Category Archives: Race reports

Scenic Trail – trubbel i paradiset

Den andra helgen i juni var det äntligen dags för tävling igen. Då det inte ens blivit några kortare tävlingar på hemmaplan var det över ett halvår sedan jag stod på startlinjen sist.
Start och mål var i Tesserete, en liten by utanför Lugano i södra Schweiz. Jag reste dit under fredagen men med bara några timmars sömn under natten och en varm lång resdag med huvudvärk var jag rätt sliten redan vid ankomsten.
Starten var vid midnatt så jag försökte bara ta det lugnt och äta lite innan det var dags, även om jag var rejält trött var jag inte sjuk eller skadad vilket är huvudsaken.

Cirka 200 löpare startade i den långa klassen (113km) och vi kom iväg på planerad tid.
Jag började rätt lugnt men försökte ändå att springa i de lätta backarna. Det var varmt redan nu och värre skulle det bli under lördagen med en prognos på 27 grader i skuggan. Jag försökte dricka och ta salttabletter men det är nästan omöjligt att hålla jämn vätskebalans under sådana omständigheter. Förmiddagen kom och det flöt på rätt bra med ca 2h per mil. Vi passerade ett militärt övningsområde och närmade oss halva sträckan. Vi den nästföljande stationen skulle våra drop bags finnas och jag tror att alla fanns utom min. Letade en bra stund utan att hitta den så det var bara att acceptera läget. Jag kunde inte byta några kläder eller fylla på med min energi men som tur var lyckades jag låna lite solkräm av andra löpare, ett måste i den brännande solen. En stund efter detta stopp kom vi in på 54 kilometersbanan som var permanent uppmärkt, lite ovant efter att sprungit längs flaggor den första biten. Vi skulle nu upp på högsta toppen och värmen var extrem, så fort man kom i lä kändes det som om man stod i en torrbastu och andades. Förutom de vanliga stoppen fick jag också fylla på vatten i olika källor. På väg ut från nästa station lyckades jag greppa fel stavar och gick uppför med dessa ett tag innan jag insåg mitt misstag. Bara att vända ner igen men som tur var kom stavarnas ägare med mina stavar efter ett tag, missade bara 8 minuter men lite viktig energi. Det var segt att ta sig över toppen och huvudet började bli rejält sömntrött. De sista tre milen innehöll många mindre stigningar, något som ser lätt ut på höjdprofilen men sällan är det i verkligheten. Nära mål tappade jag markeringen och irrade runt lite innan en annan grupp löpare kom så att vi tillsammans kunde komma på rätt spår igen. Efter lite upp och ner genom småbyar kom jag äntligen i mål sent på natten. Mycket långsammare än tänkt men 50% bröt tävlingen så jag får vara nöjd ändå.

+ Fin bana med gröna berg och palmer i dalarna.
+ Nu har jag tävlat i alla de fyra språkområdena i Schweiz.
+ Träffade på svenska Oskar och Freya som försvarade de svenska färgerna bättre än mig.
+ Scenic Trail växer mycket och trots några missar var det ett bra arrangemang med hjälpsamma funktionärer.
+ Rätt enkelt att ta sig dit och med sovplats i gympasal är detta en tävling som kan genomföras med liten budget.
+ Bra och välfylld goodie bag.
+ Första deltagandet i ett Skyrunner-lopp.

– Fel gps-läge på klockan gav urdålig distansangivelse
– Dåligt med mat för oss som kom i mål sent.
– Missade den fina utsikten över Luganosjön eftersom det redan hade blivit mörkt när jag kom dit.
– Nästa tävling skall jag hitta något alternativ till att svälja hela salttabletter. Det blir svårare och svårare att få ned dem när timmarna går, vid sista kontrollen tog det stopp och jag kräktes upp allt jag precis hade ätit och druckit.

Resultat finns här.

