jag på väg tillbaka mot målet igen. Tog det lite för lungt här då jag trodde att sträckan var längre än den var. Jag gick i mål 23.18 på kvällen och fick återigen support från familjen. Ovanligt men roligt att få ett sådant mottagande. Jag såg tydligen sliten ut men det kändes ändå okej och jag kunde äta lite innan vi gick tillbaka till hotellet. När jag väl låg i sängen kunde jag se pärlband av pannlampor under Eiger och var rätt nöjd med att det inte var jag som hade några timmar kvar att springa.

Vyn från hotellet.

Loppet kändes stabilt, jag chansade inte utan körde på säkerhet. Förutom passagen i Burglaeunen var det panormavyer hela tiden, absolut en av de finaste banorna jag sprungit.

/Erik

Zugspitz Supertrail

Hög tid att berätta lite om sommarens lopp. Först ut, Zugspitz Ultra som gick i mitten av juni. Jag hade problem med höften under våren men trots tuff naprapatbehandling veckorna innan loppet kunde jag knappt springa när det var en vecka kvar. Höften smärtade fortfarande och dessutom måste någon nerv ha blivit irriterad av själva behandlingen. Jag beslöt mig för att vila helt inför tävlingen och hoppas på det bästa. Jag kom ned till Grainau på fredagen och hämtade nummerlapp m.m. Det var väldigt varmt men ordentliga åskväder väntade på lördag eftermiddag så det beslöts att både Ultratrail och Supertrail XL skulle strykas. Vi fick alla byta ned oss till Supertrail istället som är 64 km. Nu blev det ingen runda runt hela Zugspitztoppen utan vi skulle bussas till Leutasch i Österrike tidigt på lördagmorgonen. Jag misslyckades med frukostfixningen så det blev bara en energibar i bussen på väg till starten men det kändes ändå okej. Vädret var strålande så en varm dag väntade. Tävlingen startade och jag gladde mig åt att höften höll trots att det kändes en del. Det började direkt med en hög passage med massor av snö, inga problem uppför men nedför blev det mycket pararerande i den isiga snön. Halkade man blev det en rejäl åktur på ändan.

Nere i dalen igen kom banans enda flacka parti ned mot Mittelwald. Ingen hög fart i värmen men jag kunde ändå springa på hela biten här. Nästa etapp innehöll inga stora stigningar men det var sällan platt och solen stekte på bra, ett par av de andra löparna unnade sig ett dopp i en bergssjö men jag ville hellre mot målet. Till slut kom jag fram till sista berget och började vandra uppåt. Solen gick i moln och hettan ersattes av kyligare luft och lite regn som svalkade gott. Åskan hördes i fjärran. Lite snö på sista klättringen och sedan var det en lång backe ned mot dalen. Jag hade rätt bra fart nedför men blev ändå omsprungen av några stycken som såg tröttare ut än jag var. Med två km platt löpning in mot målet ökade jag takten rejält och kunde springa om rätt många innan jag gick i mål på 10.25. Med tanke på den dåliga uppladdningen och i princip obefintlig backträning inför detta lopp var det klart godkänd. Området var fint och arrangemanget bra, jag kan mycket väl tänka mig att komma tillbaka för att köra hela varvet någon gång.

/Erik

BUM och piriformis

Foto: Borås Ultra Marathon (Facebook)

