UTMB 2018

I år var det dags för ett nytt försök på UTMB efter några års uppehåll där jag kört andra tävlingar runt om i alperna. I början på sommaren kändes formen bra, det var lätt uppför och vanliga löpturer var knappt ansträngande. En förkylning i mitten på sommaren tog effektivt bort piggheten i kroppen och energin hann tyvärr aldrig komma tillbaka innan tävlingen. Dessutom har jag dragits med en ljumskkänning som hindrat mig från att köra den styrketräning som jag hade tänkt under sommaren. Tråkigt och frustrerande men ändå inget som hindrade en start. Jag kom ned till Chamonix på onsdagen och förutom byte av huvudsponsor för tävlingen var det mesta sig likt sedan sist jag var här. Johan var redan på plats och Jerry hade på morgonen startat TDS. På torsdagen var det dags för registrering men jag fick först vänta in min väska med all utrustning som hade fastnat i Frankfurt på vägen ned. Det hade varit rätt dyrt/svårt att fixa allt nytt på plats så det var skönt att få väskan och kunna hämta ut nummerlappen. På eftermiddagen följde vi Jerry de sista kilometrarna in i mål. Med tanke på de olika skador han haft under året hade han inte den mest solida träningen bakom sig men han disponerade loppet perfekt och klarade det utan att pressa sönder kroppen på något sätt. Äntligen fick han en finisher-väst på sitt tredje försök här.

Fredagen innan start är rätt seg där man bara går och väntar. Fördrev tiden med lite sista-minuten köp av energi-gels och försökte även vila lite utan någon större framgång. Tävlingsledningen skickade ut sms om att det skulle bli väldigt kallt och att extrautrustningen för kallt väder var jätteviktig. Fick till slut tag på en funktionär som bekräftade att det inte var obligatoriskt att ha med sig denna. Bra för mig som inte ens behövde ta på mig den långärmade tröjan under tävlingen. Rätt lång tid innan 18.00 då starten går samlas det löpare vid startplatsen. Det regnade så jag försökte vänta på rummet så länge som möjligt men till slut såg jag från fönstret att det blev lite väl packat med folk. Jag gick ned och trängde mig in i massan men det var mycket svårt att avancera något, stod i sista tredjedelen av fältet och fick ta det väldigt lugnt när starten gick. Blev påhejad av Jerry efter 5 minuter och sedan skulle det dröja till målgången innan jag såg någon bekant igen. De första milen gick okej, regnjackan åkte av och på ett par gånger men någon riktig kyla var det inte tal om. Jag var rädd för att sträcka mig i ljumsken så planen var helt enkelt att inte ramla under loppet. 🙂 För att klara detta tog jag det väldigt försiktigt nedför när det var lösa stenar eller lera, speciellt i mörkret. Således tappade jag en del placeringar ned till Chapieux och Lac Combal. Nära Courmayeur kom gryningen så jag kunde öka farten lite. Pauserna hade hittills varit korta och effektiva och jag körde på rätt snabbt här också. Sedan utan besvär upp till Bertone där jag hade tänkt mig att solen skulle börja värma lite men tyvärr var det fortsatt mulet och rätt kyligt, jag fick faktiskt inte en enda sekund med sol under hela loppet. Jag kunde nu springa på hela vägen bort till Arnouva innan det var dags för den kalla passagen över Grand Col de Ferret.

Väl över i Schweiz är det en lång nedförsbacke ned till La Fouly, självklart några mindre stigningar längs vägen men ändå ett av de lättaste partierna. Resten av vägen ned i dalen gick bra men det var lite segt upp till Champex-Lac där jag tog draghjälp av några andra löpare. Regnet var kallt nu så jag förstår de som fastnade här en stund. Mitt nästa mål var att hinna till Trient innan mörkret kom men det gick inte då det var rätt långa partier över berget. Trient är en fin by med sin rosa kyrka men nu var det kallt och blåsigt här. Vägen upp på nästa berg var lite annorlunda än sist jag var här men det gick okej även om farten var låg. Fick åter igen ta det försiktigt nedför när vi kom in i Frankrike igen och närmade oss Vallorcine. Det var nu efter midnatt och jag hade varit ute i över 30 timmar. “Bara” två mil kvar men nu kom min största svacka på tävlingen. I vanliga fall brukar jag se små tecken på sömnbrist och kan vila en stund men på väg ut från stationen började tankarna att vandra iväg snabbt. Det var så snurriga saker så att det inte går att komma ihåg nu men återkommande var att jag på något sätt hade missat något och inte var 100% säker att jag var på rätt väg. Ni som har orienterat vet känslan när man tappar bort sig och ser tiden rusa iväg på klockan. Den näst sista etappen var omgjord efter en dödsolycka dagarna innan loppet och jag hade efter en titt på kartan lurat mig själv att den nya sträckan skulle vara mycket lättare. Detta stämde nog inte och jag hörde flera som förbannade sig över alla rötter och stenar som drog ned tempot. Trots min zombie-hjärna höll jag mig på något sätt på banan och tog mig till Flégère och ned mot Chamonix. Den sista biten går genom stan men det var nog först när jag passerade mållinjen som jag förstod att jag hade klarat det. 5.20 på morgonen är nog en av de sämsta tiderna att gå i mål på om man vill ha publik men efter någon minut kom Jerry ned och mötte mig. Skönt att kunna prata med någon även om jag just då fortfarande var lite grinig över mitt dåliga fokus över det sista berget. I efterhand såg jag att jag visserligen tappade en del tid men inte alls så mycket som det kändes som.
Ett par timmars sömn var välkommet och sedan blev det frukost när Johan kom i mål. Att han lyckades så bra är en riktig bedrift. Efter förra årets tuffa cellgiftsbehandling skulle ett vanligt marathon vara en prestation men han körde igenom UTMB som om ingenting hade hänt. Känns som ett lite hårdare “Fuck cancer” än ett plastarmband.

Nu några veckor senare är jag både nöjd och missnöjd. Med lite dålig form och en störande skada var det fullt godkänt men samtidigt finns det många timmar att kapa om man är hel och toppad. Nu får det dock bli ett par år med andra lopp, det finns så många fina berg att upptäcka och jag har bara sett en bråkdel.

Totalt blev det plats 347/2561 med 35.21h på 171km.

Tack till Jerry och Johan för sällskapet och till min familj som stöttade på hemmaplan.

/Erik

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.