Trailrunner West visade åter prov på fingertoppskänsla när vi valde den längsta klassen i dagens ultralånga klubbmästerskap i orientering som Alehof arrangerade. Vi bussades i dimman ut till en hemlig startplats där vi fick vänta en stund innan kartorna delades ut. Efter tio minuters springande passerade vi en snöslaskig myr, det kalla vattnet fick fötterna att domna bort men det gick att springa tillbaka känseln igen. Kontrollerna i sig var inte svåra men vägvalen var stundtals rätt knepiga, ibland kändes det som om de flesta stigarna gick vinkelrätt mot den tänkta färdriktningen. Höstens extremt dåliga träningsmängd började ta ut sin rätt efter ungefär halva banan, inte ens de goda bullarna vid vätskekontrollerna kunde ge nog energi. Det var länge sedan jag kände mig så svag i backarna, men orienteringsmässigt gick det okej även om vi behöver få bättre flyt på det. Frågan är om det räcker med att öka rutinen som vi nu gör eller om man skall börja köra speciella orienteringsövningar för att få till en bra kartläsning i hög fart. På slutet blev det en del asfalt och det var bra stumma steg. Vi gick i mål på 3.27 men slog ända tre personer! (En långsammare, en som stämplade fel och en som gav upp.) Det är inte vem som helst som ställer upp i sådana här tävlingar så vi låter oss inte knäckas av detta utan ser det som ett rejält pass med mycket orienteringsträning. En sak som vi absolut måste sluta med är att jämföra med vanliga kilometertider under löpning, finns absolut ingen mening med det då 10 minuter per kilometer kan vara riktigt bra i svår terräng. Efter målgång blev det dusch innan Alehof bjöd på soppa och macka.
/Erik