Hornindal Rundt

 

Med sina 75km och 5600m ser Hornindal Rundt ut som ett ganska vanligt och lagom svårt ultralopp. Fast 2013 när jag gjorde mitt första entre i Grodås Sentrum har även det varit bortom alla rimliga gränser för vad jag har presterat dittills. Som mest har jag sprungit maraton och det för jättelängesen –  då kommit i mål och sen svimmat. Göteborgsvarvet var det enda egentliga återkommande inslaget i min löpning. Några träningsrundor inför det, sen sämre resultat än året innan och sen glömma allt vad löpskor heter fram tills nästa vårkant.

Hur som helst Hornindal Rundt 2013 blev första loppet som var ett riktigt bergslopp där höjdmetrar staplades på höjdmetrar i hundratal efter hundratal i en oändlighet innan man började första nedstigningen. Jag var ivrig och satte allt kraft i första backe, på vägen ner rusade jag ända tills mina ben stelnade till lyktstolpar i betong. Då var bara första toppen avverkad. Stavarna blev till kryckor och framåt kvart i tio på kvällen haltade jag grimaserandes av hemska kramper in till matstationen vid Hornindal Bru, halvt lopp. Solen gömdes av moln som kom från ingenstans. Det  blåste till och tältduken började fladra i vinden. Nu var bara hälften kvar. Det var riktigt skönt att få lite varm soppa, man var ju bra trött på allt som smakade sött. Sen kom velandet om man ska fortsätta eller inte. Jag hade sex timmar på mig för återstående två mil vid kontroll femton som skulle passeras senast kl 04:00.  Det tog mig knappt tretton timmar att avverka de knappa fyra milen hit så jag vågade inte räkna med snabbare takt, och då räcker inte tiden till. Det blev stopp, latheten tog över, jag lyckades övertyga mig själv om att jag inte hinner. Efteråt blev jag riktigt sur på mig själv och bestämde mig för att jag ska ha min revansch nästa år.

Det var en hel del förbättringspotential som jag fick ta itu med efter det smärtsamma nederlaget.  Min egen vikt. Packningen. Fotograferandet. Filmandet. Allt det kunde man minska ner för att snabba upp processen mot målet nästa år.

Min egen vikt var en riktig luring, hur mycket än jag sprang, cycklade eller på annat sätt gjorde mig svettig verkade inte hjälpa, jag blev varken lättare eller snabbare, träningsvärk och trötthet var det enda påtagliga…

STR Challenge 2014 blev inte Hornindal. Så nu fick jag klara det på egen hand. Jag ensam mot berget. Lite sån känsla. En riktig duell. Jag laddade ordentligt. Först kom ett lopp i Spanien som jag var inte snabb nog för att fixa, sen Borås Ultra (BUM). Den gick hela vägen, med sina 87km blev det längsta jag har sprungit. Min självförtroende behövde den målgången – verkligen. Efter det var Kullamannen en baggis. Jo, jag blev lite svettig och magen krånglade men nu var jag inte sist i mål längre. STT Skatås 21K var ett fint nerjogg veckan efter och 50 minuters förbättring mot året innan Så nu började livet leka igen. Vågen visade allt mindre av mig, jag blev 15kg lättare. Puh! Vilken skillnad!  Det kändes i löpstegen, plötsligt kunde jag hålla en avsevärt högre tempo och det bra länge. Hornindal nu kommer jag!

Lyckades att få tag i samma stuga som förra året tack vare ett återbud. Till min glädje har även min fru, Anna, valt att följa med. Det är härligt att få dela med sig av det stora äventyret. Anna fick mig ursprungligen ut på fjälltur, så nu är det dags för mig att locka med henne på löpäventyr.

