Draken har vaknat – rapport från Ladonia

lmt13
Vacker trofé

Det mytomspunna Ladonia Mountain Trophy gick egentligen i graven år 2010 men efter 2 års uppehåll och ett fortsatt stort intresse beslöt sig Kullamännen för att köra en minnestävling i år. Det begränsade antalet platser tog slut fort, jag tror att många av de som sprungit Kullamannen var nyfikna men även ett gäng veteraner som jag kände igen från tidigare lopp var på plats vid genomgången på Rusthållaregården i Arild. Vi delades in i fyra startgrupper för att sprida ut ankomsten till båtarna lite. Jag hamnade i sista gruppen och startade inte förrän 9.30.
Lätt början på vägar innan vi kom in skogarna vid Himmelstorp. Det gick tydligen lite väl snabbt för jag missade grovt och hamnade ända borta vid Håkullsmosse innan jag förstod hur fel jag var. Snabbt runt berget från fel håll till första kontrollen och sedan upp på Håkull. Orientering handlar om bra teknik/rutin men också mycket om självförtroende. Efter ett par års uppehåll från karta och kompass var det inte så roligt att missa direkt, dagen kändes förstörd men jag beslöt mig för att köra på säkerhet utan några vågade genvägar. Jag kunde hålla bra fart bort mot Mölle hamn och de väntande RIB-båtarna. Klockan pausades där då vi fick vänta olika länge på avfärden. Ryggsäcken och skorna lades i en sopsäck och jag satte mig på relingen på en av båtarna. Även om de kör långt från maxfart får man verkligen hålla i sig, det är drag i de båtarna! Efter stämpling på båten fick man hoppa i och simma ca 100 meter in till Ransvik. Här fyllde jag på en halvliter vatten och det var verkligen tur med tanke på resten av banan. Nu började bergsbanan och vi jobbade oss runt halvön med besök på stränder och toppar om vartannat. En traditionsenlig forcering av björnbärssnår blev det såklart också så benen är nu helt sönderrivna. På en av kontrollerna på norrsidan var det ett 7-meters hopp ner i havet som gällde. Rätt skönt i det läget då solen stekte bra. Mitt på bergsbanan blev det kartbyte då vi skulle ut på en orientering om 10 kontroller. Jag sprang nog längre än de flesta här då jag hela tiden valde stigar, dels ville jag minimera orienteringfelen och dels kände jag att jag kunde springa på bra där det var lättlöpt. När jag äntligen var klar med den kartan var det dags att avsluta bergsbanan.
9 kontroller kvar och jag fick ransonera på den lilla vätska som jag hade kvar. Vid Björkeröd fanns det möjlighet att fylla på vatten men då ingen kontroll fanns där skulle jag förlora tid på detta. Jag chansade och körde på. Stigen upp från Nimis/Arx var full av turister som kämpade och svor över den tunga backen. När jag trippade förbi hörde jag en som skämtsamt frågade efter ett baseballträ. 🙂 Efter sista toppen, Sadeln, tog jag en säker väg ned till Fiskaren, ett litet skjul som utgjorde sista kontrollen nere vid havet. Nu var det bara upp på krönet och in i mål. Jag var torr på vatten sedan länge men kunde springa på bra den sista biten på vägen in till mål. Hörde att det gick bra men visste inte riktigt vilken placering det blev. Efter dusch och hamburgare såg jag och familjen resultatlistan för första gången. Min upphämtning räckte till seger! Oväntat men mycket roligt då detta lopp är speciellt för mig.

Det är ganska roligt att jämföra med de första åren vi sprang här. För er som inte känner till Kullaberg är det en obarmhärtig terräng. Branta stup, ogenomträngliga snår och många höjdkurvor, något som banläggarna inte är sena att utnyttja. Som nybörjare tog backarna hårt och vi var helt förstörda när vi gick i mål. När vi dessutom missade ibland på orienteringen sprang tiden iväg och det blev svårt att hålla farten i den stekande solen. Nu är det något helt annat, det blev strax över 2400 höjdmeter i lördags men kroppen är mer van och tar inte lika mycket stryk längre.

* 1,5 liter vätska totalt på nästan 6h i den värmen var på gränsen men det gick hem den här gången.
* Var trött på sockersaker efter Hornindal rundt så jag kompletterade men banan och russin den här gången. Mycket bra.
* Det är roligt att springa på Kullaberg, unik natur som man inte stöter på någon annanstans i Sverige.
* Tack till arrangörerna som alltid ser till att deltagarna får valuta för pengarna. Mycket svett och mjölksyra men också många glada miner.
* Extra tack till Per och Ulf för hjälp med skjuts på morgonen.
* Tack för fina priser. Tyvärr tvingades jag tacka nej till det finaste, ett deltagande på Kiruna Extreme i augusti. Med Swiss Iron Trail och stundande köksrenovering blir det helt omöjligt att klämma in något mer den månaden. Kommer garanterat att bli en toppentävling.

Några bilder från loppet finns här.

/Erik

1 thought on “Draken har vaknat – rapport från Ladonia

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.