/Erik

Fort Myers Half Marathon

race_3228_photo_48471948

Inför en stor tävling är det bra att träna i miljöer liknande tävlingsterrängen. Med Sätila Trail runt hörnet har jag istället gjort precis tvärt om. Semester i Florida har “tvingat” fram träning i värme på torra och platta slingor.
Vi åkte runt en del under resan men något passande trail-lopp hittade jag inte, istället gjorde jag en spontananmälan till Fort Myers halvmarathon som gick i söndags. Det fanns även marathondistans och kortare alternativ men detta var det jag hann med innan vi skulle resa vidare. Starten gick kl 7 för att undvika den värsta hettan men det var ändå värme i morgonluften. Efter några svängar runt start- och målområdet sprang vi in i ett finare villaområde med palmkantade gator. Jag hittade position några hundra meter bakom täten och fick en lucka bakåt. Ett par vätskestationer passerades där jag fick i mig några munnar med sportdryck. Efter lite mer än halva sträckan passerade vid målet och gav oss upp på första bron över Caloosahatchee River. Jag hade innan bron passerat en kille men det var inte från min klass utan ledaren i marathonklassen. Det fanns fortfarande löpare inom synhåll framåt men avståndet var lite för stort. Benen kändes okej trots att de inte alls är vana vid snabb asfaltslöpning. Efter en rätt tråkig runda på norra sidan floden var det dags för nästa bro tillbaka mot målet. Detta visade sig vara banans värsta stigning men efter den var det bara att spurta i mål. Nu var det mer publik ute och det blev lite bättre stämning.
Det var inget riktigt elitfält med i tävlingen så mina 1.22.35 räckte faktiskt till en bronsplats. Kul med lite internationella framgångar. 🙂

Jag rekommenderar verkligen alla att tävla utomlands om ni har möjlighet.
Ny miljöer, lite annorlunda rutiner runt tävlingarna och dessutom tycker de allra flesta att det är roligt med långväga gäster.

Nu hoppas jag bara att min förkylning går över så att lördagens tävling verkligen blir av. Ensam lunk i en mörk, kall och blöt skog har också sina tjusningar.

/Erik

Grossglockner Ultra Trail 2016

DSC_0578
Höghöjdsträning två dagar innan start.

För några veckor sedan deltog jag på min första tävling i Österrike; Grossglockner Ultra Trail som mäter 110 km och 6500 höjdmeter.
Bara två veckors vila efter Verbier St Bernard var kanske inte helt optimalt men då jag ändå var på semester i närheten ville jag inte missa denna chans.
Starten var i Kaprun vid midnatt så jag anlände vid middagstid för registrering och energiuppladdning. Jag hann dock bli rätt trött och stod och gäspade innan vi ens kommit igång. Vi fick reda på att oväder var på gång och att vi eventuellt kunde stoppas på stationerna. Dåliga minnen från Swiss Iron Trail dök upp i huvudet men så illa blev det inte nu.
Vi kom iväg enligt plan och första berget var rätt enkelt över till nästa dalgång. Rätt trångt på stigen uppför då fältet inte hade hunnit splittrats upp de första kilometrarna.
En kort felspringning tillsammans med några andra när vi kom ner till dalen men sedan kunde vi tugga på upp mot första stationen vid Ferleiten. Sedan svagt uppför igen innan vi kunde börja klättra rejält upp mot första passet. Riktigt fint att komma över här i gryningen med Zell am See i ryggen och Grossglockner i sikte framåt. Ner mot Glocknerhaus och andra stationen där det gällde att ladda inför två pass på över 2800m. Sträckan upp mot Salmhütte var en av banans finaste med härlig stig högt upp på bergssidan. Passen tog på krafterna och stationen vid Stüdlhütte var inte överdrivet generös så vägen ner till den stora stationen vid Kals var lång i den tilltagande värmen.
Det blev en lite längre paus här för att samla kraft inför nästa etapp. Jag visste att det skulle börja med en lång sträcka svagt uppför, då är det värt med några extra pausminutrar för att orka springa på lite. Stigen gick längs en mycket fin fors upp mot nästa pass, en av banans höjdpunkter. Efter stekande sol kom nu ovädret in med regn och vind på hög höjd. Först var det skönt att svalka av kroppen men på väg ned från stationen Rudolfshütte fick jag ta på regnjacka och mössa. Det var brant upp till sista passet och när jag kom av banan lite fick jag klättra på alla fyra för att komma tillbaka på rätt spår igen. Efter en lång löpning längs en stor damm kom jag till sista stoppet. Bara 16 km kvar nu men då det mörknade och var lite regnhalt nedför fick jag ta det lite lugnt i backarna. Väl nere i dalen blev det en lång löpning in mot Kaprun. Det var lite svårt att se markeringarna så jag fick till slut leda en grupp löpare som hade irrat runt lite. Med 2 km kvar ökades tempot och jag och en ung tysk kom tillsammans in mot målet. På något sätt blev det till en spurtduell där vi körde på hårt genom byn.
Lyckades till slut ta en “mycket viktig” placering med fem sekunders marginal.