Hornindal är en liten ort i Stryns kommun. Vi körde E6 från Göteborg till Otta, med en övernattning i Gardemoen. I Otta tog vi väg 15 mot Stryn. Dalgången mot Grotli är fantastiskt vacker. Efter ett glasstopp i Lom, föll sig naturligt att även stanna vid Grotli Hoyfjellshotell för att äta och fundera på om man ska ta tunneln eller den gamla vägen (väg 258). Det blev gamla vägen, vi hade gott om tid, solen tittade fram och ljuset blev bedårande. Fantastiskt vackert! Den gamla 258 är till en början en grusväg, och börjar på 1100möh  på  kalfjället. Runt om snöklädda toppar, smältvatten forsar. Små sjöar med grönblå vatten mellan klippor och grus. Körde 50m – ut och fota, sen körde 100m och ut igen och ta nästa bildserie – så höll det på i någon mil. Det var otroligt vackert, som att köra på Kungsleden i norr. Vi körde direkt till stugan.

Informationen hölls i Hornindalshallen. Loppet växte från förra årets ca 250 till årets dryga 300 deltagare. Alla skulle få plats, kommunhuset var för litet. Nytt för i år var också att man kunde få sova i hallen om man inte fixade något annat själv.

Starten har flyttats till kl 08:00, det är skönt att få den extra timmen av dagsljus för oss som inte tar pallplats. Banan är det samma som innan. Snöläget är helt ok, lite mindre än förra året enligt visa.

image

Trevligt med lite sällskap längs vägen

Resten av kvällen gick åt att gå igenom packningen gång på gång och göra de slutliga valen.

Jag bestämde mig för att starta med Icebug DTS, det är ett par långdistansskor med dubbar i karbidstål. Skon är lite väl mjuk för det steniga underlaget, men dubbarna biter på allt. Jag blir öm i fötterna av dessa skor på så hårt underlag så som backup stoppade jag in min Hoka skor i dropbagen. Systemkameran har jag lämnat hemma, jag bestämde mig för en Gopro kamera och mobiltelefonen, den kombon får duga för dokumentation. Pannlampan slapp man att ha med från början, men jag stoppade in en Silva Minox i alla fall, tänk om dropbagen saknas när jag kommer fram. Black Diamond Ultra Distance är ett par stavar jag fick hem precis innan avfärd, ett par minimalistiska saker, imponerande om de klarar testet, så jag startar med de, så får vi se. Nytt för mig var även ett par salttabletter från S!caps och gel från GU. På mat och dryckfronten var planen enkel – så lite som möjligt och invänta matstationen. Dropbagen har jag däremot laddat med smothies, mackor, gel, snickers, salta/chili nötter, coca cola, lax mm. Det skulle bli fest vid halvt lopp, rejäl vila och sen ta återstående sträcka. Utöver ombytesskor hade jag ombyte av allt inklusive reservstavar. GPS-en var laddad med karta och rutt, trippel uppsättning av extra batterier.

Kl 08:00 gick starten. Med gopro-kameran i högsta hugg filmade jag lämmeltåget på väg ut ur samhället. Jag glömde naturligtvis att starta min egen tidtagning, inte förrän vi kom en bit ut från Grodås som jag upptäckte missen, så jag har missat logga de första tre minuterna…