För en vecka sedan sprang jag Borås Ultra Marathon (88 km) som nu arrangeras av SOK Knallen. Med Zugspitz Ultra bara några veckor bort var meningen inte att tävla utan bara att få en rejäl genomkörare. Efter att ha snackat med de “usual suspects” vid Skatås där starten gick bar det av mot Borås via Hindås. Vildmarksleden till Hindås kan jag bäst och här flöt det på utan några större problem. Vid Hindås efter knappt 4h blev det en kort paus innan Sjuhäradsleden tog vid. Lite förvirring här då gps-filen inte riktigt stämde med kartan, dock blev det än värre 6 km därifrån då jag missade en skarp sväng upp i skogen. Fick 2 km bonuslöpning innan jag var på spåret igen men klarade resten utan fel. En del långa partier följde och det gick bitvis lite trögt. Som vanligt väldigt fint vid Viaredssjön, de stigarna är värda ett besök. Vid Nordtorp blev jag pålurad att det bara vara 15 km kvar. 20 är närmare sanningen och man skall över ett par åsar innan man är framme. Skönt att gå i mål efter ett gott dagsverke på ca 10h. Jag har under våren haft en känning i ryggslutet/bäckenet och det har varit svårt att hålla ett helt avslappnat och naturligt löpsteg. Detta hämmade lite under loppet och efteråt var det rejält stelt. Det visade sig att muskeln piriformis är hyperaktiv och spänd så höften dras snett. För att att kunna tävla kör jag nu intensiv behandling av muskeln med elterapi och djupmassage (ej att förväxla med behaglig spamassage) ett par gånger i veckan så får jag hoppas att det släpper. Då jag inte alls kunnat backträna som önskat sänker jag ambitionerna för Zugspitz och blir jätteglad om jag bara kan starta och fullfölja loppet.

/Erik

2019 – ett “sprintår”

I år kommer jag inte att springa några långa 100 miles-lopp, istället blir det några kortare tävlingar som väntar. Först ut är Zugspitz Ultra (102km) i juni. Detta lopp har lockat länge men det har också legat dumt i tiden för mig. I år passade det bra så nu blir det äntligen ett första besök i de tyska alperna.

Foto: Zugspitz Ultratrail

I juli kör jag sedan Eiger Ultra (101km). Också ett lopp som jag kikat på sedan det startade men som tidigare valts bort för längre utmaningar. I år var det ett extremt tryck för att få plats, över 30000 anmälningsförsök till de 500 platserna som släpptes så det blev några svettiga sekunder innan jag lyckades fixa min startplats. Om vädret är okej under tävlingen kommer detta att bli en fantastisk upplevelse.

Foto: Eiger Ultra

Dessa tävlingar blir tuffa med många stigningar men såklart betydligt lättare än långloppen då man slipper trötthetsproblem och kan hålla en lite högre fart.

Som uppvärmning till dessa lopp gjorde jag idag en sen anmälan till Borås Ultra Marathon, 88km i slutet av maj. Det går ju ändå i närområdet på fina stigar så varför inte? Sist blev det en del felspringningar på väg mot Borås, hoppas jag håller kursen bättre i år.

/Erik

Lake Mead Marathon

Ännu en USA-resa med jobbet, ännu lite löpning. Denna gången var det Las Vegas. Förra gången jag var där blev det en egen 5-timmars tur i öknen och bergen. Nu sökte jag efter tävlingar i området men det fanns inga trailvarianter som passade så jag anmälde mig till Lake Mead Marathon istället. Denna tävling går vanligtvis vid just Lake Mead nära Hoover Dam men p g a den tillfälliga lockouten i den amerikanska offentligheten flyttades loppet i år till Henderson några mil utanför Las Vegas. Jag tog en taxi dit på söndag morgon, rätt trött efter flygresan dagen före och bara några timmars sömn på natten. Det var strax över nollan på termometern och inte alls skönt att ta av sig överdragskläderna innan start, jag stod och huttrade samtidigt som jag gäspade. Fyra olika klasser fanns där min marathon-klass var den längsta. Starttiderna var utspridda men då det var en bana med ett flertal vändpunkter mötte man ofta de andra löpararna. På kartan såg det rätt platt ut men det visade sig snart att det i princip inte fanns ett enda plant parti. Inga branta backar men kilometerlånga sträckor med svag lutning. Jag hängde på en löpare från Texas som stack iväg direkt i starten. Efter en halvtimme var det min tur att dra och jag fick en liten lucka. Det var sedan några vändingar fram och tillbaka innan jag kom in till varvning i målområdet. Tiden var 1.31 och jag hade några minuters lucka nu. Andra varvet var tuffare, de långa stigningarna tog nu ut sin rätt och mina lår är inte alls vana med så mycket asfaltslöpning. Är man trött i benen är det svårare att ta igen nedför det man tappar uppför. Jag sprang hur som helst kontrollerat och gick i mål som segrare på 3.10. Visserligen ett litet lokalt lopp men en trevlig start på vistelsen! Själva bansträckningen med alla vändningarna var kanske inte jättekul men man hade hela tiden fantastika vyer att titta på. Låren var stumma resten av dagen och när jag på kvällen skulle skynda över ett övergångsställe fick jag nog en liten bristning i baksida lår, tråkigt men det är på bättringsvägen.