+ Överraskande fin bana, jag återkommer gärna.
+ Svenska Kristin Berglund vann damklassen. Hon är bosatt i Österrike sedan flera år och har presterat bra här nere.
+ Jag var lite orolig för känningen jag hade i låret efter Verbier men det höll.
+ Tack till min snälla familj som släppte iväg mig på ännu ett äventyr.

– På vissa ställen var det lite för långt mellan markeringarna.
– Några av stoppen var kanske lite väl långa men jag lyckades i alla fall hålla energin bättre än i Verbier.

/Erik

Verbier X-Alpine

Catogne
Catogne sett från stugan

Detta lopp som går runt Vebier och St Bernard har funnits i tankarna i många år och nu blev det äntligen av. Extra kul blev det av att vi var hela nio stycken som åkte ned för att tampas med bergen.

111km och 8400hm låg framför oss när vi startade kl 4 på lördag morgon. Två rejäla stigningar och tre branta nedförslöpningar väntade innan La Fouly där vi skulle komma in på den kortare varianten Traversée. Jag var väldigt glad att stigarna var torra då det var tvärbrant nedför. Tyvärr gled fötterna fram lite i skorna när det var som värst så tårna och trampdynorna blev väldigt ömma redan under de här första milen. Jag kunde ändå hålla okej fart över det mäktiga Catogne-berget och fram tills vi närmade oss Ornyglaciären. Solen stekte på bra med över 30 grader i dalarna så det var svårt att dricka tillräckligt mycket. Segt ned mot dalen och ännu segare längs det svaga motlutet upp mot La Fouly.

Jag försökte stanna och få i mig vätska och salt men de följande timmarna blev ändå tuffa med många småstopp upp mot St Bernard-passet. Konstanta panoramavyer med blå himmel omgav oss och till slut kunde jag sega mig över till Italien. Det var intressant att se St Bernard-passet och det kändes nu som om man vände tillbaka igen. På väg ned mot Bourg St Pierre överraskades jag av Martin som hade lyckats både bryta loppet och sedan ångra sig. Tur att de inte rev nummerlappen direkt. Jag hade återfått energin här så vi kunde köra på mot stationen där vi träffade Andreas och Fredrik som laddade inför den kommande natten. Att solen gått ned var ingen nackdel när vi började gå uppför det näst sista berget. Det gick snabbt att nå höjd men sedan var det många långa kilometrar innan vi var framme vid stugan. Man kunde nu se Verbier på håll men än var det inte klart.

En lång utförslöpning till Lourtier följde. Vi tog det rätt lugnt nedför och fyllde sedan på med energi inför den sista utmaningen. Vi hade hört många skräckhistorier om denna stigningen innan och under loppet. Visst var det brant och ihållande men så farligt var det inte, vi kom snabbt upp men lurades åter igen av att det var en bit kvar till själva stationen. Sen var det nästan bara nedför kvar till målet. Strax innan kl 7 kom vi äntligen in på gatorna och möttes av de morgonpigga Per, Mattias och Adam. Efter en gemensam passering med lätta steg över mållinjen kunde jag och Martin hämta våra välförtjänta finisher-tröjor.

+ Fin men också brutal bana. Jag tror inte jag sett så mycket blod på något annat lopp. 🙂 (Finisher rate var 43%)
+ Mycket bra markerat.
+ Kul att upptäcka Verbier och nya områden av alperna.
+ Trots allt inga allvarliga känningar efter loppet. Fötter och knän känns okej.
+ Per och Jerry klarade Traversée galant.

– Det hade nog varit bättre att köra den tidigare starten kl 1 för att hinna längre innan det blev för varmt.

Visst kan man leta fel man gjort och lära sig av misstagen men samtidigt är det dumt att överanalysera ett sådant här lopp. En sådan tuff bana i extremvärme blir inte lätt hur man än gör.