Dubbarna slår mot asfalten i några minuter, sen tar vi skogsvägen uppåt mot första kontrollpost. Det är mulet och det tackar jag för. Efter första kontrollpost kommer den första tuffare stigningen. Svetten rinner och jag stoppar undan kameran. Av med kepsen, raskare steg. Jag har otroligt grep, känns som om det var sugkroppar på skon. Jag är lika ivrig som förra året, men nu har jag stavarna igång redan från första höjdmetern. Snart är man över trädgränsen och bortom trängsel. Plötsligt så en fotograf och nu vet man att första toppen är nära. Tittar runt filmar lite, tar några kort och ytterligare selfies. Man har ju blivit egenkär. Selfies här selfies där…  Ok, det är inte samma dokumentationslusta som första gången, så jag fortsätter, och snart har jag stämplat kontrollpost 2. Härifrån är det brant nerför. Jag fixar till utrusningen, knyter om skorna, nu är det dags att hämta in tid på vägen ner. Jag skuttar ner som en kanin som försöker skaka av sina förföljare, tvära kast, hopp och skutt, skitkul, jag flyger fram – nej  jag menar neråt. Det blir en del sik-sackande sen är man ute på grusvägen mot trean och banan är äntligen löpbar på riktigt. Vänder tillbaka från kontrollposten och sätter farten mot fyran. En del hejjanden på mötande folk igen, ser en barfotalöpare (inga skor), tassa förbi i den gräsbevuxna kanten till den steniga grusvägen. Aj-aj tänker jag – det ser riktigt smärtsamt ut. Uppför backen får jag sällskap av en tjej från Halmstad. Snart passerar vi fyran, och nu börjar man lämna björkarna bakom sig igen. Kontrollpost fem och sex är längst med ryggen som leder till loppets absoluta höjdpunkt Gullekoppen på 1309 möh, en stigning på ca 1000 höjdmeter efter kontrollpost tre. Fyller på vatten för snart kommer vi för högt för att göra det. Passerar några snöpassage, sen är det dags att ta sikte på självaste toppen. Norra sidan av Gulekoppen är snöklädd, och där är det en längre snöpassage brant uppför. I år håller snön mycket bättre, varje steg tar fäste utan att rasa. Det är överraskande lätt match mot förra året. Det blåser rejält på toppen. Det elektroniska stämpelmaskineriet fungerar inte här. Inte för mig och inte för någon annan heller. Tar snabbt en selfie med kontrollposten i bakgrunden, utifall att någon tvivlar tänker jag. Skokontroll sen dags att hämta in tid på vägen ner. Jag hoppar och skuttar, men numera som en ganska trött och stel kanin. Det gör ont i knät. Glider nerför några snöpassage sen hoppar jag ner över några nivåskillnader… Kommer äntligen fram till den stora bäcken mot åttan.

image

Drickapaus på bästa sätt!

Fyller vatten, sen ska jag ta stigen lätt nerför. Springer om några killar och inte många steg efter fastnar jag med foten mellan två stenar i högsta fart sen slår jag i marken med en hård duns. Staven i höger hand har brutits av konstaterar jag när jag återigen får luft ner i lungorna. Foten gör vansinnigt ont men jag kan ställa mig på den. Lättnad! Efter några haltande steg så blir den hela staven min krycka att stödja mig på. Det blir lite lugnare tempo och inga omkörningar. Efter stämpling är det åter dags att ta sig uppåt. Vägen till kontrollpost nio är en seg bit. Jag känner mig matt och konstig. Orkeslös. Försöker att dricka lite till trots att det känns ganska fullt i magen. Det går inget vidare efter ett par försök att ignorera och fortsätta stannar jag. Det är bom stopp. Jag inväntar att magen lugnar sig och kräkkänslan övergår. Efter ca tio-femton minuter och en massa folk som passerar, kan jag resa mig och fortsätta. Jag haltar mig fram till kontrollpost nio, stämplar som en robot och sätter kursen mot dalen. Aj för varje steg. Jag letar febrilt efter vägen med minst ojämnheter. Även mitt knä gör sig påmind för varje steg jag tar nerför. Kontrollpost tio är vid en sjö vid en liten stuga. Vägen dit går genom stora stenblock. Jag ballanserar mig dit och stämplar. När jag vänder mig om har smärtan försvunnit. Det är bara mitt onda knä som spökar, men jag har ju sprungit så nu i en månad så jag vet att att jag klarar några mil med den i alla fall. Jag rusar ner mot dalen. Springer om några av de som passerade mig nyligen. Efter passering av den våta ängen möter grusvägen och gården. Svänger upp mot första  helvetesbacken. Den här backen är tuff. Förra året tog den en evighet. Även i år fick jag stanna några gånger för att hämta andan, men det gick ändå betydligt fortare än sist.

