Swiss Irontrail 2013

Den 9:e augusti var det äntligen dags för årets stora tävling.
Jag varnar redan nu, lång tävling ger lång rapport. 🙂
Vi anlände till Pontresina på onsdag eftermiddag men att ladda upp i lugn och ro blev det dåligt med. Jerrys väska kom bort under flygbytet i Frankfurt så han började desperat planera för vilken utrustning han kunde låna och vilken han var tvungen att köpa om väskan inte skulle hinna fram. Regn under hela torsdagen höll oss kvar i byn men under dagen kom det glädjande beskedet att väskan var på väg och skulle dyka upp under kvällen. (Nu får vi nog aldrig se Jerry springa ett ultralopp med en gammal Haglöfs Tight-ryggsäck…)
Vi hämtade nummerlappar, kartor och drop bags och började packa det sista. Jag skulle starta T201 på fredag morgon i Pontresina och Jerry skulle starta T141 kl 20.00 från Samedan så medans han tog “sovmorgon” gick jag upp vid 06.00 för frukost. Lätt regn i luften men okej tävlingsväder. Jag tänker dela in tävlingar i dess olika pass.

Diavolezza 3004m
Det första passet var också det högsta på hela tävlingen. Den första milen var dock lättsprungen så att fältet skulle kunna sprida ut sig lite. Med några kortare undantag följde man järnvägsspåret upp till tills man såg kabinstationen, då var det dags att vika av brant uppför. Stigar blandat med steniga pistvägar för avsluta med lite snöpulsning den sista biten. Det regnade en del och vart inte alltför behagligt på toppen men ändå skönt att ha klarat av första hindret. Nedför var det stenigt värre så det var först på sista biten av backen som man kunde börja springa. Mina gamla skor var tyvärr så slitna så att de släppte in stenar och grus, något som skavde på tårna trots att jag tömde ofta.

Crasta Languard 2927m
Vädret började bli bättre när jag påbörjade klättringen upp till Crasta Languard. Det var mycket brant men väl värt mödan då ett fantastiskt bergslandskap mötte mig när jag kom upp. Här såg man inga gröna dalar utan sprang i en mäktig stenöken. Några snöfält men annars fina smala stenstigar. Det roliga tog dock slut och jag fick bege mig nedåt igen mot Pontresina. Här fanns första större stationen och jag pratade lite med Jerry som väntade på mig innan han begav sig till Samedan.

Energi
Energibuffé

Fuorcla Surlej 2755m
Detta pass gjorde jag förra året så det mesta kände jag igen. Dock kunde man inte vika ned direkt efter passet utan skulle ta sig bort till en kabinstation. Ett uppehåll i regnet gjorde att jag kunde se ner mot sjöarna vid St Moritz, otroligt vackert och en fin energikick. Biten förbi St Moritz och uppför sluttningana bakom staden var kanske inte den roligaste i regnet men till slut vände det ned mot Samedan. Jag hann dit 10 minuter innan Jerrys start men då jag stannade och försökte äta lite kom jag iväg ca en kvart efter honom.

Fuorcla Crap Alv 2466m
Nu var det dags att ta sig an “väggen” igen, den sista stigningen vi gjorde i fjol innan loppet bröts. Jag orkade springa hela vägen upp till berget i svagt motlut, en skön känsla. Själva väggen är inget man springer, bara att kämpa steg för steg medans man avundsvärt ser pannlampsken långt där upp från de som ligger före. Väl över krönet kom en obehaglig överraskning, vi trodde att man skulle springa längs järnvägen ner till Bergün men det visade sig vara riktigt tuffa och jobbiga stigar hela vägen. Någonstans här blev jag illamående och det jag fick i mig i Samedan kom upp igen. Tom på vätska och energi men när jag väl kom till nästa vätskestopp lyckades jag dricka lite utan att må illa. Jag kunde fortsätta och passerade Bergün och vidare ned mot Filisur, det sista stoppet innan tävlingens värsta stigning, 1700m på en gång.

Pass digls Orgels 2699m
Det var fortfarande kolsvart ute när jag började plocka höjdmetrar, den först biten uppför berget visade sig betydligt lättare än vad jag trodde, mycket serpentinväg upp till ca 2000 meters höjd innan det övergick i mer stenig terräng. Den allra sista biten blev det mest klättrande över stenar. Ca 100 meter upp och ned på båda sidor av passet hade det satts ut pannlampor som visade vägen. Såg mäktigt ut i mörkret. Gryningen kom smygande när jag gick över krönet, det absolut häftigaste partiet på hela banan. Nedför berget var det sagolikt vackert med solljus på de högsta topparna på andra sidan den molntäckta dalen. Jag började bli lite stel i låren och så fram emot en liten paus i Savergnin. När jag kom ner till asfalten med bara några kilometrar kvar händer det som inte får hända, jag känner att det brister i främre lårmuskelfästet, inte bra. Jag kunde i alla fall gå rätt snabbt och var snart framme. Som tur var satt Jerry och åt här och vi kunde efter lite paus fortsätta tillsammans.