/Erik

Kullamannen Ultra 2015

Kullamannen
Starten av Dödens zon, en timme efter vår start. Foto: Fredrik Ölmqvist

I fredags bar det av till Mölle för årets upplaga av Kullamannen. Med fem olika sträckor är tävlingen nu ett stort arrangemang med mycket folk och rörelse i start- och målområdet. Vi checkade in på Kullagården och åkte sedan till Grand Hotell för en energirik pastabuffé. Mätta kom vi sedan tillbaka till vårt hotell för lite utrustningscheck och tidigt sänggående. Vi skulle alla springa ultraklassen (vad annars?) så det blev en kort med utsökt frukost vid 6-tiden. Sedan ner och parkera i Mölle och vänta in starten vid 7. Vägledda av en hästburen Kullaman begav vi oss iväg i gryningsljuset. Martin H var rätt hostig men chansade ändå på start. Det höll ett varv innan han fick kliva av. Vi andra hade ytterligare två varv på den drygt 20km långa banan att klara av. Första delen gick på kuperade men ändå rätt lättsprungna stigar österut mot Himmelstorp. Sedan vek det av ner mot klippstranden som följdes västerut mot Nimis/Arx. Denna bit var tung och tog lång tid då det var omöjligt att få någon rytm när man hoppade och balanserade mellan stenarna. Uppgången var sedan brant och teknisk och vi kom upp till första toppen. Nästa anhalt var Håkullsmal nere vid havet. Härifrån var det mycket brant och man fick ta hjälp av rep för att dra sig upp. Tyvärr rasade det en del sten och jord här så på varv 2 och 3 var denna passage borttagen. Målet med denna stigning var Kullabergs högsta topp Håkull på 187m. Det var skönt att passera här på varje varv då man visste att resten av varvet inte innehöll några större svårigheter. Stigen är visserligen kuperad och ibland teknisk men det enda som drar ned tempot rejält på denna sträckan är en brant nedstigning efter fyren.

Upp x 3
Upp från Nimis/Arx för tredje gången. Foto: Fredrik Ölmqvist

Personligen blev det ett okej lopp, första 3 timmarna stördes av magont och jag var långsam första halvan av tredje varvet men kunde ändå avsluta bra. Totalt 7,5h och en 16:e plats. Strax bakom mig hade Per, Fredrik och Andreas en tuff duell och vi var alla fyra inom 7 minuter i mål, rätt häftigt med tanke på den långa sträckan. Extra plus till Andreas som debuterade på ultradistans. Martin C jobbade på starkt och byggde på sin svit av fullföljda lopp.

Resultat finns här. Jag tror det var runt 300 som startade i ultraklassen.

* Det är alltid roligt att komma tillbaka till Kullaberg. Efter tidigare vår- och sommarbesök fick jag nu se kullen i fina höstfärger.
* Jag passerade några löpare de sista kilometrarna och uppmuntrade dem med att det inte var långt kvar till mål. Förstod senare att de hade ett varv kvar… Sorry!
* Banan var bra markerad men vätskestationen vid Himmelstorp kändes lite felplacerad. Kan inte varit många som besökte den.
* Hade det funnits en lagtävling hade vi varit svårslagna! 🙂
* Tack till Kullamännen för en utmanande bana.

/Erik

Skansloppet 2.0

Efter att ha missat premiären kunde jag ikväll vara med på den andra upplagan av detta alternativa lopp. Ingen nummerlapp, ingen officiell tidtagning och en prestigelös atmosfär är förutsättningarna men i kontrast till detta står en stentuff bana. Med dagens två varv blev det totalt fyra stigningar upp till Skansen Kronan.
Jag borde nog ha värmt upp lite innan. Lungorna blev inte så glada över att gå från vila till hård ansträngning så snabbt i den kalla luften. Annars var det okej, en del mjölksyra i trapporna men jag kunde återhämta mig i nedförsbackarna.

Det blev under 3 km totalt men med tanke på ansträngningen får det räknas som ett riktigt bra pass.

Tack Fredrik & Co.
Nästa gång blir det 4 varv!

/Erik

L’Echappée Belle – en okänd hårding

Col de la Vache
Ett av många svåra pass. (Rätt svårt att se löparna på bilden.)

Man skulle eventuellt kunna dra en svårare bana över Belledonne-massivet men det känns inte som en lätt uppgift. Tävlingssträckan går från söder till norr och binder på ett elegant och ofta elakt sätt ihop alla områdets höjdpunkter. Man passerar fantastiska ställen; massor av sjöar, vattenfall, massivets högsta topp med mera, men får också slita enormt för att ta sig där emellan.