/Erik

UTMB 2018

I år var det dags för ett nytt försök på UTMB efter några års uppehåll där jag kört andra tävlingar runt om i alperna. I början på sommaren kändes formen bra, det var lätt uppför och vanliga löpturer var knappt ansträngande. En förkylning i mitten på sommaren tog effektivt bort piggheten i kroppen och energin hann tyvärr aldrig komma tillbaka innan tävlingen. Dessutom har jag dragits med en ljumskkänning som hindrat mig från att köra den styrketräning som jag hade tänkt under sommaren. Tråkigt och frustrerande men ändå inget som hindrade en start. Jag kom ned till Chamonix på onsdagen och förutom byte av huvudsponsor för tävlingen var det mesta sig likt sedan sist jag var här. Johan var redan på plats och Jerry hade på morgonen startat TDS. På torsdagen var det dags för registrering men jag fick först vänta in min väska med all utrustning som hade fastnat i Frankfurt på vägen ned. Det hade varit rätt dyrt/svårt att fixa allt nytt på plats så det var skönt att få väskan och kunna hämta ut nummerlappen. På eftermiddagen följde vi Jerry de sista kilometrarna in i mål. Med tanke på de olika skador han haft under året hade han inte den mest solida träningen bakom sig men han disponerade loppet perfekt och klarade det utan att pressa sönder kroppen på något sätt. Äntligen fick han en finisher-väst på sitt tredje försök här.

Fredagen innan start är rätt seg där man bara går och väntar. Fördrev tiden med lite sista-minuten köp av energi-gels och försökte även vila lite utan någon större framgång. Tävlingsledningen skickade ut sms om att det skulle bli väldigt kallt och att extrautrustningen för kallt väder var jätteviktig. Fick till slut tag på en funktionär som bekräftade att det inte var obligatoriskt att ha med sig denna. Bra för mig som inte ens behövde ta på mig den långärmade tröjan under tävlingen. Rätt lång tid innan 18.00 då starten går samlas det löpare vid startplatsen. Det regnade så jag försökte vänta på rummet så länge som möjligt men till slut såg jag från fönstret att det blev lite väl packat med folk. Jag gick ned och trängde mig in i massan men det var mycket svårt att avancera något, stod i sista tredjedelen av fältet och fick ta det väldigt lugnt när starten gick. Blev påhejad av Jerry efter 5 minuter och sedan skulle det dröja till målgången innan jag såg någon bekant igen. De första milen gick okej, regnjackan åkte av och på ett par gånger men någon riktig kyla var det inte tal om. Jag var rädd för att sträcka mig i ljumsken så planen var helt enkelt att inte ramla under loppet. 🙂 För att klara detta tog jag det väldigt försiktigt nedför när det var lösa stenar eller lera, speciellt i mörkret. Således tappade jag en del placeringar ned till Chapieux och Lac Combal. Nära Courmayeur kom gryningen så jag kunde öka farten lite. Pauserna hade hittills varit korta och effektiva och jag körde på rätt snabbt här också. Sedan utan besvär upp till Bertone där jag hade tänkt mig att solen skulle börja värma lite men tyvärr var det fortsatt mulet och rätt kyligt, jag fick faktiskt inte en enda sekund med sol under hela loppet. Jag kunde nu springa på hela vägen bort till Arnouva innan det var dags för den kalla passagen över Grand Col de Ferret.

