Efter att förra året sprungit de lopp som krävdes för att kvalificera sig för UTMB, och lyckats ta mig förbi lottningen, så var det i år dags för att springa de dryga 16 milen med 9600hm. Vinterträningen hade varit bra och den första tävlingen för året blev “Munkastigen” i Laxå. Ett kul lopp på 44km som jag sprungit förr och som skulle bli ett bra test av formen. Det gick över förväntan, jag kände mig stark loppet igenom och slutade på en 6:e plats. Nästa tävling blev Salomon trail tour i Mölle “Kullamannen”, 12km på en mycket krävande bana. Jag är inte så snabb på kortare distanser men det kändes ok loppet igenom och jag slutade på 24:e plats.

Efter Kullamannen var det inte planerat några fler lopp innan UTMB, nu skulle det bara bli hård träning i backarna blandat med lite goa långpass. På Kristiflygares dag sprang jag mitt sista riktiga löppass, 46km från Fjärås till Gunnebo. Efter det passet fick jag problem med ett löparknä som jag med hjälp av sjukgymnast fick bukt med på ca 3 veckor, men precis när jag blivit bra i knäet slog ödet till med diskbråck i nacken. Det är inget jag önskar min värsta fiende, smärtan var fruktansvärd och vid ett par tillfällen så var jag nästan på väg in till stan för att försöka hitta något att stoppa i mig. Till slut fick läkaren ordning på medicineringen och smärtan. Men att springa fanns inte på kartan, sommaren gick och jag försökte köra lite crosstrainer men det var svårt pga smärta. I slutet av juli så kändes det så pass bra att jag körde lite backträning med Erik, jag gick uppför och nerför men det kändes ändå bra att vara ute i terrängen, och en naiv tanke på att starta i UTMB vaknade. Nacken blev bättre och bättre ända tills jag besökte sjukgymnasten som varit på semester, hon drog lite i nacken och på en dag så var jag tillbaks på ruta ett med full morfindos och fruktansvärd smärta, två veckor kvar till UTMB.

Efter två veckor med obefintlig sömn och svår smärta var jag på plats i Chamonix, smärtan dagtid hade börjat bli bättre och eftersom jag inte planerat att sova under loppet så tänkte jag att det kan gå med tjockt pannben och lite långsammare tempo :-).  Kl:23.30 stod jag vid starten i regnet och njöt av stämningen men med en liten gnagande oro för nacken. Den pampiga musiken ekade mellan husen och adrenalinnivån höjdes och så gick starten, en otroligt mäktig upplevelse som varade i ca 500m sen började nacken värka påtagligt.

Jag tänker fan inte bryta i Chamonix var det enda jag tänkte, jag får hänga med till Saint-Gervais och se om det släpper. Det blev en tuff resa över första kullen på 800hm i iskallt regn med stygg smärta i nacken. När jag och Erik kom in till Saint-Gervais fanns det bara ett alternativ och det var att bryta, även en så korkad och envis individ som jag insåg att här slutar det för idag. Det var förövrigt ganska många som bröt redan här pga nedkylning.

Jag spenderade resten av helgen med att följa de andra svenskarna, och att försöka träffa Erik under loppet. Först missade jag honom med 15 min i Italien (Courmayeur) men sedan prickade jag honom i Schweiz (Champex-Lac), där såg han ok ut men historien visar ju att han nog skulle ha sovit lite där:-)

Jag är naturligtvis otroligt besviken men samtidigt mycket taggad att få revanchera mig nästa år. Om jag bara klarar lottningen så kommer jag stå vid starten och njuta av allt!

/Jerry