Jämfört med de andra tävlingar jag gjort i alperna var det här något helt annat. Mycket mer single-track, fler backar, brantare backar och framför allt partier med oerhört svår terräng. Många av passen bestod av stenblockterräng där den svåra klättringen upp och ned gjorde att man fick räkna kilometertiden i timmar.  För att göra det extra besvärligt lyckades jag inte sova något natten innan loppet, de få timmarna innan klockan ringde vid 2 stördes alla försök av den väldigt närliggande tågtrafiken och det obekväma underlaget. Alltså hade jag vid starten på fredag morgon redan varit vaken nästan ett dygn. Detta överskuggades dock av det stora problemet under tävlingen; extrem hetta. 30-35 grader i dalarna och nästan vindstilla fick startfältet att svettas rejält redan från 8-tiden. De tidsmässigt långa etapperna gjorde att nästan alla stannade och fyllde på vatten så fort vi korsade vattendrag. Att blöta huvudet och kläderna var populärt men gav bara svalka några få minuter.

Vilda berg

För mig drog hettan ned tempot, framför allt på slutet på etapperna då jag blev låg på vätska. Stoppen på supportstationerna tog betydligt längre tid än vanligt, jag var helt enkelt tvungen att sitta stilla i skuggan ett tag och dricka så mycket jag orkade, det var ingen idé att hasta iväg innan jag kände mig lite återställd. Två korta sovförsök första natten misslyckades så jag körde på med pannlampan i den sköna nattsvalkan. Col Morétan, den enligt pappret svåraste passagen, passerade jag i gryningen tillsammans med några fransmän. Brant nedför på sten och snö men jag lyckades klara mig med några skrapsår på armen bara. Lördagen blev minst lika het men nu var det inte lika många svåra partier, däremot tycktes en del av etapperna aldrig ta slut när man sprang på bergssidor som var helt exponerade mot solen. Framme i Val Pelouse på lördagkvällen lyckade jag till slut sova i 45 minuter (efter över 60 timmars vakenhet). Två etapper kvar och en vacker solnedgång gjorde det enkelt att sätta igång.

Solnedgång

Den sista biten var den enda som innehöll lite mer löpbara partier så förutom några sedvanliga downhillspecialister som alltid passerar lyckades jag ta några placeringar och gick i mål vid 04.15 på 100:e plats (totalt 46.15h). Efter dusch och en mycket efterlängtad tandborstning var det inte svårt att somna i tältet.

  • Jag hade under resan sällskap med de erfarna bergslöparna Camilla och Viktor. Även om vi inte sågs under själva loppet var det kul innan och efter när vi bekantade oss med Chambéry och Annecy. Dessutom råkade vi få en fin “scenic route” på små alpvägar. Läs gärna deras berättelser.
  • 47% av de startande på långa banan gick i mål. Förvånansvärt högt med tanke på bana/väder, men nu på tredje året är det nog en del tveksamma löpare som hört talas om svårigheterna och väljer andra lopp.
  • Kroppen känns helt bra efter tävlingen, inga skavanker alls. Tröttheten behöver nog några nätter till för att försvinna.
  • Supporten på loppet var mycket bra, lite mer personlig på sådana här mindre lopp.
  • Vilt och vackert!