Det har gått nio timmar och en kvart när jag lyckligen spurtade in till halvt lopp och en tallrik soppa! Svalde soppan sen var det dags att ladda GPS-klocka och smaska på godsakerna i dropbagen. Skorna och strumpor åkte av. Dags att pyssla om fötterna. Bortsett från att de var genomblöta så såg de hela och fina ut. Lite slitage men inga blåsor eller andra otrevligheter. När de har torkat såg de ut som på morgonen innan loppet. Det tog en timme och tjugo minuter innan det blev dags att fortsätta. Jag lämnade kamera, bytte stavar och tog på mig torrt ombyte. Med humöret på topp i ett par Hokaskor satte jag kursen mot tolvan. Det var en lång väg som var lagom löpbar. På vägen mötte jag en del får som fick ströva fritt. Det blev en del hejjande i regnet på andra medtävlande till och från tolvan som är en återvändskontroll. Åter punkten där man tar av mot tretton.

image

En av många fina vyer

In i björkskogen. Skogen blev allt glesare för varje steg. Efter en stund var man åter över trädgränsen. Regnet slutade för ett tag sen. Stigen svängde ner mot den provisoriska bron gjord av stegar. Nedanför forsade vattnet. De tidigare åren fick man passera här utan någon bro. Det måste ha varit riktigt jobbigt. Nu var det återigen dags att ge sig brant uppåt. Så långt jag kunde se såg jag ingen framför eller bakom mig. Jag var alldeles ensam bland alla stora stenar, det grönskande gräset, solen och snötopparna. Nedanför syntes Hornindal Bru. Solen lyste igenom molnen långt borta och gav ett kusligt sken. Jag var riktigt varm, vattnet forsade nerför klippor och stenar från snöfläckarna ovanför. Jag var inte ensam längre, långt nedanför såg jag en vit prick närma sig. Det var en del klättring på alla fyra ibland, fick dra mig upp både med stavar och händer. Uppe på toppen blåste kallt. Klockan närmade sig elva. Solen var bland molnen norrut. Efter stämpling var det dags att återigen sänka sig ner i en dal. I början var det en lätt nerförslöpning men sen övergick den till allt svårare nedstigningar där man verkligen fick leta för att hitta grep. Det var halt och mina Hokaskor hade ganska slitna sulor så jag halkade och slog i några gånger dock utan några större problem. Det var otroligt vackert hela vägen, man fick verkligen se mycket under dessa 5 avverkade mil. Äntligen kom jag ut på grusvägen, och nu var bara några kilometer kvar till post femton som stänger kl 03:00 19 timmar in på loppet.

image

Pigg och fräsch med några timmar i benen.

