Besviken men med mersmak

Inlägg av den här typen är väl inte riktigt lika roliga som efter ett lyckat lopp. Men som tur är så är besvikelsen omgiven av många härliga ljusglimtar.
Sommarens stora mål var Ut4M i Grenoble, 100 miles och 10000+m. Träningen veckorna före loppet gick kanon med många bra pass och ett skönt lugn i kroppen. Det känns som ganska sällsynt att få stå på startlinjen med fin träning i ryggen, skade- och sjukdomsfri och med prylar som är väl insprungna.
Enligt väderprognosen skulle det bli en varm dag, det skulle senare visa sig att det var det minsta man kan säga. Starten gick 05.00 och jag la mig i ett bekvämt och lugnt tempo den första platta biten ut ur stan. När väl den första stigningen började kämpade jag mentalt för att hålla ett lugnare tempo än vad benen egentligen ville, kändes som en förutsättning för att orka hela vägen. Efter ungefär 1h 30min fick jag min första belöning vad gäller utsikt, ett lysande Grenoble i svagt gryningsljus från ca 1000 möh.
Väl uppe på första toppen efter 16 km kunde varken utsikt eller känsla i kroppen förbättras.
IMG_2522
Hyfsad vy som som betalning efter en lång stigning
Fortsättningen utför blev till en början rent höjdprofilsmässigt för att sedan övergå i en kroppslig utförsbacke. Efter ca 40 km och en vätskestation i 32-gradig värme kände jag att det jag fått i mig i form av vätska inte alls ville stanna i magen längre. Fick känslan att det var lika bra att bli av med det för att kunna börja på ny kula vad gällde vätska och energiintag. Trenden vände tyvärr inte och vid nästa station 2 h och 30 min senare utan många droppar vätska i kroppen träffade jag mitt fantastiska supportteam i form av Emilia, Tage, Axel och hela familjen Rosén-Almgren. Hade de inte stått där och peppat mig så hade nog loppet varit över där och då trots en längre paus.
Här fick jag en liten strimma hopp då jag slapp återse det jag stoppat i mig. Jag fick dessutom sällskap av Per som joggade med en bit vilket kändes toppen. Glädjen blev dock kortvarig då jag efter en kvart återigen hade en mage som inte ville som jag. Vid stationen 62 km och 11 timmars löpning var det enda jag kunde göra att kliva av. Kändes otroligt tråkigt och besvikelsen var total då benen kändes pigga och slutet inte alls blev som jag tänkt mig. Nu i efterhand har jag tänkt mycket på varför det blev som det blev. Sammantaget tror jag att det berodde på varmt väder, eventuellt något för litet vätskeintag i början av loppet samt en smula otur.
Den dagen var givetvis totalförstörd och jag var nog inget vidare resesällskap. Hursomhelst så fick jag lite upprättelse och en helt klart bättre känsla av att följa Pers grymma lopp och heja fram honom dagen därpå. Den historien kommer ni garanterat kunna läsa om här inom kort.
Resan var en kombinerad löpar- och “vanlig” semester. I efterhand enligt mig en grym kombination då dagarna efter våra lopp bestod av roliga dagsutflykter, massor av god mat och gott vin i svårslaget resesällskap.
En av dagarna tog vi en sittlift upp till ca 1700 möh för att sedan knalla den sista biten upp till drygt 2100 möh. Emilia med Axel på ryggen och jag med Tage på axlarna. Orättvist att inte ha åtminstone en minivariant av ett sådant berg att träna i här hemma.
IMG_2574
Emilia, Tage och Axel ovanför molnen
Väl tillbaka i Mölndal känns det nu som att tränings- och tävlingssuget redan är tillbaka och att det enda rätta är att ta revansch så snart tillfälle bjuds.
//Martin

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.