Väl över i Schweiz är det en lång nedförsbacke ned till La Fouly, självklart några mindre stigningar längs vägen men ändå ett av de lättaste partierna. Resten av vägen ned i dalen gick bra men det var lite segt upp till Champex-Lac där jag tog draghjälp av några andra löpare. Regnet var kallt nu så jag förstår de som fastnade här en stund. Mitt nästa mål var att hinna till Trient innan mörkret kom men det gick inte då det var rätt långa partier över berget. Trient är en fin by med sin rosa kyrka men nu var det kallt och blåsigt här. Vägen upp på nästa berg var lite annorlunda än sist jag var här men det gick okej även om farten var låg. Fick åter igen ta det försiktigt nedför när vi kom in i Frankrike igen och närmade oss Vallorcine. Det var nu efter midnatt och jag hade varit ute i över 30 timmar. “Bara” två mil kvar men nu kom min största svacka på tävlingen. I vanliga fall brukar jag se små tecken på sömnbrist och kan vila en stund men på väg ut från stationen började tankarna att vandra iväg snabbt. Det var så snurriga saker så att det inte går att komma ihåg nu men återkommande var att jag på något sätt hade missat något och inte var 100% säker att jag var på rätt väg. Ni som har orienterat vet känslan när man tappar bort sig och ser tiden rusa iväg på klockan. Den näst sista etappen var omgjord efter en dödsolycka dagarna innan loppet och jag hade efter en titt på kartan lurat mig själv att den nya sträckan skulle vara mycket lättare. Detta stämde nog inte och jag hörde flera som förbannade sig över alla rötter och stenar som drog ned tempot. Trots min zombie-hjärna höll jag mig på något sätt på banan och tog mig till Flégère och ned mot Chamonix. Den sista biten går genom stan men det var nog först när jag passerade mållinjen som jag förstod att jag hade klarat det. 5.20 på morgonen är nog en av de sämsta tiderna att gå i mål på om man vill ha publik men efter någon minut kom Jerry ned och mötte mig. Skönt att kunna prata med någon även om jag just då fortfarande var lite grinig över mitt dåliga fokus över det sista berget. I efterhand såg jag att jag visserligen tappade en del tid men inte alls så mycket som det kändes som.
Ett par timmars sömn var välkommet och sedan blev det frukost när Johan kom i mål. Att han lyckades så bra är en riktig bedrift. Efter förra årets tuffa cellgiftsbehandling skulle ett vanligt marathon vara en prestation men han körde igenom UTMB som om ingenting hade hänt. Känns som ett lite hårdare “Fuck cancer” än ett plastarmband.

Nu några veckor senare är jag både nöjd och missnöjd. Med lite dålig form och en störande skada var det fullt godkänt men samtidigt finns det många timmar att kapa om man är hel och toppad. Nu får det dock bli ett par år med andra lopp, det finns så många fina berg att upptäcka och jag har bara sett en bråkdel.

Totalt blev det plats 347/2561 med 35.21h på 171km.

Tack till Jerry och Johan för sällskapet och till min familj som stöttade på hemmaplan.

/Erik

Bergen kallar (igen)

Foto: Neuchatel Tourisme

Bara två dagar kvar nu till Swiss Canyon Trail. Det skall bli kul att se lite andra delar av Schweiz än alperna. Nu blir det mer gröna berg och landskap som skall föra tankarna till Sagan om ringen. Dessutom är Schweiz motsvarighet till Grand Canyon en del av banan. Det regnar för tillfället nästan varje dag i Couvet där start och mål är men har vi tur blir det lite uppehåll på lördag så att vi får se den fina naturen. Jag har inte tävlat på mycket länge så formen är högst osäker. Ett backträningspass i lördags gav lite mer träningsvärk än jag hade hoppats på. Det får bli bättring med den träningen i sommar men nu är det för sent att finslipa något. Detta blir ett bra test och framför allt ett rejält “träningspass” inför UTMB.

Tävlingen kan följas här.

/Erik

Tävlingar 2018

Hög tid att berätta om årets tävlingar.