Jag har perfekta skor för grusvägen så jag gungar mig fram till toner av Billy Idol ”in the midnight hour” nynnades i huvudet…. Lagom till midnatt hinner jag fram till kontrollpost 15, där en stor skara människor väntar. Barnen ropar och vinkar, det blir en hel del hejjande så jag sprutar in till kontrollposten till allas förtjusning. Jag känner mig hyfsat pigg och glad. Härifrån får jag sällskap av en norrman som har vilat en stund tills jag kom. Vi sätter av mot fjället, härifrån går den sista stora backen. Den är jobbig. Jag börjar återigen må ganska dåligt. Fyller på med vatten vid en bäck. Vi kommer över trädgränsen. Passerar det jag trodde var toppen, sen blir det stop igen. Magen revolterar igen, vill att jag stannar. Det blåser riktigt kallt. Vi drar på oss vindtäta kläder och tänder pannlamporna. Klockan är nu runt två på natten. Vi räknar fram att vi kommer i mål någon gång på morgonen mellan sex och åtta. Stora stenar vippar. Vatten forsar genom skorna. Pannlampan lyser men jag ser ändå inte vattnet som jag trampar i. Lerigt, halt. Halkar igen och igen och igen. Så småningom är vi uppe på toppen, kontroll 16 stämplad. Vinden blåser öronbedövande. Regnet slår i ansiktet. Det finns inga torra stenar att trampa på. Det är brant neråt. Leriga stenar piskas av regnet. De tippar. Jag haltar. Glider en bit. Plötsligt flyger mina ben rakt ut. Jag landar på en sten, pannlampan träffar mig i huvudet -AJ! Får luft efter en stund. Har mycket ont i underarmen. I övrigt verkar jag har klarat mig. En av stavarna är krokig. Jag har knäckt ett par stavar till mumlar jag för mig själv. Norrmannen är orolig för hur det har gått. Jag reser mig och visar att det går bra genom att fortsätta med stapplande steg att skruva mig nerför backen. Det är riktigt brant och djävligt. Stora nivåskillnader som blir riktigt svåra att ta sig nerför i regn och mörker. Hur ska vi ta oss ner? En del tid går åt att känna sig fram neråt. Stämpling vid kontrollpost sjutton. Nu är det dags att följa berget en bit innan nästa klättring tar vid. Det är en kortare ”vägg” att ta sig uppför, men det är ändå tufft. Klockan är någonstans mellan tre och fyra. Illamåendet har försvunnit. Det blåser och regnet piskar. Lite kvar uppåt. Nu är det återigen dags för nedstigning. Jag känner mig mör. Några kom ikapp oss. Nu försvann norrmannen också. Ljuset är tillbaka, jag släcker lampan som har varit onödigt sen ett tag. Jag stämplar på arton och nu blir det lättare terräng hela vägen mot nitton. Vi några som går om varandra om vartannat. Det snackas lite. Dags att fylla vatten i bäcken. Det är en grönskande dal och vinden har lämnat oss. Regnet också. Längre bort ser jag ett hus. Det visar sig vara kontrollpost nitton. Jag får lite nötter och det smakar riktigt gott. Jag har tryckt i mig en GU Roctaine som verkar som raketbränsle. Nu är ca 7km kvar en sista backe  och sen en brant nedstigning. Jag börjar klättringen uppåt, passerar några, och sen ytterligare några. Jag ökar farten och benen känns som helt nya. Hela jag känns som utvilad och fräsch. Vad hände egentligen? Jag går uppför berget i en rasande tempo, när jag når ryggen, så släpper jag loss ordentligt. Stigen är stenig och hal, men jag kan hålla maxfart trots allt. Terrängen känns som en bit av Bohuslän. Jag flyger fram till kontrollpost tjugo och sen tar jag nedförsbacken som en som inte vet vad knäproblem är. Det känns som nedstigningen aldrig tar slut.

image

Äntligen asfalt! Nu är det max fart till målet. Jag håller bra tempo in till målet. Det blir 23:12 total tid, kl 07:12 på söndag morgon. Jag kommer i mål, får en flaska vatten och blir av med chipet. Hornindal – Aldrig mer! – nu är vi färdiga med varann, säger jag till mig själv.

Jag är hemkommen, har precis hämtat ut ett par nya stavar, och väntar på ytterligare paket med stavar och dubbar. Hornindal – se upp – det är dags att putsa tid!

//Zoltan

3 thoughts on “Hornindal Rundt

  1. Jonas B

    Tjena Zoltan,

    det var intressant att läsa din race report! Bra jobbat.
    Jag körde själv i år också. Det var skoj att återse den
    fina miljön och de fina bergen igen. Dock har jag fortfarande
    problem med vad jag ska äta under så här långa lopp.
    Jag hade med mig familjen detta år. De var imponerade av bergen
    och Mumindalkänslan som är i Grodås med omnejd.

    Lycka till med kommande löparäventyr.
    /Jonas B från Östergötland

  2. Janne

    Bra jobbat Zoltan! Du såg riktigt besviken ut förra året, härligt att du fick din revansch!

    /Jan Hjort

  3. Thomas Lummi

    Läser med skräckblandad förtjusning om ditt lopp…jag ska vara med 2015.

    Inser att det bara är 4 månader kvar nu…får lägga på en rem och träna mer backe nu.

    /Thomas

Leave a Reply

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.