Lugnt lååångpass

Det är första gången som jag står som värd för ett löpäventyr, men sen jag anmält mig till BUM 100M började jag bli allt mer fokuserad på att träna långa distanser. Med undantag av Sansjöbacka Trail var det svårt att hitta ultralopp i trakten och hittade inga långpass som var långa nog. Ultravasan är det längsta jag har löpt i terräng och det gick visserligen hela vägen men med en del knästrul kände jag att distanser på 8-9 mil borde flyta bättre för att klara en 100M i tävling. Därmed var i idén född och eventet på facebook upplagd.
Den 3 januari kom, och till slut stod vi fyra stycken vid starten vid Borås Centralstation. Den tidigare snön har smält och prognosen sa regn med någon plusgrad på förmiddagen, uppklarnande och sol på eftermiddagen och någon minusgrad till kvällen. Det kändes som rätt hyggligt med tanke på att vi är mitt i vintern.
Jag startade GPS-en med en färdigritad rutt med spåret från BUM 87K i våras med tilllagd sträcka från Centralen. Dagsljuset kom medan vi taxade ut från staden redo att dra på gasen uppför backen, men allt skulle gå lugnt till – det var huvudtanken.

20150103_082010_640

Det var inga problem att hitta, både jag och Sebastian har sprungit här förr, desutom var märkningen god med ett fåtal undantag. Efter någon timme började det regna på allvar så det var bara att stanna och dra på regnjackor. I marken fanns inget spår från veckans snö eller is, allt var smält, blött och löst. Ibland försvann marken under ens fötter helt oberäkneligt.

20150103_094102_640

Vi höll en lugn takt, så det snackades en del, i backar gick vi. Det blev många trevliga timmar ihop. Vi höll ihop bra och alla tyckes vara nöjda med den låga intensiteten. Ibland blev det stopp, för att skåda utsikten och för lite fotografering.

Det var redigt mycket mer vatten på spåren jämfört med maj, men ändå skapligt i jämförelse med vad slutet av mars kan bjuda på. Solen tittade fram i Bollebygdstrakten och följde oss hela vägen till Hindås.
Det tog ca 7 timmar att komma fram till Hindås, och efter 47km tillsamman skulle Ann och Sebastian hoppa i en varm bil och lämna oss. Martin och jag kompletteringshandlade på ICA sen tog vi oss till Pizzerian där vi åt varsin rejäla pizza, pysslade om fötter och stämde av med Thomas som skulle möta oss vid Härskogsvägen för en gemensamm sträcka mot Kåsjön. Det tog drygt 40 minuter innan vi kom ut från pizzerian, mätta och nöjda, sprängfyllda med energi för den återstående sträckan.

Det var dags att tända pannlampan och kasta sig in i den mörka skogen. Det var en mil till Härskogsvägen som flöt på utan man tänkte på det. Vi var lite mer dämpade än i början, men en del Hornindalsminnen stöttes och blöttes.

20150103_174840_640

Vi kom några minuter innan Thomas hann fram. Efter en liten fotostund kom vi igång, det var lite stelt, men en liten uppförsbacke fick värmen igång.
Återigen var det Hornindal på tal, vi alla tre har varit där tillsamman för två år sen, det gav minnen som lever länge kvar.
Det var mycket vatten på den här sträckan, blev riktigt blött om fötterna och obehaget växte, det hjälpte inte längre med neoprensockar som jag bytte till i Hindås. Jag stapplade fram medan den tejpade fotleden började skava ordentligt.
Vi hade inte långt kvar till Kåsjön, efter sju mil fortsatte Thomas och Martin på egen hand medan jag sjönk tillbaka i dimmornas Hornindal, nu började allvaret, min djupa svacka tog vid. Pannbensträning på allvar. Det var knappa 2 mil till målet i Skatås, men nu när det blev ultra-jobbigt, bestämde mig för att inte ge vika, in i mål sen jogga hem.

Det tog en evighet att ta sig fram till Getryggen. Det var krispigt och frostigt, varje andetag smärtade och halsnontet kändes allt värre.

20150103_224006_640

När jag tog mig fram till kanten av berget såg jag likt Grodås Göteborg bre ut sig… Nu var jag ju inte lika högt upp men likväl en armlängds avstånd till den varma bädden där nere i dalen. Det var stelt att ta sig ner från berget, det finns en ny grusad väg ner, jag måste erkänna jag tog gruset istället för att skutta från sten till sten.
Inte en enda människa har jag mött sedan Thomas och Martin for iväg. Sanden var stelfrusen när jag kom fram till till den stora tavlan där vandringsleden startar. Det kändes som jag var den enda människan på denna planet, tid och rum har suddats ut. En cyklist passerade på cykelbanan helt ljud och ljuslöst. Papperskorgen stod plötsligt på andra sidan cykelbanan. Jag var trött.

20150103_230735_640

Klockan var efter 23, kallt och jag helt slut på ork. Jag skippade planen på BurgerKing i Kallebäck och försökte hitta kortaste väg hem. Det blev ytterligare en mil hem. Det långsammaste milen jag någonsin varit med om. Reflexen från fyra ögon följde mig en bit i skogen. Pannlampan blinkade till sen var det dags för ytterligare ett batteribyte. Mina fötter klämdes olidligt i skorna. Det blev en skostopp till och sen ytterligare en. Till slut tog jag bort tejpen runt fotleden och konstaterade att tårna växte ihop till en odefinerbar massa i skon. Ut med kvisten. Neoprensockorna ersattes med ett par fräscha Drymax. Nu lyckades jag häva mig framåt igen…
Jag föll igenom ytterdörren med de beryktade orden “aldrig mer”…

//Zoltan

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.