UTMR – ett äventyr bland jättarna


Foto: Jerry

Det har nu gått rätt många månader sedan jag i höstas deltog i den första upplagan av UTMR (Ultra Tour Monte Rosa) där man sprang hela sträckan runt berget utan etapper. Samma distans (170km) som UTMB men fler höjdmeter och framför allt på betydligt högre höjd. Jag var sjuk i början på augusti och kände aldrig att energin kom tillbaka innan tävlingen, även om jag kunde träna en del veckorna innan så blev det bara lugna och försiktiga pass. Vi kom ned på tisdag kväll och efter en övernattning i Zürich åkte jag tillsammans med Jerry och Johan mot Grächen nära Zermatt. Det var kul att se detta för mig nya område i Schweiz. Efter registrering och mat var det dags att packa och sova. Johan, som var i slutskedet på sin cellgiftsbehandling var där för rekreation och tyvärr fick även Jerry kasta in handduken p g a skador. Mycket tråkigt, sådana här äventyr är det alltid roligare att dela med vänner men förhoppningsvis är alla på banan i sommar för nya utmaningar. Starten gick på torsdag morgon kl 4 och vi skulle direkt upp till över 2600m. Med minimal anpassning till den höga höjden var det tufft och pulsen stack iväg flera gånger vilket tvingade mig till ett par minipauser. Det var rått och dimmigt så när jag passerade över världens längsta hängbro av stålwire så såg jag varken upp eller ned, synd men ändå spännande. Vädret lättade sedan och det var mycket fin löpning bort mot Zermatt och Matterhorns välbekanta profil. Stoppet i Zermatt var kort och det jag mest kommer ihåg var getingen som stack mig i läppen när jag inte ville dela med mig av sötsakerna.
Det var nu dags för tävlingen största utmaning med en passage på 3300m. I efterhand jobbigt men inte så utmanande då detta gjordes i fint väder mitt på dagen. Det var ett imponerande liftsystem där uppe bland de höga topparna och jag mötte till och med ett par stycken som testade lite alpin åkning. Det gick tyngre på kvällen och målet att hinna till Gressoney innan mörkret missade jag.
Här låg många och sov men jag kunde fortsätta efter en kort matpaus. På väg upp till 3000m slog vädret om rejält. Det började med åska inom en kilometers avstånd och sedan började det regna och blåsa kallt. Jag var redan över 2000m och då jag visste att det fanns en varm stuga på toppen beslöt jag mig för att fortsätta framåt och inte vända ner igen. Denna stigning blev det absolut tuffaste på hela tävlingen. Ovanför trädgränsen var man helt exponerad och det gick inte att få skydd någonstans. Iskallt regn blåste in överallt så händer och fötter började bli frusna. Som grädde på moset sjönk temperaturen under noll den sista biten. Jag kom upp samtidigt som några andra och vi stapplade alla in och satte oss skakandes av köld. Funktionärerna här var mycket hjälpsamma och fixade varm dryck m.m. Några hade varit här en stund och det trillade in ett par till medans jag satt där. De som var lite snabbare än oss hade passerat berget utan något oväder och de som var en bit efter stoppades en stund nere i dalen för att slippa det värsta. Jag satt lutad över ett bord och det tog en bra stund innan skakningarna slutade. Passade på att nicka till några minuter när jag ändå inte kunde lämna stugan. Efter över en timme hade jag fått upp värmen och kunde fortsätta ned för berget igen. Det var iskallt att gå ut men regnet hade slutat och jag visste att det skulle bli varmare för varje höjdmeter jag kom ner. Ett steg i taget.
Jag passerade nästa station och det följande passet bestod till stora delar av en stenblocksväg på berget. Rätt segt och enformigt men inte så svårt. Nu var det dags för den sista rejäla väggen, Monte Moro. Försökte äta så mycket jag kunde och bytte tröja innan jag jag mig i väg i rätt soligt väder. En ganska brant stigning och tyvärr blev det kall dimma och sedan regn på toppen så jag kunde tyvärr inte se den mäktiga statyn som finns där. Jag var mycket mer känslig för kylan nu efter nattens nedfrysning så det var tufft att hålla i de kalla stålvajrarna man hade till hjälp för att klättra över. Efter en brant nedstigning bar det av längs en damm, ett återkommande tema de senaste åren då jag passerat flera på Verbier-St Bernard och Grossglockner. Inget favoritparti men till slut var jag framme vid själva fördämningen och kunde börja löpa nedför. Kvällen närmade sig och det var en seg sträcka fram till Saas-Fee som var den sista stora stationen. Det var nästan helt tomt här så jag tog en kort paus innan sista kraftansträngningen. Tyvärr hade batteriet tagit slut på klockan så jag hade inte längre någon kolla på distans och höjd. I kombination med mörkrets infallande blev det ett problem. Sträckan längs berget var väldigt repetetiv och när man inte kunde se längre en pannlampans sken och inte hade någon hjälp av klockan kändes som om jag sprang i en oändlig loop. Trötthet förstärkte denna känsla men små nya detaljer i omgivningen då och då höll ändå hoppet uppe om att jag kom framåt. Stationen ovanför Grächen var oerhört välkommen, nu var det bara några kilometrar nedför kvar. Jerry och Johan var uppe och hejade på in i mål.
Efter lite välbehövlig sömn kunde vi under lördagen välkomna Zoltan i mål på etapploppet och sedan äta lite tävlingsmiddag i det kalla vädret. På vägen hem på söndagen blev jag mer och mer hostig och väl hemma tvingades jag till över två veckors vila innan jag kände mig helt frisk igen.


Sådana här fina får fanns det på slutet. I mörkret reflekterade ögonen ljuset från pannlampan så att de såg stora och vita ut. Det kändes som om jag var med i Fåret Shaun. Foto: Jerry

+ Oj, vilken fin bana! Och då missade jag ändå den sista fina biten på grund av mörkret.
+ Trots att jag inte var i form kändes det som om jag kunde köra på rutin och genomföra loppet. Bra med tanke på vilket tufft och långt lopp det ändå var. 🙂
+ Bra och engagerad support. Det blir alltid mycket bättre när det inte är så många löpare.

– Slut på experiment med klockan. Nu kör jag sämsta GPS-precisionen framöver, bättre dålig hjälp än ingen hjälp alls.
– Med facit i hand skulle jag haft med mig tjockare regnjacka och varmare handskar.
– Att Jerry och Johan inte kunde starta.

/Erik

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.