/Erik

BUM 100 miles

BUM100

Kl 18.00 i fredags gick startskottet för den nya 100 miles-banan på BUM.
Att jag redan varit vaken över 12 timmar och kom direkt från en vanlig arbetsdag var kanske inte optimalt men så såg det nog ut för flertalet av deltagarna. Väderprognoserna hade varnat för konstant regnande men de första timmarna av loppet var faktiskt riktigt bra.
Efter en inledande slinga på 3km satte det av mot Skatås. Fältet splittrades snabbt och vid första kontrollen kom jag oväntat in först tätt följd av ett par andra löpare. På väg över dalgången vid Hestra kom jag lite fel och när jag väl hittat rätt igen var jag omsprungen av två andra. En av dem, Patrik Bohman, kom jag ikapp och vi kom sedan att följas åt större delen av loppet. Vi skuggade den tredje killen fram till Hindås där vi sedan lämnade först. Vi hade sedan ett bra samarbete genom hela natten mot Skatås och tillbaka igen. Vi kunde växeldra, hjälpas åt med navigeringen och få till snabba stopp vid kontrollerna. Pannlampan åkte av och på. Regnjackan åkte på men aldrig av igen då regnet tilltog.
Efter vändningen mötte vi de andra där flertalet kom rätt samlat. Ljuset kom tillbaka och vi betade av Vildmarksleden utan några större besvär. På väg ut från Hindås för andra gången kändes benen som stockar men det släppte som tur var utan att komma tillbaka. Vi började prata med en som deltog i vandringsklassen och tappade fokus för några sekunder, plötsligt var vi av leden och sprang en extra bit innan vi vände och kom rätt igen. Vi mattades av men kunde ändå hålla disciplinen och gick bara i uppförsbackarna. Vid Aborrsjön fanns det inget bröd och då jag inte hade aptit för godis och chips fick jag i mig alldeles för lite energi här. Det gjorde att Patrik gled ifrån på nästa sträcka och väl framme vid Nordtorp låg jag fem minuter efter. Jag fick höra att det var tolv kilometer kvar men det var nog ett väl optimistiskt besked. Jag följde leden bort till Ekås där jag kom fel ut från gatorna. Alldeles för långt söderut och jag fick krångla med en kraschad mobil och en klocka som inte gjorde som jag ville. Kunde till slut hitta leden och fick starta om tidtagningen.
Nu skulle jag bara över Rya åsar men även där blev det en liten omväg. Jag var rätt säker på att Patrik redan var i mål då han kände till stigarna på slutet som sin egen ficka. Jag tänkte mer på de som kom bakifrån men det visade sig senare att det var rätt bra marginal. När jag äntligen kom ner till Borås kändes allt okej igen. Även om det var en bra bit kvar längs Viskan var det bara att köra på utan att oroa sig för felspringningar. Skönt att gå i mål (20.37h) och bli omhändertagen på bästa sätt. Vätska, dusch och sedan köttbullar och mos i ett sömnigt tillstånd.
Sedan kom min snälla familj för att vara med på prisutdelningen och köra hem mig till min sköna säng.

+ Bra arrangemang. Alla är väldigt hjälpsamma och det är kul att mötas av hejarop ute i skogen mitt i natten. Bra dusch och mat vid badhuset, fast det var nog ännu bättre för de som kom in senare och inte behövde trängas med barnfamiljer i omklädningen. Tack Peter och alla andra!

+ Fina priser för min andra plats.

+ Även om banan var väldigt blöt i år är den fin och omväxlande. Partier med hala rötter och spångar som drar ned farten rejält varvas med mer lättlöpta stigar och grusvägar.

+ Mycket bra samarbete med Patrik. Efteråt hörde jag flera som trodde vi kände varandra sedan tidigare då vi körde så synkat och metodiskt.

+ Patrik fick en fin debut på 100 miles med seger direkt. I 87-kilometersklassen tog Patrik Brants en ohotad seger. Han är verkligen tillbaka efter skadeperioden. Linus Wirén tog segern på 45 km.

– Jag hade satt om GPS-intervallet till 60s på min Ambit för att batteriet skulle räcka hela vägen. Det fungerar kanske på raka sträckor eller när man går men för löpning på sådana här trixiga stigar blir missvisningen snart alltför stor för att man skall ha någon nytta av den.

– Jag hade lagt in rutten på min mobil för att kunna hitta rätt när jag var osäker. På något sätt lyckade telefonen nollställa sig helt på natten så när jag verkligen behövde hjälp möttes jag istället av ett välkomstmeddelande där jag skulle ange namn, önskat språk etc. Lagom kul.

– Lite för många felspringningar, det blev några kilometrar extra.

Totalt sett är jag nöjd, visserligen lite för dålig navigation, teknikstrul och saknad av bra reservenergi när det behövdes, men det absolut viktigaste var att kroppen höll bra hela vägen. Även om farten sänktes efter hand kunde jag springa där jag ville på en ganska tuff bana (nästan 3000 höjdmeter).
Sådana här lopp ger ovärderlig rutin som man inte kan lära av andra.

/Erik

Sandsjöbacka Trail 50 miles

wrongturn
Varför gör man fortfarande så här?