Huvudtävlingen blir än en gång UTMB. Det ingick egentligen inte i planerna men när mina vänner Jerry och Johan siktade på olika tävlingar under UTMB-veckan slängde jag in en anmälan på ren chans. Helt otippat hade jag tur i lottningen så det blir en 4:e start för mig. Har inte satt upp några konkreta mål ännu men jag kommer inte att träna på som vanligt för att sedan åka ned och prestera som jag brukar. Det blir en del förändringar i förberedelserna som jag hoppas ger resultat som jag kan vara stolt över. Jag får återkomma mer till detta i sommar.

Som förtävling blir det i år Swiss Canyon Trail, ett nytt lopp på 105km i Jurabergen den 9:e juni. Arrangörerna har kört det 75km långa Trail de L’Absinthe (som är en delsträcka av loppet) i många år så jag tror att det blir en fin upplevelse med bra support. Inga högalpina pass men det ser ändå ut att bli helt okej backträning. 🙂

Som vanligt hoppas jag kunna köra någon kortare tävling på hemmaplan också om det passar i planeringen.

/Erik

UTMR – ett äventyr bland jättarna


Foto: Jerry

Det har nu gått rätt många månader sedan jag i höstas deltog i den första upplagan av UTMR (Ultra Tour Monte Rosa) där man sprang hela sträckan runt berget utan etapper. Samma distans (170km) som UTMB men fler höjdmeter och framför allt på betydligt högre höjd. Jag var sjuk i början på augusti och kände aldrig att energin kom tillbaka innan tävlingen, även om jag kunde träna en del veckorna innan så blev det bara lugna och försiktiga pass. Vi kom ned på tisdag kväll och efter en övernattning i Zürich åkte jag tillsammans med Jerry och Johan mot Grächen nära Zermatt. Det var kul att se detta för mig nya område i Schweiz. Efter registrering och mat var det dags att packa och sova. Johan, som var i slutskedet på sin cellgiftsbehandling var där för rekreation och tyvärr fick även Jerry kasta in handduken p g a skador. Mycket tråkigt, sådana här äventyr är det alltid roligare att dela med vänner men förhoppningsvis är alla på banan i sommar för nya utmaningar. Starten gick på torsdag morgon kl 4 och vi skulle direkt upp till över 2600m. Med minimal anpassning till den höga höjden var det tufft och pulsen stack iväg flera gånger vilket tvingade mig till ett par minipauser. Det var rått och dimmigt så när jag passerade över världens längsta hängbro av stålwire så såg jag varken upp eller ned, synd men ändå spännande. Vädret lättade sedan och det var mycket fin löpning bort mot Zermatt och Matterhorns välbekanta profil. Stoppet i Zermatt var kort och det jag mest kommer ihåg var getingen som stack mig i läppen när jag inte ville dela med mig av sötsakerna.
Det var nu dags för tävlingen största utmaning med en passage på 3300m. I efterhand jobbigt men inte så utmanande då detta gjordes i fint väder mitt på dagen. Det var ett imponerande liftsystem där uppe bland de höga topparna och jag mötte till och med ett par stycken som testade lite alpin åkning. Det gick tyngre på kvällen och målet att hinna till Gressoney innan mörkret missade jag.
Här låg många och sov men jag kunde fortsätta efter en kort matpaus. På väg upp till 3000m slog vädret om rejält. Det började med åska inom en kilometers avstånd och sedan började det regna och blåsa kallt. Jag var redan över 2000m och då jag visste att det fanns en varm stuga på toppen beslöt jag mig för att fortsätta framåt och inte vända ner igen. Denna stigning blev det absolut tuffaste på hela tävlingen. Ovanför trädgränsen var man helt exponerad och det gick inte att få skydd någonstans. Iskallt regn blåste in överallt så händer och fötter började bli frusna. Som grädde på moset sjönk temperaturen under noll den sista biten. Jag kom upp samtidigt som några andra och vi stapplade alla in och satte oss skakandes av köld. Funktionärerna här var mycket hjälpsamma och fixade varm dryck m.m. Några hade varit här en stund och det trillade in ett par till medans jag satt där. De som var lite snabbare än oss hade passerat berget utan något oväder och de som var en bit efter stoppades en stund nere i dalen för att slippa det värsta. Jag satt lutad över ett bord och det tog en bra stund innan skakningarna slutade. Passade på att nicka till några minuter när jag ändå inte kunde lämna stugan. Efter över en timme hade jag fått upp värmen och kunde fortsätta ned för berget igen. Det var iskallt att gå ut men regnet hade slutat och jag visste att det skulle bli varmare för varje höjdmeter jag kom ner. Ett steg i taget.
Jag passerade nästa station och det följande passet bestod till stora delar av en stenblocksväg på berget. Rätt segt och enformigt men inte så svårt. Nu var det dags för den sista rejäla väggen, Monte Moro. Försökte äta så mycket jag kunde och bytte tröja innan jag jag mig i väg i rätt soligt väder. En ganska brant stigning och tyvärr blev det kall dimma och sedan regn på toppen så jag kunde tyvärr inte se den mäktiga statyn som finns där. Jag var mycket mer känslig för kylan nu efter nattens nedfrysning så det var tufft att hålla i de kalla stålvajrarna man hade till hjälp för att klättra över. Efter en brant nedstigning bar det av längs en damm, ett återkommande tema de senaste åren då jag passerat flera på Verbier-St Bernard och Grossglockner. Inget favoritparti men till slut var jag framme vid själva fördämningen och kunde börja löpa nedför. Kvällen närmade sig och det var en seg sträcka fram till Saas-Fee som var den sista stora stationen. Det var nästan helt tomt här så jag tog en kort paus innan sista kraftansträngningen. Tyvärr hade batteriet tagit slut på klockan så jag hade inte längre någon kolla på distans och höjd. I kombination med mörkrets infallande blev det ett problem. Sträckan längs berget var väldigt repetetiv och när man inte kunde se längre en pannlampans sken och inte hade någon hjälp av klockan kändes som om jag sprang i en oändlig loop. Trötthet förstärkte denna känsla men små nya detaljer i omgivningen då och då höll ändå hoppet uppe om att jag kom framåt. Stationen ovanför Grächen var oerhört välkommen, nu var det bara några kilometrar nedför kvar. Jerry och Johan var uppe och hejade på in i mål.
Efter lite välbehövlig sömn kunde vi under lördagen välkomna Zoltan i mål på etapploppet och sedan äta lite tävlingsmiddag i det kalla vädret. På vägen hem på söndagen blev jag mer och mer hostig och väl hemma tvingades jag till över två veckors vila innan jag kände mig helt frisk igen.