Stenigt
Tekniskt

Vy
Snyggt

Ziteil 2429m
Jerry hade inga direkta skador, det var mer lite värk här och var. Han var schysst och följde med på mitt tempo. Vi började stigningen upp till Ziteil i fint och soligt väder. Strax kom ledarna i T81-klassen förbi oss. De startade från Sovergnin 10 minuter efter att vi lämnade. Jag försökte linda låret och provspringa men det höll inte. Uppför var det inga problem att hålla farten men när vi passerade stationen och skulle ned 1800 höjdmeter i ett svep tappade vi mycket tid på mitt haltande.

soligt
På väg upp

downhill
På väg ned

Joch 2020m
Den här biten var den minst tekniska på hela banan, ganska mycket väg upp till Zorten och sedan vidare till Lenzerheide. Solen höll på att gå ner men vi hann upp till Joch innan pannlamporna behövdes. Därifrån var det mer småstigar ner till Tcshiertschen där vi åt och fick instruktioner om passagen över Weisshorn.

Weisshorn 2653m
Det här blev ett av de svåraste passen. Markeringen fungerade säkert bra på dagen men i mörkret var den inte helt perfekt. Jag och Jerry blev tveksamma 3-4 gånger och fick leta runt lite innan vi kunde hitta rätt. Efter långa stigar i skog kom vi till sist upp till stenigare höjder, temperaturen sjönk under nollan så det var skönt att komma upp till toppstationen och påbörja nedstigningen till plusgraderna i Arosa. Väl där i gryningen tog vi lite energi och 10-minuters sovpaus.

Strelapass 2346m
Nu var det dags för sista etappen, en småkuperad mil följt av en klättring över Strelapasset. Solen var på väg upp så vi fick en fin men lång sträcka bort till passet. Passerade ytterligare en idyllisk by och kom sedan ned till en sista vätskestation. Passet såg värre ut än det var, “bara” 500 höjdmeter innan vi skulle ned till Davos. Inga problem uppför men det hade varit fint om vi kunnat springa ned till målet, nu blev det en seg vandring där höjden sjönk alltför långsamt. Till slut var vi framme i stan och kunde nöjda passera mållinjen.

dag3
Söndag morgon

Davos
“Bara” backen ned till Davos kvar.

Efter lite dryck och energi kunde vi duscha (mycket välbehövligt) och packa ihop våra saker. Vi var tvungna att ta tåget mot Zürich direkt, riktigt kämpigt att släpa på tunga baggar och försöka hålla sig vaken. Väl på tåget var det nog komiskt att se oss, vi somnade så fort vi blinkade och var helt borta samtidigt som vi skulle försöka hålla koll på tågbyten och ankomst. På något sätt lyckades vi till slut komma på ett lokaltåg i Zürich som tog oss till hotellet nära flygplatsen. Upp med den tunga packningen på rummet och snabbt ner till restaurangen. Nu fick vi äntligen en mycket välförtjänt middag innan vi stupade i säng.

* Det är stora avstånd på ett sådant här lopp. Ett par gånger spekulerade vi över vilket berg vi egentligen skulle gå över. När vi sedan frågade visade det sig att vi oftast var fel ute, det var alltid berget långt borta vid horisonten som gällde.

* Ny utrustning för mig i år:
Black Diamond Ultra Distance-stavar – Mycket bra även om man får hantera dem varligt.
The North Face Stormy Trail-jacka – Lätt och skön med bra skydd mot regn och vind. Åkte av och på 7-8 gånger första dygnet.
Salomon Hydro Pack 12L – Smidig ryggsäck men jag borde ha ställt in remmarna lite bättre innan tävlingen.
Suunto Ambit – Mycket bra så länge batteriet orkade. Långt ifrån den utlovade batteritiden på 50 timmar. Skall jag köra så här långt igen får det bli en portabel USB-laddare i drop-bagen.

* Swiss Irontrail siktar på ett betydligt större deltagarantal så det var roligt att vara med nu i början när vi inte var så många. Supporten var mycket bra och man hann prata med de som bemannade stationerna på ett helt annat sätt jämfört med t ex UTMB.

* Att banan gick på så hög höjd gjorde den tuff för kroppen, de två första bergen tog på krafterna, särskilt om man kommit ner bara några dagar före start och inte hunnit anpassa kroppen.

* Bitvis var det betydligt mer teknisk stig jämfört med t ex UTMB men det fanns också ett par mer lättsprungna partier.

* Totalt sätt en otroligt fin bana i mäktiga bergsmassiv. Ett utmärkt alternativ till UTMB, Hardrock och liknande lopp.

* Som alltid, stort tack till familjen på hemmaplan för stöd och möjlighet att åka på sådana här äventyr.

/Erik

2 thoughts on “Swiss Irontrail 2013

  1. Mattias Gärdsback

    Inspirerande Erik!

    Grattis! Fantastiskt imponerande att du tog dig i mål trots skada när så många bröt. 20 mil är lååångt!

    Tror inte att jag kommer att springa Irontrail igen dock, låter som om det var dålig markering nattetid i år också.

    /Mattias

  2. Erik Post author

    Tack Mattias!
    Markeringen var mycket bättre än 2012 och nu när hela banan har sprungits blir det säkert ännu bättre nästa år så låt inte det hindra dig. På natten kan det var lite svårt men det gäller nog de flesta lopp. Håller dock med om att 20 mil är långt! 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.