I söndags sprang jag Sandsjöbacka Trail för 5:e året i rad. Jag har alltid kört den längsta distansen så i år blev det den nya 50 miles-sträckan från Tjolöholms slott. Väckarklockan ringde 3.40 efter några timmars sömn. Snabb frukost och fixande av utrustningen innan taxin tog med till Slottsskogsvallen där en buss skulle köra oss till starten. Där var det rätt kallt då en fuktig vind låg på från havet. 10 minuter för sent kom vi iväg och det var skönt att komma igång och få upp värmen. Först en sväng runt udden där slottet ligger. Ett pärlband av pannlampor strök genom skogen. Vi vände sedan österut och kunde efter en lerig skogsväg springa på landsvägar mot Fjärås. Här kom vi in på Hallandsleden som vi följde hela vägen upp till Lindome. Sällskapet växlade lite under sträckan men till slut blev det att jag sprang tillsammans med Fredrik Ohlsson. Tyvärr var det ett par ställen där andra löpare missade markeringen och fick små genvägar. Säkert omedvetet men det gjorde att vi ibland tappade placeringar trots att vi inte blev omsprungna. Vi gjorde själva en miss men det resulterade istället i 5 minuters tapp och lite extra distans.
I stora drag var Hallandsleden fin med några få blöta partier då och då. Efter kontrollen i Lindome, där Per och Martin supportade bra, blev det desto lerigare. Det var nu mindre stigar och dessutom hade flera av de andra tävlingarna passerat här. Farten sjönk och man fick anstränga sig mer för att hitta fotfästet. Vi tuggade ändå på okej men när vi passerat 6 mil fick Fredrik magkramp och släppte lite. Jag slet för att ta mig upp till Oxsjön där jag visste att ett lättare parti kom. Sista stationen vid Sisjön passerades och det var dags att räkna ned. Min skrala träningsmängd under hösten tog nu ut sin rätt så jag orkade inte svara när två löpare sprang om mig sista milen utan joggade metodiskt på för att komma in på en 10:e plats av de 60 som tog sig i mål. Det är jag nöjd med, 50 miles i Januari är rätt tidigt men nu är 2015 i alla fall i gång på riktigt!

  • En tuff och rolig bana trots leran. Alltid kul att springa på lite nya stigar.
  • Det kom lite regn och hagel under dagen men det låg i alla fall över nollan så att inte vätskan frös till is.
  • Att nu ha fem olika tävlingar under tre dagar ger alla en chans att hitta en passande distans men för oss som kom i mål på söndag eftermiddag var det inte samma känsla som det varit tidigare år. Det kändes lite som om festen redan var över när vi kom in på ett tomt Slottskogsvallen.
  • Fredrik sprang betydligt längre än vad han gjort tidigare. Starkt.
  • Zoltan körde alla tre dagarna, en bragdinsats.
  • Mattias sprang in på en fin andraplats. Han visade oss sydlänningar att kortbyxor räcker väl i vårt milda klimat.
  • Tack till Anne Mari, Robert och gänget för allt slit!

Resultat från alla loppen finns här.

/Erik

Lerig höstlöpning

Efter mitt avbrutna UTMB vilade jag smalbenet nästan två veckor och trappade sedan upp försiktigt. Hade precis kommit upp i första långpassen när det var dags för en höstvariant av Sandsjöbacka Trail Marathon. Start i morse kl 06.30 vid Götaplatsen. Ett femtiotal var anmälda men jag vet inte riktigt hur många som dök upp. Med påslagna pannlampor begav vi oss iväg mot Näckrosdammen och vidare genom stan bort mot Änggårdsbergen. En lite annorlunda sträckning jämfört med vinterloppen väntade. Fältet drogs ut och jag befann mig snart i en liten tätgrupp. På stigen upp till Sisjön var vi bara tre och snart bara två, jag och Jens Samuelsson. Kilometrarna tickade på och vi kunde växeldra söderut. Det utlovade regnet kom aldrig men det var rejält blött på stigarna. Vid Sandsjöbacka blev min vattenpåfyllning alltför långsam så jag tappade någon minut på Jens men med lite extra fart över drumlinen kom jag ikapp. Snart var det slut på stiglöpningen och det tuffa obanade partiet började. Här varvades klättring uppför små bergsknallar med kärrlöpning och farten sänktes rejält då det oftast inte gick att springa alls. Till slut nådde vi utkanten av Kungsbacka och kunde springa på lite den sista biten. Efter 4.41h gick vi tillsammans i mål och tog emot jublet från den månghövdade publiken (säkert 4-5 stycken :). Riktigt skönt att vara igång igen.

+ Varierad bana. Allt från asfalt till myrlöpning.
+ Enkla lågprofillopp har sin charm.
+ Trevligt med sällskap hela vägen.

– Vi sprang fel tre gånger. Onödigt.

/Erik