Sådana här fina får fanns det på slutet. I mörkret reflekterade ögonen ljuset från pannlampan så att de såg stora och vita ut. Det kändes som om jag var med i Fåret Shaun. Foto: Jerry

+ Oj, vilken fin bana! Och då missade jag ändå den sista fina biten på grund av mörkret.
+ Trots att jag inte var i form kändes det som om jag kunde köra på rutin och genomföra loppet. Bra med tanke på vilket tufft och långt lopp det ändå var. 🙂
+ Bra och engagerad support. Det blir alltid mycket bättre när det inte är så många löpare.

– Slut på experiment med klockan. Nu kör jag sämsta GPS-precisionen framöver, bättre dålig hjälp än ingen hjälp alls.
– Med facit i hand skulle jag haft med mig tjockare regnjacka och varmare handskar.
– Att Jerry och Johan inte kunde starta.

/Erik

Snart är det dags!


Photo by UTMR

Imorgon flyger vi till Schweiz för att på torsdag morgon starta turen runt Monte Rosa (UTMR). Det kommer att bli en riktig tuff utmaning med många höjdmeter och dessutom en högsta passage på 3300m. Det blir tråkigt nog bara jag och Jerry som startar då Johan går igenom en tuff cellgiftsbehandling. Som tur är orkar han i alla fall följa med på resan så vi får bra sällskap.

Att följa UTMB-loppen förra veckan var mycket inspirerande, nu hoppas vi bara att vi får lite bättre väder än de hade så att vi ser alla 4000-meters topparna och framför allt Matterhorn.

Loppet går att följa här:

GPS tracking
Race timing

/Erik